Mina andetag och puls är det enda som hörs när jag stänger bildörren. Tyngden på axeln är betryggande då jag ensam vandrar genom skogen. Inga insekter, inga fåglar, inga människor. Tystnaden trycker som om jag vore femtio meter under ytan. Så sakta smyger jag på den lilla skogsstigen. Stannar efter den rytm min far lärt mig, som i hans tur lärt sig av sin far, som han har lärt sig av sin...
Ingenting
Tystnaden är lika påtaglig som mörkret. Endast tack vare den lilla bit av himmlen som är synlig finner jag stigen. En konstig skugga längre fram får mig att frysa på stället. Sakta och beräknande tar jag fram kikaren och andas sen ut. En stubbe. Leende åt min egna dumdristighet smyger jag vidare medan jag avväger vinden. På gott mod stannar jag ett hundratal meter innan. Vinden susar mjukt genom träden och bryter den tryckande tystanden för en kort sekund. Ett björnbärssnår försöker klamra sig fast vid mitt ben, men befriar det och vandrar den sista biten. Träden delar sig och allt blir ljusare. Dimman ligger tät över gläntan, lika tät som tystnaden.
Ser mig omkring utan att se, klättrar upp och sätter mig varm, svettig och lugn. Sakta blir gläntan ljusare och jag kan nu se träden närmst skogskanterna, se konturer av stubbar och högstubbar. Dimman lyser svagt som ett spöke mot den mörka marken. Skuggor leker inne i skogen samtidigt som skogens invånare inväntar gryningen i sömnen. Bortsett från en bäcks stilla porlande vatten och vindens sus är allting tyst. Helt tyst.
Hur lång tid? Sekunder? Timmar? Dagar? Jag har ingen aning.
En ensam fågel vaknar lugnt och sträcker prövande på vingarna och flyger genom gläntan, sätter sig i trädet jämte och börjar värma upp för morgonkören. I öst kan man ana den ljusnande horisonten bakom träden. Sakta lättar dimman och endast en tunn hinna förblir vid gräset. Jag sitter och tänker på ingenting och ler åt den lilla skogsmusen nedanför som ilar mellan stubbarna och löven i jakt på mat och finner en komisk likhet. Det prasslar i skogen av fåglar som vaknar efter sin nattsömn och de verkar alla förbereda sig för morgonsången. Så flyger en ensam spillkråka och sjunger ödsligt genom gläntan och kören börjar på sin morgonhymn.
Trastar, starar och hackspettar håller i den första föreställningen. I pausen tar två korpar över och svävar över mig i vida cirklar medan de dansar ikapp med deras sång. Och någonstans i symfonin hörs en gren som knäcks, lika tydligt som om någon skrikit i skogen. Mer prassel. Närmre. Högre. Pulsen äkar och jag håller andan då ett vackert djur graciöst hoppar ut i gläntan. Ett smaldjur. Hon ser sig oroligt om, finner ingen ro och löper mer likt forsande vatten än ett rådjur ut ur gläntan igen. Leende lutar jag mig tillbaka, letar i fickan och tar upp buttalon. Varsamt håller jag för hålen och trycker. Ett ödsligt rop ljuder genom gläntan och in i skogen. Jag håller andan och trycker igen. Samma ödsliga rop hörs. Plötsligt prasslar det på samma ställe som smaldjuret kommit ifrån och fram kommer en nyfiken men vaksam bock. Hans horn räcker knappt över öronen och kroppen är liten men smärt. Nyfiken nosar han runt där smaldjuret gått.
Pulsen är på bristningsgränsen och händerna darrar. Inte av rädsla. Inte av glädje. Av spänning. Där solens strålar värmde ansiktet. Dimman som vinden jagade, bäckens porlande, rådjurets vackra smidiga rörelser i den ojämna terrängen. Det var så vackert att det smärtade att se. Sakta och försiktigt sänkte jag pipan, men rådjuret såg rörelsen. Våra ögon möttes och med ett leende över en så vacker varelse, såg jag hur han sprang iväg. Skall ekade genom skogen, men envis tryckte jag på buttalon. Det ödsliga ropet ljöd genom gläntan och bocken drogs tillbaka. När han kom ut i skogskanten såg han direkt på mig och jag fylldes av glädje. Så avgjorde han att jag inte var något hot och vandrade i smaldjurets spår. Plötsligt kände jag vinden vända och rådjuret nedanför stelnade, såg på mig innan han sprang iväg igen.
Beslutsam tryckte jag det magiska talet tre på buttalon, och i skogen hörde jag hans skall men denna gången ville han inte komma fram. Men plötsligt prasslade det igen. Samma ställe som början. Och plötsligt såg jag en annan bock. Stor och vacker. Han gick lugnt och nosade, även han efter smaldjuret. Och när jag sett honom i kikarn var valet redan gjort. Sakta höjde jag pipan utan att han reagerade. Händerna var stadiga och hjärtat lugnt.
Och plötsligt var det över. Jag kunde inte känna någon rekyl, inte höra något skott och inte heller minnas att jag laddat om. Men i onödan. Bocken tecknade skottet och redan innan skottet visste jag att det var över för honom. Försiktigt med högre puls än nånsin gick jag ner från tornet och undersökte skottplatsen. Mycket av ljust blod och lungvävnad. Så tittade jag upp och där låg han. En vacker bock. Han var gammal med bara tre, fyra tänder och returhorn. Horn som säkerligen hade spetsat, skadat, dödat och gjort åtskilliga andra bockar blinda. Han var tung men jag lyckades ensam bära honom tillbaka till bilen i gryningens första ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar