Jul... redan?!

Oh shit vad tiden gått och går. Känns som om man bara hjälplöst dras med i någon ström där man ibland kan stanna upp för en kort sekund bara för att dras med våldsammare nästa sekund. Har inte haft några julkänslor sen vintern krossade mitt hjärta genom att förvandla det vita landskapet till ett grått blött och milt landskap igen. Sen så har man inte orkat/velat ha julen; julhandlade julklapparna till syskonbarnen på ullared för några veckor sedan sen är jag osäker vart tiden tagit vägen. Fixade mat och bak i fredags och sen kom brorsan från stockholm så blev det fullt ös medvetslös. Var på julbord hos madde o hennes famillj innan helgen avslutades hos honom. Och satan vad tiden går fort så fort han är i närheten. Uttrycket en timme är en minut stämmer inte; var timma är en sekund. Och ja helgen försvann och vipps var det ju julafton.

Fick medledande som alltid när jag fick höra han skulle vara ensam julafton så bjöd hem honom till galna familjen. Inte ens min syster hade något att invända mot honom. Och vem kan det? Men han är så... socialt kompetent att det är skrämmande ibland. Var ju lite smått oroliga tt familjen skulle skrämma bort honom men han tuktade till och med min bror. Så ja, vart vi står är väl inte lika tveksamt, ska träffa hans föräldrar i helgen så det börjar väl bli allvarligt. Skämt o sido, han är fullständigt underbar och han får mig ständigt att le och skratta så varför i allsindar skulle jag ens försöka hålla mig undan? Och inte för att gå in i alltför mycket oanständigheter men vi har mycket gemensamma preferenser och likheter i det mesta. Det är småtrist tajming, jag hade gärna väntat ett slag innan det började kännas så här jobbigt att vara ifrån varandra; men uppenbarligen hade jag inget val.

Och julen blev nog den bästa hitills; inga bråk, wi, han kom och förgyllde kvällen och maten var fantastic :)
Och i januari ska vi åka till göteborg på cradle of filth ihop :)

Jag?! Ha! Aldrig i livet!

Länge sen jag skrev och så mycket som hänt. Jag har äntligen fått mitt examensbevis. Jag tjänar 230 kr i timmen fram till jul för halmstad högskola och det hustomtejobb jag gör där på sammanlagt 90 timmar. Nya vänner jag fått och gamla som jag återupptagit kontakt med. Men också det värsta att historien jagat ifatt och ytterligare en katt har blivit påkörd, antagligen på samma ställe. Dock den här gången med lyckligare utgång och efter att panikslaget plockat upp en håglös katt i en klump utanför dörren, en ilande färd på 180 till slöinge djursjukhus kunde det snabbt konstateras chock och brutet ben. Hoppningsvis kan vi hämta hem honom nu på onsdag om de lyckats få benet rätt. Syskonbarnen växer och knakar och fått äran att måla min gudsons rum.  

Ja... Och det mest spektakulära och som jag fortfarande lever lite i självförnekelse i och som är egentligen huvudsyftet med att jag skriver... Jag bara måste få skriva av mig av både irritation och lite smått rus. 'Aldrig!' Så har jag både sagt och tänkt länge. Jag kommer flytta, antingen för plugg eller jobb så jag är inte långvarig här. Och varför i allsindar skulle jag någonsin vilja stanna kvar här? Snarare att jag är kvar här för att jag är fastbunden i ett osynligt koppel av arbetslöshet och bostadslöshet. Inget som binder mig fysiskt eller psykiskt egentligen. Inga djur och ingen att behöva ta hänsyn till vart jag flyttar eller när. När den förlovade dagen kommer så kan jag bara dra samma minut som chansen ges. Javisst familjen men jag menar; det håller mig inte här; jag får inte dåligt samvete över om jag flyttar och lämnar dem alla; nästan tvärtom. Så underbart och hitta ett ställe med jobb och en plats att kalla hem. Så kan man hälsa på familjen så ofta tillfälle och vilja fås/ges. Man kan styra sitt liv dit man vill utan att bekymra sig över att fråga någon om de vill följa med. Men nu är jag så irriterad och arg på mig själv för att jag varit så blåögd och blondare än barbie. Så blind. Leende och trygg har jag lutat mig tillbaka i ett nät spunnet av honom och min egna trygghet, stolthet och tankestyrka utan att för en sekund ens fundera på en möjlighet av något annat än vänner. För det har inte intresserat mig det minsta. Nog för man känt ett litet styng av saknad att ha någon att mysa ner med ibland; men vafan. Nej. Det skulle aldrig funka för mig; jag har inga pengar att ta mig någonstans (i stan finns inget att hämta) eller knappt hälsa på folk, jag kommer flytta inom ett år och jag har äntligen nått en någorlunda stabilitet i livet igen; både emotionellt och praktiskt. Jag tänker inte äventyra det; det får vara tills jag fått mitt jobb och hem och inte en dag innan dess. Vill jag så gärna ha sällskap och något o krama i soffan på kvällen så får jag väl skaffa en hund.  

Och så kommer han där, hård och söt på ett oförklarligt vis, men jag vet och var övertygad i samma sekund att 'här har jag en till värdefull vän, inget mer.' Och jag har inte tvivlat på något av det heller, för det gjorde jag klart hur jag kände tidigt, bara efter en vecka. Irriterande(?) nog så är han min like även om vi fysiskt är så olika man kan bli; men han är så fruktansvärt okomplicerad och han tog det med sån ro att jag genast dök ner i en varm famn av trygghet för han ifrågasatte inte och det var en gemensam känsla så jag betvivlade aldrig att det skulle bli något mer, varken från hans eller mitt håll. Han har varit en helt fantastisk vän och lyft upp mig från en liten avgrund som jag ofrivilligt dykt ner i. Fått mig att le och skratta så oräkneliga gånger för sin totalt sjuka och snedvridna humor, erfarenheter och citat från diverse omogna källor. Sin lekfulla, lugna och trygga personlighet; en tornado skulle inte ens kunna lyfta ett hårstrå från honom (även om han inte har något hår). Jag har bara lutat mig tillbaka i full trygghet om att våra härliga stunder som alltid varit för korta, bara var ett resultat av två likasinnade vänner. Jag visste att jag aldrig skulle falla och ja, jag hade väl delvis rätt. För hur kan man falla när man är insnärjd? *Suck*

Jag har alltid ansett mig ha lätt att tolka människor och jag har inte tvivlat på mig själv så länge jag kan minnas. Jag står med mina två fötter på jorden och jag går dit min näsa pekar; thats it. Men här sitter jag och facepalmar mig själv över något så uppenbart att jag inte kunde se det. Först nu har jag förstått och märkt att våra fika/lunchstunder och fester ihop kanske inte var/är så oskyldiga längre. Och jag himlar med ögonen när jag skriver detta; för det är inte någons "fel" för det har varit så uppenbart att jag hade upptäckt det för en månad sen om jag bara hade ägnat en enda liten tankeverksamhet åt alla situationerna och detaljer i vad som sas och gjordes. För båda har stått i samma ögonnivå att jag inte märkt hur nära vi plötsligt står och det är inte bara han som tagit/tar steg framåt. Jag själv har inte insett förens nu hur mycket jag uppenbart bryr mig om denna arma själ och ja det nyligen uppkomna symtomet av spontana leenden när han skickat ett sms eller mail och känslan som jag knappt ägnat någon uppmärksamhet åt när vi ses. Satans helvetes skit. Nej, nej, nej, nej, nej. Det här var inte planerat. Inte någonstans. Jag? Av alla satans människor... varför jag? Aldrig i livet! Jag vägrar! Men när jag gör motstånd så trasslar jag bara in mig än mer. Och jag känner lite hopplöshet  för jag vet att i slutändan kommer jag ändå dras med, vare sig jag vill eller inte. Det är bara en tidsfråga; men jag tänker dra ut på det så länge jag kan, både för rädslan men också för ruset.

Puh... Det var skönt... Och tro inte det om mig, NEJ! Jag är inte en kärlekskrank. Faktist, jag är inte det. Ärligt. Jag menar det. Men det finns bannemig risk för det; det verkar ju gå åt det hållet nu när man fått upp ögonen. För det är nu jag betvivlar mig själv och om jag verkligen "bara" vill ha honom som vän.