måndag 29 augusti 2011

I gryningens ljus

Mina andetag och puls är det enda som hörs när jag stänger bildörren. Tyngden på axeln är betryggande då jag ensam vandrar genom skogen. Inga insekter, inga fåglar, inga människor. Tystnaden trycker som om jag vore femtio meter under ytan. Så sakta smyger jag på den lilla skogsstigen. Stannar efter den rytm min far lärt mig, som i hans tur lärt sig av sin far, som han har lärt sig av sin...

Ingenting


Tystnaden är lika påtaglig som mörkret. Endast tack vare den lilla bit av himmlen som är synlig finner jag stigen. En konstig skugga längre fram får mig att frysa på stället. Sakta och beräknande tar jag fram kikaren och andas sen ut. En stubbe. Leende åt min egna dumdristighet smyger jag vidare medan jag avväger vinden. På gott mod stannar jag ett hundratal meter innan. Vinden susar mjukt genom träden och bryter den tryckande tystanden för en kort sekund. Ett björnbärssnår försöker klamra sig fast vid mitt ben, men befriar det och vandrar den sista biten. Träden delar sig och allt blir ljusare. Dimman ligger tät över gläntan, lika tät som tystnaden.

Ser mig omkring utan att se, klättrar upp och sätter mig varm, svettig och lugn. Sakta blir gläntan ljusare och jag kan nu se träden närmst skogskanterna, se konturer av stubbar och högstubbar. Dimman lyser svagt som ett spöke mot den mörka marken. Skuggor leker inne i skogen samtidigt som skogens invånare inväntar gryningen i sömnen. Bortsett från en bäcks stilla porlande vatten och vindens sus är allting tyst. Helt tyst.

Hur lång tid? Sekunder? Timmar? Dagar? Jag har ingen aning.


En ensam fågel vaknar lugnt och sträcker prövande på vingarna och flyger genom gläntan, sätter sig i trädet jämte och börjar värma upp för morgonkören. I öst kan man ana den ljusnande horisonten bakom träden. Sakta lättar dimman och endast en tunn hinna förblir vid gräset. Jag sitter och tänker på ingenting och ler åt den lilla skogsmusen nedanför som ilar mellan stubbarna och löven i jakt på mat och finner en komisk likhet. Det prasslar i skogen av fåglar som vaknar efter sin nattsömn och de verkar alla förbereda sig för morgonsången. Så flyger en ensam spillkråka och sjunger ödsligt genom gläntan och kören börjar på sin morgonhymn.

Trastar, starar och hackspettar håller i den första föreställningen. I pausen tar två korpar över och svävar över mig i vida cirklar medan de dansar ikapp med deras sång. Och någonstans i symfonin hörs en gren som knäcks, lika tydligt som om någon skrikit i skogen. Mer prassel. Närmre. Högre. Pulsen äkar och jag håller andan då ett vackert djur graciöst hoppar ut i gläntan. Ett smaldjur. Hon ser sig oroligt om, finner ingen ro och löper mer likt forsande vatten än ett rådjur ut ur gläntan igen. Leende lutar jag mig tillbaka, letar i fickan och tar upp buttalon. Varsamt håller jag för hålen och trycker. Ett ödsligt rop ljuder genom gläntan och in i skogen. Jag håller andan och trycker igen. Samma ödsliga rop hörs. Plötsligt prasslar det på samma ställe som smaldjuret kommit ifrån och fram kommer en nyfiken men vaksam bock. Hans horn räcker knappt över öronen och kroppen är liten men smärt. Nyfiken nosar han runt där smaldjuret gått.


Pulsen är på bristningsgränsen och händerna darrar. Inte av rädsla. Inte av glädje. Av spänning. Där solens strålar värmde ansiktet. Dimman som vinden jagade, bäckens porlande, rådjurets vackra smidiga rörelser i den ojämna terrängen. Det var så vackert att det smärtade att se. Sakta och försiktigt sänkte jag pipan, men rådjuret såg rörelsen. Våra ögon möttes och med ett leende över en så vacker varelse, såg jag hur han sprang iväg. Skall ekade genom skogen, men envis tryckte jag på buttalon. Det ödsliga ropet ljöd genom gläntan och bocken drogs tillbaka. När han kom ut i skogskanten såg han direkt på mig och jag fylldes av glädje. Så avgjorde han att jag inte var något hot och vandrade i smaldjurets spår. Plötsligt kände jag vinden vända och rådjuret nedanför stelnade, såg på mig innan han sprang iväg igen.

Beslutsam tryckte jag det magiska talet tre på buttalon, och i skogen hörde jag hans skall men denna gången ville han inte komma fram. Men plötsligt prasslade det igen. Samma ställe som början. Och plötsligt såg jag en annan bock. Stor och vacker. Han gick lugnt och nosade, även han efter smaldjuret. Och när jag sett honom i kikarn var valet redan gjort. Sakta höjde jag pipan utan att han reagerade. Händerna var stadiga och hjärtat lugnt.


Och plötsligt var det över. Jag kunde inte känna någon rekyl, inte höra något skott och inte heller minnas att jag laddat om. Men i onödan. Bocken tecknade skottet och redan innan skottet visste jag att det var över för honom. Försiktigt med högre puls än nånsin gick jag ner från tornet och undersökte skottplatsen. Mycket av ljust blod och lungvävnad. Så tittade jag upp och där låg han. En vacker bock. Han var gammal med bara tre, fyra tänder och returhorn. Horn som säkerligen hade spetsat, skadat, dödat och gjort åtskilliga andra bockar blinda. Han var tung men jag lyckades ensam bära honom tillbaka till bilen i gryningens första ljus.





måndag 22 augusti 2011

Vart jag mig i världen vänder...

Har alltid kunnat lita på min omdömeslöshet
Har alltid kunnat tappa min skalle till marken
Har alltid varit säker på att jag kan göra fel
Det ger mig trygghet i stanken, bedragen av tanken

Tror du vi kan ropa efter nån av förstånd
Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar
Jag tror du söker efter mer än du ser
Men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar

När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
Kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
För vi lever alla med känslan att falla
Och vid tomhetens botten står vi på toppen
Vart jag mig i världen vänder
Står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig

söndag 7 augusti 2011

Mänsklighet is wrong

Så har man tappat tron på mänskligheten.
Jag menar inte bara de galna fundamentalister som spränger sig själva och andra i luften. Eller människor som anser sig vara mer förmer och kan ta lagen i egna händer. Eller galna människor som anser att de har rätt att kräva andras liv. Inte heller de människor som är djurplågare med ursäkten att "det är bara djur".

Nej. Det är alla människor.
Gamla, unga. Man eller kvinna.

För så opåverkade människor är. En självmordsbombare som sprängt sig själv och tolv andra i luften. Folk rycker på axlarna. Svälten som för nuvarande råder i delar av afrika. Folk tittar bort. Men så fort vi pratar om stigande skatter, bensinpriser och löner... Då är det hög tid att klaga och göra motstånd. Medan människor här klagar på pengar, dör andra för att få friheten att ens få leva. Vi är oroliga över hur vi ska ha råd att köpa den där klänningen, bilen, boken eller vad det är, medan en tonårsflicka i afrika oroar sig för att inte har vatten för dagen och prostituerar sig för att försörja sina föräldrar, får HIV/AIDS...

Så nästa gång ni klagar över att löneförhöjningen inte var så hög eller att det dröjer ytterligare en månad innan du kan köpa den där bilen. Håll käften.

Nemen oj. Har du det jobbigt? Lite skoskav? Lite ont i huvudet? Lite trött? Vad bra. Det betyder att du fortfarande kan vara glad över att vara vid liv.
Så sluta klaga och börja leva. Om något är fel, förändra det. Om något är jobbigt, vänd det.
It is that simple.

onsdag 3 augusti 2011

Back in reality

Back to life. En veckas rollspel i linköping avklarat. Och taget till hjärtat. <3
Det gjorde inget att man inte sov mer än tre, fyra timmar per natt under veckan. Det gjorde inget att man blev smutsigare efter att man hade tvättat sig. Det gjorde inget att myror invaderade lägret. Och inte gjorde det heller något att skorna gick sönder mitt under allt ihop med skoskav som sedan blev till blodblåsor.

För spionen Adaya bat levi överlevde. En vecka; omringad av fiender och även en knekt som kände igen henne och ville döda henne. "Vänner" som inte litade på henne. Wunderbar! :D

Så lyckades man under två dagar förråda alla man lärt känna; hjälpt "fienderna"(cordoverna) att spränga krutförråd, hjälpt cordoverna in i lägret men det roligaste; befriat krigsfångar medan fiender kliat sig i huvudet utan en susning varför saker hänt. (Och just att man lyckades överleva utan större misstankar).

Dessutom att Adaya växte som person och tillät knekten som försökt mörda henne och dödat hennes bror, få leva; trots att hans liv vilade i hennes händer (väldigt bokstavligt talat).
Och trots förräderiet mot Jona så överlämnade hon inte Adaya till gillet, utan höll tyst.
Tack <3

Så blev det hårt uppvaknande till verkligheten. En dusch senare hade man nästan normal hudfärg igen över hela kroppen samt en mer angenäm doft. Tyvärr började praktiken direkt så blev hårt slag. Men är kul ändå; guidar och berättar om parken för turister på engelska, svenska och knagglig tyska.
Och så hann man träffa brorsonen en kort stund på söndagen. Men också äntligen fått träffa min systerdotter som det dröjt sisådär ett-två år sen sist. Tyvärr har det blivit så sena dagar så har knappt hunnit socialisera mig med henne. Men det ska åtgärdas till nästa gång.

Så nu är det exakt sju dagar kvar av min praktik, sen är allt klart. Efter sju dagar blir det till att skjuta in bössan för att sedan ut på jakt och skaffa lite kött till hösten och därefter blir det en vecka i marstrand/koön innan det äntligen är dags för dop :)

Nu kvarstår bara att försöka hitta en klänning att ha på dopet för kära lilla Nelly :)

Menmen. Ska försöka skriva en liten prolog och sammanfattning av stackars Adayas liv så man kan spela henne i framtiden. För hur mår den tösen egentligen? Förått sina enda vänner bland fiender men de hon förått dem till vann inte ens striden. Hoppsan sa...








Helt underbart.