bitter

Samma gamla spår. Sköter trädgården och allt kring huset, hjälper mina föräldrar och sist kommer jag och allt jag behöver göra. Men vad gör man? Jag har inte råd med lägenhet och att då säga nej när de behöver hjälp känns konstigt. Nåja, är liiiiiiiiite bitter över allt. Brorsan från sthlm hjälpte mig med datorn och gjorde den snabbare men har på något vis lyckats förstöra/avinstallera/inaktivera ett par väldigt viktiga tillägg så datorn funkar med nöd o näppe. Mitt i detta försöker jag få statistikprogrammen att fungera med mina matriser, vilket inte funkar så bra. Och så här på slutet när jag verkligen behöver dem! Är på sista resultatet/anaysen/diskussionen bara för att få ett värde om mitt resultat är tillförlitligt eller ej och självfallet ska datorn svika mig NU.  RAWR. Men jag ska redovisa 5 juni, har bett göran o jessica om hjälp att konvertera till de olika filformaten då min dator mist den talangen.

Jobbigt bara att datorn ska krångla så här nära slutet. 5 juni, då smäller det och äntligen får jag min examen och efter det är det dags för publicering :) Hurra! Håller tummarna att allt funkar imorgon när jag ska skypa med jessica i hopp om att förstå det allra sista och få programmen och fungera. Sen har jag varit "duktig" och lyssnat lite på mig själv. Så denna helgen ska jag dra ner till lund till kära skrutten :) Och få en/två dagar och andas ut. Sen är det bara och peppa inför redovisningen. Efter det ska jag belöna mig med ett besök till Göteborg och till en pojk som jag haft ögonen på alltför länge och tänkt åka upp till. Så finally ska vi träffas, så blir en belöning/uppmuntring/sympati resa.

Jobbar ju extra då o då men tär mycket även om det bara är två-tre gånger i veckan som max. Passar inte mig helt enkelt men får ju duga tills jag hittar annat :/ världen ska inte vara enkel och livet ska definitivt inte vara lätt. Så börjar jag på hemtjänsten också veckan efter redovisningen och sen lär hela sommaren vara borta :( Hoppas bara det blir utdelning av jobbet så man kan investera med pengarna

Så håller jag på att bli galen på bössan. Har skjutit in den och går åt helvete men hittar inte orsaken. Det ligger fritt i spången, kikarsiktet och fästena verkar vara ok, kulorna är handladdade så borde inte vara något. Så tog vi o plocka isär, rengjorde och smorde upp allt innan vi drog åt allt med momentnyckel i stället. Och fortfarande illa, men bättre. Håller tummarna att det kan reda till sig så jag kan slippa köpa nytt sikte eller fästen. Pengar som jag inte har :(

Fick en tusenlapp i lön denna månaden så wiii... Men tusen mer än jag skulle fått utan jobbet. I stället har jag råd o åka till göteborg o lund, men det är väl allt är jag rädd. Syrran valde någon dyr jävla resturang till mors dag. Och självfallet måste man ju följa med. Så tvåhundra jävla spänn :( RAWR, tänkte spara de där. Har redan lagt en femhundring av lönen på resorna, sen behöver jag fylla på ytterligare två hundra på busskortet till redovisningen och vipps är lönen borta och jag har inte råd o ta mig någonstans :(

Menmen, man lever, man har relativt hela kläder och tak över huvudet, mat på bordet. Så man ska väl egentligen inte klaga. Men jag hade så fruktansvärt gärna skymfat hela mig, tagit socialbidrag, hittat en skiten liten lägenhet någonstans och fly från familj och allt. Men men. Drömmarna får vänta till nästa riktiga löning där man kanske kan få mer än en tusenlapp.

Ha det fint i bitterheten


 
 

På tre små sekunder

Tre sekunder är allt som krävs för att något kan gå fruktansvärt fel. Den här gången var det tur. Detta är bara för att lätta tankarna en aning. För fan vad nära det var. Fy fan vad nära att JAG dödade en av katterna.

Började helt enkelt med mitt bristande tålamod mot far. Han trodde det skulle gå o höja lekstugan/förvaringsutrymmet med en enkel domkraft. Så irriterat ignorerade jag svaret jag redan visste och hjälpte han gräva så vi fick under domkraften. Nog förstår han när han ser själv. Som alltid är katterna ute när jag är ute men var så varmt så de höll sig i skuggan. Nisse är ett plåster som vanligt och är under lekstugan där han brukar vara. Så när jag tagit i med all min kraft och lyckats höja någon cm och äntligen när far själv fått försöka rubba och inser att det inte går så ska vi sänka ner igen. Och van att Nisse alltid är där jag är sticker jag in handen under och föser bort honom någon meter ifrån där stommen ska vila på stenarna. På de tre sekunderna från att jag föst undan honom och flyttat handen till domkraften och sänker ner fylldes jag av en panik, kyla och hjälplöshet som aldrig förr och jag blir svettig varje gång jag ens tänker på det. På de tre sekunderna hade Nisse smitit tillbaka. Den paniken när han började skrika. Och hjälplösheten innan man såg hur han satt fast. Satt han fast i domkraften?! Ska jag sänka? Ska jag höja?! Och hela tiden hans hjärtskärande skrik av smärta och rädsla...

Så när jag äntligen såg hur han satt fast kände jag mig som att jag kunde lyfta och kasta undan lekstugan.  På de tre sekunderna innan jag sänkte hade Nisse stuckit in huvudet mellan stenarna och balken Och gud vet hur mycket vikt som tryckte mot hans skalle. Där jag tidigare i nästan fem minuter nonstop pumpat så mycket jag orkat och bara höjt lekstugan någon cm, fann jag mig plötsligt som hulken och efter bara några sekunder lyckades jag höja lekstugan tillräckligt.

Skakande undersökte jag hur illa det var och under några isande minuter trodde jag att det var försent där han låg stilla i knät utan att säga något eller ens röra sig. Och eftersom det var lördag så var närmsta veterinärklinik i Helsingborg, två timmar bort. Men vart jag än kände kunde jag inte hitta något brutet eller krossat, men det behöver inte betyda att han inte fått en blödning. Alla dessa tankar. Jag hann egentligen inte mer än bara lägga honom tillrätta och ropat till far och hämta bilnycklarna när oron spolades bort. Otroligt nog visade sig att det "bara" var chocken som fick honom att vara så still. Men efter någon minut började han rista av sig gruset och tvätta sig. Allt han hade ådragit sig efter att ha fått gud vet hur många hundra kilo trä över huvudet var smuts och en aning smärta vid ena örat. Han till och med gick in och åt och busade med sina syskon efter han slickat av sig det värsta av gruset. Jag fick en konstig motstridig känsla av att hålla honom och aldrig mer släppa honom vs. att strypa honom för rädslan jag känt.

Jag hade aldrig förlåtit mig om jag lödit min första instinkt; att sänka ner det sista. Jag fick bara en konstig tanke att det var hans tass som fastnat mellan domkraften och balken och ville bara få slut på hans skrik så snabbt som möjligt. Men nu, i efterhand... Jag vågar inte ens tänka på alternativet.

Fy fan vilken dag. Nu bor här en katt med ett liv kvar. de 8 liven försvann med säkerhet under lekstugan. Och det känns som halva av det vettet jag hade med försvann. ALDRIG MER