Uschja vad tiden runnit iväg. Så mycket som hänt och händer. Är inne i ett slags vårrus där allt måste gå i hundra för att vara kul. Så varit lite flängande nu de senaste veckorna. Både varit i götet och införskaffat lite mer metall, varit i både lund och kring halmstad och njutit av denna underbara vår och sällskap. Fick äntligen se Electric boys i helgen efter att ha stirrat på den konstigt psykadeliska skivan för 5 kr på myrorna i ungefär tre månader. Åh, sött band. Groovus maximus, Bad mother funker, Knee deep in you, dying to be loved... Naw... :)
Så blev man lite chockad över att plötsligt känna igen alla låtar som ett band spelade. Och än mer chockad när "publiken" bestod av 40+. Ska försöka ta reda var man hört dem innan. Mysigt också sen o ut i toftasjön i underbart vårväder och kika på naturen och vattnets invånare med anna. Tyvärr verkade trollisarna inte vara vakna än.
Nåja, trevligt umgånge även om ekonomin är så dålig som den någonsin varit. Uppenbarligen hade man väl inte råd med göteborgsresan, men ångrar inget. Hoppas man snart får pengarna av csn för ha förbrukat en heldel mer än vad jag egentligen har. Gasque, halmstad calling, reskassa, räkningar, onödigt materiellt shoppande (byxor, solbrillor, borste, örhänge och hårprydnad), förnyandet av vapenlicenserna ,bensin... Om jag ens nämner hur mycket back jag redan ligger så är det lika bra och bara att gråta. Hoppas man får csn nu i dagarna så man kan variera kosten med annat än makaroner och kanske till och med inte behöver spä ut schampot och tvålet med vatten längre. Nåja, kommer väl pengar i dagarna hoppas jag. Så blir det ut igen imorgon till stubbasjö vid simlångsdalen och göra ett nytt försök. Buss eller bil kvittar. Något ut av det. Så testa om toftasjön bara är en "dålig" sjö, eller om de stämmer att trollisarna fortfarande vilar. sSabbar tidsplanen en hel del, menmen. Tänkte hem i dagarna sen så man träffar mor o far innan de beger sig men också hämta pass och annat nyttigt som kan vara nödvändigt att ha. För att inte glömma chansen till lite lerduveskytte och kanske lite jakt.
Tiden går fort och idag är det hela 6 månader sen mitt hjärta lämnade världen, men än sitter det där irriterande; det är ytterligare en hel vecka kvar tills jag fick veta sanningen. Jag vet inte om tiden läker sår, om det är livet som står för läkning, om det är glömska eller att såret blev så djupt att känseln förvunnit att man inte märker när man petar på det. Men samtidigt vore jag en fet stor lögnhals om man sa att det inte gör ont längre. Det är smärta men på en annan intensivitet, ungefär som min tinitus. Medan världen brusar på och man håller igång tänker man inte på det, men så fort världen saktar in eller tystnar finns den där, en entonig monotom ton under allt annat. Det är inte egentligen smärta utan en saknad och tankar av meningslöshet; varför, hur och om. Önskar att man hade en off-knapp eller bara kunde formatera hjärnan. Är så mycket jag inte vill minnas med den dagen. Fars tonläge och ord i telefonen när han berättade men speciellt det där minnet av intorkat blod på asfalt som vägrar släppa taget oavsett hur lång tid som än verkar gå.
Kan ändå mer eller mindre glädjas över chansen att få kalla honom min. Är så fantastiskt otroligt att en
katt kunde vara så mänsklig; kan sätta fingret på människor som inte ens har hälften av alla goda egenskaper som han hade. Det är nästan bara här i halmstad jag stött på människor som varit lika närvarande; någon som blivit så arg eller irriterad utifall han inte fick vara med, någon som varit så expressiv, både med ögon, kroppsspråk och verbalt. Men framför allt den enda som aldrig ifrågasatte vem man var eller hur man betedde sig och lyssnade vad man hade att säga. Har väl alltid varit en aning långt ifrån den ultimata livsformen av människor; både intellektuellt och fysiskt. Jag är inte den idealiska människan men har ändå aldrig velat vara på något annat sätt. Ja, kanske man hade velat ha lite högre iq, minne och social grace. Kanske varit lite längre, några kg lättare och haft ett mer lätthanterligt hår. Men är den jag är och trivs med det, men kan aldrig stänga av det där filtret om vad andra säger. Jag älskar rutigt men kan lik förbannat inte ignorera alla pikar min syster ger mig. Jag tycker att jag borde fötts rödhårig men kan inte låta bli att lyssna på vad min bror säger. Jag älskar alla mina piercingar men kan inte heller ignorera vad far o mor säger.
Oavsett alla mina brister och allt annat var han ändå den som alltid lät mig vara mig själv. Han tjatade aldrig att min favorit rödbrunrutiga fleesetröja med omatchade knappar, fläckar och hål var så ful att den borde brännas. Han brydde sig inte om vilken hårfärg jag hade och påpekade aldrig att jag aldrig kommer få jobb eftersom man har massa ringar i öronen. Så mitt i en värld där man är sig själv medan hela världen tycks rynka näsan och sucka åt en så fanns det i allafall en som inte gjorde det. En som man inte behövde förklara några varför för. Så är så otroligt glad att jag fick chansen att ha honom i mitt hjärta för vet hur fruktansvärt annorlunda världen hade sett ut annars. Jag hade börjat lyssna på andra och ta efter värderingar jag egentligen inte delar och kanske även kommit i kretsar som jag nu aldrig ens velat röra med en tång, jag hade aldrig tagit studenten och aldrig börjat plugga i halmstad. Så på ett sätt har jag bara honom att tacka för att jag står där jag står idag och har de vänner jag har.
Så känns så otroligt underbart att jag har de vänner jag har i halmstad, för de delar samma tysta självklarhet. Jag tror inte de tycker att jag är en så mycket sämre människa för att jag gillar rutigt, klipper mig själv, pysslar om mina kläder efter humör eller har piercingar. Så det är väl inte så konstigt att jag är så fruktansvärt motvillig till att inse att desa tre år håller på att ta slut. Så måste säga att jag för alltid kommer förakta den dagen vi säger hejdå. Petra har redan åkt och det dröjer ett riktigt bra tag innan vi syns igen. Snart åker flera och vill inte säga hejdå, men vill samtidigt säga något än att tiga. Tack är för ynkligt att säga till människor som gett så mycket mer än vad jag någonsin kan ge tillbaka under hela min livstid. Så antingen är de idioter eller de mest fantastiska människor jag mött.
Tror också det är mycket stress sim ligger till grund för min överaktiva hjärna som resulterat i alla återkommande drömmar. Vissa så verkliga att verkligheten blir till en mardröm en kort stund när man vaknar. Så klara att jag kan måla av dem bara jag får tid. Både den där Sinus väntar tålmodigt i korsningen på mig med sin yviga svans rakt upp och han tycks le retsamt för han vet att han kommer vinna. Så ger han mig till och med ett försprång på flera meter, men likförbannat springer han om och i samma stund han gör det fäller han retsamt upp svansen. Så väl när jag kommer till dörren så stryker han sig tröstande mot benet, möter min blick och blinkar lugnande. Han pratar och hela han tycks säga "Bättre lycka nästa gång". Och i samma stund jag öppnar dörren vaknar jag och verkligheten kommer kall och hård tillbaka.
Eller om alla i halmstad, där antingen de försöker lösa några skitkonflikter genom att byta personlighet med varandra och oavsiktligt råkar utlösa 3'e världskriget och enda lösningen för att lösa de nya konflikterna är att döda varandra, men eftersom ingen vill göra det får ju jag ta saken i egna händer. Eller där man är på någons begravning och alla andra beter sig som as.
Eller den fruktansvärt irriterande detaljrika drömmen där jag försöker förhindra matildas begravning eftersom hon inte är död. Så försöker man sakligt övertala alla att matilda inte alls är död utan bara har dålig blocirkulation och bara sminkat sig lite annorlunda. Och såklart tror ingen mig, så i ilska sliter man ner alla blommor och öppnar den svarta kistan. Själv ser jag hur matilda skakar av undertryckt skratt, men alla andra är helt övertygade att hon är död och eftersom ingen tror mig hamnar man på något psyke. Så väl där får man stryk av marcus som är skötare/ordningsvakt medan steffi försöker övertyga mig om att allt blir bra om jag påbörjar något av en elchocksbehandling/lobotomi. Så försöker fly från allt så fort jag kan för att gräva upp matilda igen innan hon dör på riktigt. Men ack,ack,ack. Första försöket så misshandlar marcus mig och kastar in mig i en isoleringscell. Andra försöket söver steffi ner mig. Men tredje försöket visar det sig att vår kära programansvariga göran extraknäcker som någon typ av skötare/vakt. Så lyckas muta honom att släppa ut mig med löftet att hjälpa honom håva efter en speciell trollslända, men när jag äntligen är ute igen försöker petra och sofia hindra mig och försöker få mig tillbaka till psyket, så det slutar mer eller mindre att jag tvingas slå ner dem för att komma förbi med olika effekt. Ibland så råkar jag döda dem, ibland så misslyckas jag slå ner dem så de bankar skiten ur mig i stället. Och ibland tar jag mig hela vägen till kyrkogården bara för att upptäcka att matilda inte blivit begraven utan kremerad. Och när man gråtande frågar jocke (den som kremerade henne) rycker han på axlarna och förklarar att lik ibland skriker men att det bara är ett dödsryck. Och vipps vaknar man förbannad, förtvivlat och förvirrat.
Och alltid samma handling, men bara olika skådespelare. Och nu för tiden är det så roligt att drömma det eftersom jag undermedvetet vet att det är en dröm och börjar "spola" drömmen så det är över fortare. Hur fantastiskt hjärnan är. Eller inte.
Hurra för drömmar. Eller...?
