Adaya bat levia 1 (för skojs skull)

Oro och sorg låg henne nära till hands där hon ensam vandrade genom skogen. Stegen knastrade mot gruset och vandrarstaven var hennes enda kompanjon. Omedvetet snuddade hennes hand vid dolken i bältet då en skugga längre fram rörde sig medan smärtan gjorde att det stockade sig i halsen. Tårar hotade redan att bryta fram, men bestämt drog hon bort handen från dolken och förde handen mot halsbandet. Även om hon nu var ensam så behövde hon vara stark. Gillesknekten vid posten stirrade grundligt, innan han sänkte sitt vapen och såg vaksamt på henne. Med orden stockand i halsen förklarade hon cordovernas grymhet och knekten välkommnade henne in i lägret som en herde välkommnar ett vilset får. Papper skickades runt och vakter gick fram och tillbaka, men Adaya låg redan i tältet och stirrade upp i tältduken. Hon hade lyckats, men i mörkret lät hon tårarna rinna av rädsla och sorg.
Dagen grydde och då människor vaknade vid henne, höll Adaya ögonen stängda i hopp om en stund för sig själv.
"Vem är hon?"
"... vet inte. Kom inatt. De sa..."
"... men hon är ju jorgal..."
"...att jobba i mässen..."
Röster viskade runt henne och hon fann sig besegrad. Hon låtsades sträcka sig och öppnade ögonen. Fyra ögonpar stirrade nyfiket men vaksamt mot henne och Adaya rättade självmedvetet till livet då hon sakta och beräknande satte sig upp. Med en lättnad suck kände hon igen sin landssyster i vackra dova färger och ringen runt halsen och sitt höckle på huvudet. Den ena en gillesdam och en gillesknekt. Adaya undvek deras blickar och hälsade artigt på den jorgalska kvinnan först. Den jorgalska kvinnan besvarade handrörelserna med ett leende.
"Mitt namn är Jona."
"Adaya." svarade hon lågt och mötte sedan gillesdamens blick. Hon sa sitt namn utan att Adya la märke till det. Även mannen sa sitt namn, men Adaya uppfattade det inte, hon lyssnade intensivt på rösten. Det var inte han. Lättad slappnade hon av och knöt skorna omsorgsfullt utan att möta några blickar. När hon såg upp såg hon tacksamt att endast Jona var kvar.
"Finns det några fler jorgaler här?"
"Ja, vi är fyra. fem nu." sa Jona och log och Adaya besvarade leendet trött. Inombords stärkte Adaya sig för nästkommande utmaning. Idag var andra gången hon träffade en knekt sen den dagen. Hon visste inte om hon skulle klara ett helt läger med dem. Jona såg avvaktande innan hon verkade inse att Adaya behövde några minuter för sig själv.
"Jag går och pratar med de andra." sa Jona och lämnade tältet. Adaya pustade ut och kramade om ormringen. Om de någonsin fick veta skulle de avrätta henne på fläcken. Varligt knöt hon fast ormringen vid barmklädet, satte över skjortan och knöt fast livet ordentligt. Hon tänkte inte göra det lätt för dem. Hon bad Jor om kraft, grep om halsbandet och klev ut i morgonluften. Knektar gick fram och tillbaka utan att någon ägnade henne någon tid. Hon såg sig varligt omkring utan att våga möta några ögon utifall att hon skulle finna de hårda iskalla ögonen.
Genast såg hon Jona stå ihop med tre andra jorgaler och några gillesdamer. Tacksamt gick hon mot dem medan hon försökte vara stark.
"Hej Adaya. Jag har precis berättat för de andra. Det här är Miriam, Sol och Solvej." De hälsade alla artigt och Adaya besvarade handrörelserna.
"Du kommer precis lagom till morgonbönen." fortsatte Jona muntert och unisont vände sig Adaya och de andra jorgalerna mot öster och hälsade morgonen. De splittrades upp efter den bönen och Adaya gick fram till den rödhåriga gillesdamen som blivit utpekad som hennes chef.
"Gill." sa hon kort och pekade mot ett stort blått tält. De gick i tystnad till tältet och satte sig på en av de tomma bänkarna.
"Så. Har du någon erfarenhet av servering?" frågade hon leende men med olycksbådande ögon som om att svaret inte spelade någon roll.
"Ja." svarade Adya tydligt och vägrade ge vika för hennes blick.
"Bra. Miriam kan lära dig allt här. Miriam!" ropade gill och jorgalflickan från morgonbönen kom genast in i tältet.
"Lär Adaya hur det funkar."
"Ja Gill." sa Miriam blygt och mötte hennes blick.
"Har du jobbat här länge?"
"Några månader..."
"Okej." motvilligt stirrade Adaya på flickans gälla gula liv, men sa inget. Adaya gick tyst ut ur tältet och Jona hann ikapp henne och gav en rundtur i lägret. Adaya nickade och log men mötte inga blickar och försökte ignorera människorna som om tälten vore viktigare. Mässtältet låg precis bredvid stabstältet och lättnad sköljde över henne. Hon skulle inte behöva någon uräkt för att hålla sig vid stabstältet. Morgonen och dagen passerade händelselöst och hon var nästan munter vid början av kvällen. Hon hade inte hört någon röst eller känt igen någon. Först nu insåg hon hur dumt det varit att förutsätta att knektarna skulle befinna sig i lägret. De befann sig säkert långt från lägret, men fortfarande kunde hon inte slappna av. Efter några glas så kunde hon inte sköta sitt jobb. Tröttheten, oron och rädslan spelade spratt. Hon tycktes höra deras skrattande röster. Så efter att nervöst dragit sig bort från mässtältet försökte hon ta sig tillbaka till cordovlägret. Ingen ifrågasatte hennes steg och Adaya gick med behärskat lugn genom lägret, men i utkanten av lägret kom en soldat springande. Pulsen steg och Adaya stannade, med ett fast grepp om dolken under mantlen.
"Och vart är du på väg?" frågade soldaten andfått.
"Jag tänke ta mig ett välbehövt dopp om du ursäktar."
"Jag skulle inte göra det om jag var du. Ulvar rör sig i skogen." soldaten spände sin blick i Adaya och hon låtsades bli förskräckt samtidigt som hon släppte dolklen.
"Tack, nej då väntar jag definitivt tills imorgon. Tack." sa Adaya enkelt och vände om med hjärtat pulserande. Trött återvände hon till sovtältet och somnade och sov för första gången på månader en hel natt utan mardrömmen.

Morgonen grydde och Adaya hoppade snabb upp. Jona var borta, troligtvis på bud i cordovlägret, men de andra sov fortfarande. Adaya gick upp och vandrade ner till sjön för eftertanke och bön. Soldaterna vid vaktpostena hälsade trött godmorgon.
"Är det säkert vid sjön?"
"Jag tror det. Har inte sett något i alla fall." sa soldaten trött och gnuggade sina ögon. Även hans röst var trött, men viktigast av allt var att det inte var HANS röst. Leende började Adaya sjunga och gick ner till sjön, satte sig vid stenen och såg ut över vattnet då hon bad sin morgonbön. Plötsligt hörde hon en gren som knäcktes och ljudlöst såg hon fram bakom stenen. Två brunklädda figurer smög sig vaksamt framåt. Adaya suckade och gick obesvärat upp på stigen mot de två. Ulvarna reste sig med spända bågar och Adaya lyfte fram händerna och hälsade dem.
"Vem är du?"
"Adaya."
"Vems sida står du på jorgal?"
"Jors sida." sa Adaya lugnt och sänkte händerna.
"Behöver vi en krigsfånge?" frågade den ena ulven den andre och Adaya log åt dem.
"Jag vill få slut på kriget. Och jag vill inte att gillet vinner." sa Adaya hårt och lät leendet falna. Hon stirrade på sitt förklä där blod fortfarande var torkat. Hon såg upp och mötte den manliga ulvens blick och han sänkte genast bågen.
"Denna stigen är väldigt obevakad. Ni kan ta er in i lägret här."
"Hur många trupper har de?"
"Jag vet inte. De har hjälp av skaegi, svarta solen och kathorerna." Plötsligt hördes steg som närmade sig från lägret och Adaya kände pulsen gå upp. Om någon knekt fick syn att hon talade med ulvar skulle hon bli fälld för att sympatisera med cordoverna. Om hon hade tur. Annars skulle det bli förräderi och hon skullebli avrättad. Stressad grep hon omedvetet om ringen.
"Snälla. Döda dem. Döda dem alla." sa Adaya hårt och sprang bort från ulvarna. Hon vände sig om i slutet av backen, men de syntes inte till. Tre knektar gick obesvärat mot henne, och Adaya svalde hårt, lyfte axlar och blick och log mot dem. De log tillbaka och gick förbi. Adaya andades ut och kände sig säker där hon äntligen var i utkanten av lägret. Magen frös till is då rop hördes utifrån lägret och fortsatte inåt lägret.
"Ulv! Ulvar i lägret!" Adaya sänkte huvudet, men log och gick till mässtältet och försökte bete sig normalt och servera knektarna så ingen skulle misstänka henne. I ögonvrån såg hon Gills blick och hon försökte ignorera den. Männen gick ut ur tältet och endast mässpersonalen stod kvar. Orolig men nöjd satte Adaya sig ner mellan Miriam och en annan jorgalkvinna.
"Du kan det här rätt bra du." sa Gill leende och Adaya mötte det leende men avvaktande. Ytterligare rop om ulvar i skogen ljöd och Gill suckade.
"Det finns två saker jag hatar. Ulvar och förrädiska jorgaler." sa Gill argt och stirrade ingående på Adaya. Adaya mötte blicken men blev tvungen att ge vika och var tacksam då Jona räddade henne och hälsade.
"Adaya. Visste du om att det är sydlänska furstar här?" Adaya kände själv hur ögonen krympte och Jona såg oroligt på henne. De gick ut ur tältet och samlade ihop de andra jorgalerna. Adaya såg smärtsamt på sina landsbröder och systrar och insåg att hon var ensam sydjorgal. Endast hon hade varit med om furstarnas grymhet. De satt sig i ring och Adaya förklarade lågt så mycket hon vågade.
"Så du är sydjorgal? Vad är det mer du döljer för oss?" sa Miriam argt och Adaya mötte irriterat hennes blick.
"Jag kunde inte förmå mig att tala om det efter att ni alla berättat hur illa ni tycker om cordover."
"Sympatiserar du med de där... de där... vildarna? De vet ju inte ens vems deras far är! Och de bryr sig inte ens om vem som är deras mor!"
"Ni fattar verkligen inte. Utan cordoverna hade sydjorgala dött! Utan cordoverna vore jag död, flera gånger om." sa Adaya lågt och kunde inte hindra sin hatiska blick mot furstarnas tält. Jona verkade förstå och väntade tålmodigt på mer.
"Furstarna tog allt vi hade. De brände ner våra gårdar för att vi inte kunde betala. De få smulor vi kunde skaffa tog de ifrån oss! Ni fattar inte. Utan revolutionen skulle halva vårt folk gått under. Utan cordoverna skulle sydjorgala dött." Tystnaden bröts av några knektar som gick förbi och skrattade, men luften förblev kall.
"Jag kan inte hata cordoverna. Jag kan inte hata de som räddat mig."
"Vill du hämnas?" frågade Jona i tystnaden som följde. Adaya log mörkt mot henne och hon förstod svaret. Tillsammans gick de in i tältet.
"Vi lämnar dem till cordoverna. Jag kan ta reda på vad de heter, så pratar jag om ett byte med cordoverna." sa Jona och Adaya log mot henne på riktigt.
"Tack Jona." Jona sprang ut ur tältet och Adaya följde sakta efter. Hon hade bara varit några år när revolutionen kom, men hennes mor hade återgett vilken pina de levt i innan cordoverna kom. Cordoverna hade tagit Adaya och resten av byns barn till skola så de till och med fick lära sig läsa och skriva. Utan att Adaya insåg det log hon och kände sig lugn för första gången i sen hon kommit till lägret. Staben satt inne i stabstältet och Adaya satte sig på ett beräknat avstånd. Inte nära nog så att folk skulle se att hon tjuvlyssnade, men inte så långt bort att hon inte hörde vad som sas. Hon tog fram sin böneduk och sydde kontrollerat på den medan hon lyssnade intensivt. Dagen förflöt och fyra glas innan solnedgång kom Jona tillbaka med namn på furstarna men inget från cordoverna. Jona skrev ett kärleksbrev till fursten som skulle ledas till svarta solen, strödde på parfym och gav brevet till en annan budbärare som skickade iväg det till furstarna. Stämningen var lätt och munter. Adaya vandrade runt i lägret och började slappna av. De verkade inte vara där. Hon var säker, såvida ingen såg hennes ormring. Gråt och snyftningar hördes plötsligt från tältet och Adaya gick oroligt dit. Jona grät i en jorgalsk kvinnas famn och Adaya knäföll jämte. Jona föll i häftigare gråt och hulkade fram orden.
"De sköt dem bara. En och en." Adaya la tröstsamt en hand om Jonas axel.
"Vad har hänt?" frågade Adaya lågt den andra kvinnan.
"Jag är inte säker...Var stark, jag kommer snart Jona." sa kvinnan och gick. Jona grät ut hos Adaya och förklarade.
"Det är årsdagen. De kom. Den där... den där... saliten. Han bara pekade så dödade de dem." Adaya satt handfallen och kunde inte förstå vad Jona sa. Cordoverna skulle aldrig skada en jorgal. Men Jona skulle aldrig ljuga.
"Allt som händer har en mening. Vi kan inte se eller förstå vad Jor vill med det som händer, men vi litar på honom. Det har vi alltid gjort." Jona gjorde en hastig rörelse som för att slita av sig halsbandet, men hindrade sig i sista stund. Tårarna slutade rinna, men rösten var tom.
"Jag tror inte Jor finns. Han bryr sig inte längre. Vad fanns det för mening? Barn, vuxna, män kvinnor! De bara pekade och dödade! Säg mig, var finns Jor i det?!" I tystnaden sjönk Jona sakta ner mot bädden men Adaya satt stelt kvar.
"Jona. Vi är Jors barn. Först när vi är tillräckligt starka ger Jor oss vårt jorgala. Jor testar vår tro och styrka för att se när vi är redo. Jor testar oss och vår tro. Vi sviktar inte. Jor är vår far och vi tvivlar inte på honom. Jor vet bäst och därför är det ibland svårt att förstå, men i slutändan kommer allt klarna. Jor kommer pröva oss så vi håller oss starka och trofasta. Cordover och knektsvin kommer att dö. Vi ska bara härda ut och vänta ut dem. När allt det här är över kommer vårt folk stå som herre över det utlovade jorgala med vår älskade Jor." Jona sa inget utan låg och fingrade på sitt halsband. Adaya log och tog hennes hand i sin.
"Vi är jorgaler. Vi är starkare än alla andra. Vi överlever och härdar ut vad som helst. För jorgala!" sa Adaya och tryckte Jonas hand. Jona stirrade någonstans mellan gråt och skratt på Adaya.
"Tack. För Jorgala!" sa Jona halvkvävt men när deras blick möttes brast de båda ut i ett rop.
"FÖR JORGALA!"
Plötsligt stacks ett huvud in i tältet och Adaya och Jona mötte varandras blickar. Det var fursten och hans minimala hjärna hade lett honom fel. Jona pekade ut vägen och han gav sig iväg. Fnittrande som småflickor gick Adaya och Jona efter fursten som styrde stegen mot Svarta solen. De skulle slita honom i stycken om han någonsin vågade fråga. Han saktade av stegen då han såg deras tält, men fortsatte bestämt. Förvånat såg Adaya och Jona hur den skräckinjagande ledaren för svarta solen skakade på huvudet och fursten gick lätt skamsen därifrån.
"Vi skickar ett nytt brev imorgon, men ger honom till cordoverna istället."
"Ja, de lär nog roa sig med honom." sa Adaya mörkt.
"Jag kommer lite senare, ska bara kolla en sak." sa Jona och gick ifrån. Tacksamt fortsatte adaya mot sjön ensam utan att några frågor väcktes. Hon tittade vid stenen, men inga meddelanden fanns och ingen syntes till, så besviket gick hon tillbaka till lägret och mässen. Gill och de andra hade bakat paj och bjöd på öl och cider. En knekt satt och spelade på en lyra medan sorl strömmade ut i natten. Adaya njöt av lugnet det skänkte, men såg nedärderande på den jorgalska kvinnan som satt jämte knektar och flörtade ohämmat. Hennes liv täckte precis barmen och magen var bar.
"Vi kallar kvinnoråd imorgon om henne." sa Jona då hon slog sig ner och ignorerade den jorgalska kvinnan. Adaya nickade kort och log då knekten plötsligt slog ett hårt ackord och förberedde tältet på sång. Adaya frös på stället när knekten började sjunga och smet snabbt ut ur tältet. Hur kunde det vara...? Varför...? Hon sprang till sovtältet och bäddade ner sig och grät ohämmat av rädsla. Var det han? Var han den knekt som...? Hur länge hon låg och grät vet hon inte, men efter ett tag somnade hon och mardrömmen tog vid. Hon gick och sjöng ihop med sin bror Micah på vägen. De skrattade och kramade varandra och pratade om livet. Plötsligt kom två knektar gående, helt klädda i svart och med en svart mask med lång näbb över ansiktet. De log båda två åt uppsynen vilket verkade irritera knektarna. Plötsligt drog de vapen mot dem och försökte råna dem. Micah kämpade emot men började sedan slåss mot dem, men Adaya såg hur han höll på att förlora och drog sin dolk mot den ena knekten. Knekten tappade besinningen, hög ner Micah, och slog ner Adaya med knogjärnet. Han stampade, sparkade och slog och panikslaget försökte hon ömsom skydda sig ömsom ta sig till Micah. Om hon bara kunde ta sig till Micah skulle han överleva, hon kunde fortfarande rädda honom...
"Adaya!" Adaya vaknade med ett ryck och fann ingen trygghet då hon insåg var hon befann sig. Jona höll henne varsamt medan otröstliga tårar rann nerför hennes kinder.
"Adaya... Vem är Micah?" Med tårar strömmandes berättade Adaya vad som hänt och Jona tröstade henne tålmodigt och styrkte henne.
"Vi måste anmäla detta till staben."
"Du försår inte. Jag vet inte hur han ser ut. Han kanske är i staben!"
"Det är sent, vi tar det med de andra imorgon. Vila ut nu. Inget kommer hända dig."
Adaya låg utmattad av sorg och vrede vaken och tänkte hur invecklat allt blivit. Jona visste nästan allt, det fattades bara att hon fick reda på att Adaya var spion.

Nästa dag var grå och mulen och kall. I frukostkön såg Adaya stelt bort då de halvnakna kathorerna gick förbi.
"Vi har lite och prata om vid frukost." sa Jona inledande då de hämtat sina ransoner. De satte sig vid trädet, såg sig omkring innan de satte ner skålarna. Jona bad bordsbönen som vanligt och efter det började första problemet med jorgalkvinnan som tappat traditionen. De diskuterade länge och väl, de frågade till och med sol om råd trots att han var man. Tillslut hade de kommit fram till en gemensam dom. Hon skulle bli utfryst tills hon kunde klä sig och bete sig som en jorgal igen. Jona harklade sig efter att hon tackat för maten.
"Adaya. Är det något du vill säga...?" frågade hon försiktigt. Adaya fingrade sakta på ett grässtrå innan hon mötte de andras ögon.
"Jag har inte berättat allt. Det finns en knekt i det här lägret som dödat min bror. Han har rånat och försökt döda mig." sa Adaya tyst medan hon stirrade så att inga tjuvlyssnade. Miriam var den första att prata och hennes röst var lika arg som hennes ögon.
"Du har nästan ljugit för oss. Varför ska vi tro dig?"
"Jag skulle aldrig ljuga för en jorgal." sa Adaya hårt och stirrade menande.
"Varför har du inte sagt något tidigare?" sa Sol lågt.
"Därför att jag varit så rädd. Jag vet inte ens hur han ser ut. Jag känner han till rösten. Och igår kväll hörde jag honom." sa Adaya och kämpade emot tårarna.
"Du går inte ensam någon mer. Vi turas om och går med Adaya genom lägret, pratar med alla. När vi vet vem det är så vet vi hur vi ska göra." sa Jona bestämt och reste sig upp.
"Tack. Ni vet inte vad det betyder." sa Adaya lågt och Jona log. De gick några steg före och Adaya gick i sina tankar. Skulle knekten känna igen henne?
"Vi kan börja." sa Jona och de började gå genom lägret och talade med de de stötte på, men efter bara fem meter efterfrågades Jona, och Adaya försäkrade att hon klarade det ensam. Sakta gick hon tält till tält och lyssnade spänt, men nerverna svek och Adaya gick tillbaka till mässtältet. I ögonvrån såg hon en svartklädd person och hon drog efter andan, men det var svarta solen. Tvekande började hon fundera om det varit svarta solen, och om allt var ett misstag. Tänk om det var svarta solen som överfallit henne? Det skulle inte vara första gången för dem. Då skulle hon aldrig behövt gå och svära eden hos cordoverna och förlita sig på dem, riskera livet... Jona hann ikapp henne, och adaya försökte på sig ett leende.
"Jag ska till cordoverna och lämna om furstarna. Men jag hittar inte ett brev. Du kan väl hålla ögonen öppna?" Adaya nickade kort men innan hon hann svara hördes tumult i stabstältet och i ögonvrån såg hon något gulgrönt. Med ett ryck såg hon upp och stirrade på den stackars söndertrasade värnfalken. Hon hade blivit slagen och blod var smetat utmed klädslen. Hon mötte deras blick och Jona gick fram mot henne och spottade bryskt på henne innan hon gick. Värnfalken mötte Adayas blick först med avsmak, men sedan förvirrat. Adaya förstod att hennes medlidande syntes. Hon vände bort blicken och såg sig öga mot öga mot kathorernas spåkvinna. Hon nickade förstående och tröstande innan hon gick. Adaya såg på knektarna medan hatet speglade sig mellan värnfalken och Adaya.
"Ska du ha lite vatten då?" sa en av knektarna retsamt, men värnfalken vred bort huvudet och spottade mot knekten. Bryskt tryckte han ner henne i marken, slog henne och band henne sedan vid pålen. Adaya satt orörlig och uppenbarligen osynlig två meter bort och iakttog scenen. Knekten hade knutit omsorgsfullt och värnfalken såg för svag ut för att klara ta sig loss själv.
"Vad är det här för liten sak?" sa en av knektarna och knäföll bredvid värnfalken. Hon försökte krypa så långt bort från dem samtidigt som tårar rann nerför hennes ansikte då knekten slet bort gradvimpeln från hennes kläder. De höll den vid hennes ansikte.
"Vad betyder den?"
"Äh, struntsamma. Har hon någon jordpåse?" frågade en annan knekt och fumlade runt hennes hals. Värnfalken såg upp och mötte Adayas blick och Adaya kände smärtan i hennes ögon.
"Hjälp mig..." mimade hon tyst medan hennes ögon glänste av tårar. Adaya svalde hårt klumpen och försökte hitta en bra ursäkt att ta sig nära inpå. Hon brydde sig inte om utifall knekten var en av de som stod där. Hon tänkte inte stå och titta på när de avrättade någon. Hon nickade diskret mot värnfalken och gjorde sig beredd och reste sig upp.
"Har ni gett henne vatten?" frågade Adaya hårt. Knektarna skrattade.
"Hon är för god för vårt vatten. Men testa du, du är ju jorgal." Skratt ljöd igen och Adaya grep flaskan och knäföll jämte henne. Värnfalken stirrade på sina knän och verkade inte medveten om att Adaya var där. Adaya satte sig medvetet så hon täckte värnfalkens rygg och la en hand på hennes axel, men värnfalken blev plötsligt stel.
"Låt bli mig...!" sa hon ihopbitet och försökte dra sig undan, men såg då upp och tog in Adaya, alltifrån den slita kjolen och slitna livet till halsbandet runt halsen. Ögonen mjuknade genast.
"Vatten..." mumlade hon trött, och Adaya smuttade på vattnet innan hon gav värnfalken vattnet. Hon tänke inte tillåta knektarna förgifta någon. Värnfalken drack i djupa och långa klunkar och Adaya passade på att tända cordovens flamma igen.
"För Cordovien." viskade Adaya tyst i örat på värnfalken. Hon stelnade men en av knektarna sa något som fick kamraterna att skratta så ingen verkade märka något. Hennes ögon blev klarare och samtidigt kastades en ny flaska med vatten till Adaya. Hon öppnade flaskan, smakade innan hon gav den till värnfalken.
"Drick sakta så får jag tid att lossa repen." viskade Adaya lågt i örat på värnfalken och fumlade nervöst med repen. Värnfalken drack saktare och Adaya gjorde sitt bästa att lossa repet. När hon druckit ur flaskan säkrade hon värnfalkens flamma igen och upprepade sig.
"För Cordovien." Adaya tog ett skakande andetag och blåste upp sig.
"Vad är det med er grymma knektar?! Inte törstig?" sa Adaya argt och tvingade knektarna att backa några steg så värnfalken skulle få en chans att fly.
"Hon ville inte ha när vi frågade." I ögonvrån såg Adaya hur värnfalken kämpade med det sista av sina krafter att kasta av sig repet, men något som knektarna också sett. Adaya kände det obehagliga ringandet i ögonen då värnfalken kröp baklänges bort från knektarna medan hon outtrötligt bad landseden.
"... vatten vi dricka, den jord vi bruka..."Knekten laddade omsorgsfullt pistolen och gick långsamt och obesvärat efter vänfalken.
"... mitt blod för Cordovien, Cordovien för mitt..." knekten osäkrade pistolen och Adaya såg bort i samma stund skottet ljöd och värnfalken tystnade.
"Här hjälpt till. Vi bär bort kroppen till deras läger, som ett meddelande." Skratt ekade från knektarna när de bar bort kroppen och Adaya fylldes av illamående samtidigt som hon fick en konstig känsla över att någon stirrade. När hon såg upp, såg hon Gill och spåkvinnan som stirrade. Självmedvetet gick Adaya mot andra änden av lägret medan ilska och hat bubblade under ytan. Hur kunde de vara så barabariska och grymma?! Plötsligt stötte någon i hennes axel och irriterat såg hon upp och alla känslor rann av henne. Det var han. De ögonen kunde bara tillhöra honom. Knekten stirrade förvånat tillbaka, men verkade hämta sig snabbt. Adaya vände sig bort men kunde inte undgå att höra hans isande röst.
"Nu vet jag var jag har dig." Adaya gick så behärskat hon kunde mot sjön. Ingen ifrågasatte henne och hon vandrade outtröttligt. Cordovlägret skulle vara mycket bättre och säkrare. Hos cordoverna skulle hon kunna vila ut och planera sin hämd. Plötsligt hörde Adaya hur någon kom springande. Pulsen slog och hon var säker att det var knekten. Han skulle ta sin chans och döda henne nu när ingen kunde se. Handen vitnade om dolken och hon andades tungt, beredd på att slåss för sitt liv.
"Adaya!" hördes Jonas röst och Adaya satte tillbaka dolken och vände sig motvilligt om.
"Det sägs att det är ulvar i skogen, kom!" motvilligt lät Adaya föras tillbaka till lägret medan hon fortfarande var i chock. Jona försvann och Adaya satte sig vid mässtältet för att samla sig. En fras i stabstältet fångade plötsligt hennes uppmärksamhet.
"... hittade brevet vid cordovlägret. Här står det... vi kan göra ett byte med..." Blodet försvann från Adayas ansikte och hon sprang så manteln piskade i vinden medan ögonen sökte efter Jona. Jona kom in i lägret och när deras ögon möttes sprang de in i sovtältet där Adaya förklarade. Adaya kastade Jonas väska till henne och hjälpte henne att fly medan knektar fövirrat stirrade efter dem. Adaya lämnade tältet och frös. Utanför stabstältet stod han. Knekten. Men rädslan överglänstes av tillfredställelse när hon såg en lång rispa utmed hans kind och blod som rann medan han höll stelt stod böjd av smärta. Han var skadad. Leendet lekte på läpparna och hon vände ryggen åt honom och gick till mässtältet. Gill, spåkvinnan och en skaegi kvinna satt där. De hälsade alla tre, men skaegikvinnan verkade se något i Adayas ansikte. Hon stirrade länge och ingående.
"Dagmar." sa skaegikvinnan vänligt och räckte handen.
"Adaya." svarade hon kort utan att ta handen.
"Är allt väl Adaya?"
"Nej. Men jag klarar mig." sa Adaya och log trött.
"Du är ingen klassisk skaegi ser jag?" sa Adaya i den ansträngda tystnaden och gestikulerade menande mot klädseln. Istället för färgglada kläder med spännen och andra utsmyckningar bar hon en enkel kjortel och byxor.
"Nej. Jag trivs bättre så här." sa hon och log vänligt. De blev avbrutna av att knektar kom in med en skadad. Besvärat såg Adaya på Gill och hon mötte kallt blicken. Med en suck reste sig Adaya och knäföll vid den sårade och utmattade knekten samtidigt som Gill och Miriam hjälpte henne.
"Cordoverna... De dödade hela förbandet! De lät mig leva för att säga... För varje cordov vi dödar, dödar de två av oss..." hennes sista ord dränktes i tårar. De hjälpte knekten och hon lämnade tältet haltande.
"Adaya, hämta skrinet i stabstältet. Soldaterna behöver nog något stärkande." sa Gill med en suck och Adaya nickade kort och lämnade tältet. Lätt darrande gick hon förbi den svartklädda knekten utan att möta blicken och in i tältet. Motvilligt hälsade hon på staben innan hon lugnt gick mot skrinet.
"... sända ut en grupp på södra vägen. Ulvarna rör sig obegränsat och behöver stoppas."
"Men påtryckningarna på norra..."
"Det är bara avledande. De kommer på västra vägen."
"Förstärkningar?"
"De kommer om någon dag via luftskeppet."
"Vi ska inte vänta tills förstärkningarna ankommer oberste?" Adaya fumlade med skrinet, men kunde inte dröja längre i tältet utan att dra till sig uppmärksamhet. Hon log mot staben, hälsade och gick ut och in i mässtältet igen.
"Jag är på baksidan tältet Gill. Behöver du hjälp så bara ropa." sa Adaya vänligt, räckte fram skrinet och gick ut bakom disken och satte sig i gräset. Solen stod över träden och kvällen närmade sig. Hon hörde bakom hur tältduken drogs åt sidan och Miriam slog sig ner jämte i tystnad. Lågt började hon sjunga på en välbekant visa och omedvetet sjöng Adaya med. Miriam log och tog ytterligare ton igen. Adaya stelnade och stirrade på Miriam med skarpa ögon då hon sjöng på en visa som hennes mor sjungit för henne och som omöjligt någon annan kunde veta.
"Hur kan du den där?" frågade Adaya lågt utan att möta Miriams blick.
"Vaddå?"
"Hur kan du den där visan? Min mor sjöng den för mig när jag var barn. Det finns ingen chans att du kan den." Miriam stelnade och besvarade argt blicken.
"Din mor? Min mor sjöng den allid för mig. Vad ljuger du om? Varför kan du den?" Adaya försjönk i tystnad då det ofattbara sjönk in. De måste vara släkt. Hon var släkt med en nordjorgal. Chock och lättnad strömmade genom hennes kropp.
"Såvida du inte ljuger så betyder det... att vi är släkt." sa Adaya tyst.
"Släkt? Med en sydjorgal?" sa Miriam giftigt och mötte blicken hårt. Adayas lättnad rann bort och hon blev arg. Miriam var nästan ett barn och kunde inte förstå vad det betydde, men Adaya struntade fullständigt i det.
"Hur tror du det känns för mig? Jag är släkt med en nordjorgal." sa Adaya och reste sig upp, Miriam reste sig också medan luften blev tung.
"Om det är så jobbigt, så stick. Stick till cordoverna." sa hon hårt och puttade till Adaya. Adaya bet ihop och stirrade kritiskt mot Miriam och hennes gälla liv.
"Det vore nog bättre. Men jag trodde faktist... Men det förståss. Du är ju norgjorgal." sa Adaya hårt och vände henne ryggen. Miriam mumlade något ohörbart och med blodet kokande satte sig Adaya vid elden. Knektar gick runt henne, men hon satt envist kvar och lät ilskan nära henne. Hon skulle hämnas på dem alla. Fega nordjorgaler som inte ville slåss, knektsvin. De skulle alla få smaka på Jors och Cordoviens raseri. Knekten var enkelt. Han skulle få känna på samma rädsla och smärta som han orsakat. Men Miriam. Hon var jorgal, och därmed en annan klass av hämnd. Cordoverna skulle spränga knektarnas krutförråd vid sjunde glaset, säkerligen ett halft glas till dess, men adaya var säker, hon visste vad hon skulle göra. Fängelseålan låg väl synlig där hon satt och om mindre än en tredjedelsglas var det vaktbyte. Efter någon tid reste sig Adaya upp och gick in i mässen igen. Soldater drack ur sina stop och skrattade och bakom allt skråll hördes skrik ifrån fängelsehålan. Adaya rös och fanns sig stirrandes på skaegikvinnan igen. Hon stirrade oroligt tillbaka och Adaya lämnade tältet. Lagom såg hon hur knektar lämnade fängelsehålan och gick mot mässen och Adaya kännde ett sting i sitt bröst över vad hon skulle göra. Hon grep vattenflaskan och gick mot knektarna.
"Vatten till fångarna..." sa hon ursäktande och gick förbi dem. De ryckte på axlarna och Adaya ökade på stegen. Fängelsehålan skulle inte vara obevakad länge till. Hon fumlade vid dörren innan den gick upp.
"Spring. Nu, innan de kommer." sa Adaya stressat och såg sig omkring. Två knektar var påväg mot henne, och Adaya försökte se opåverkad och hård ut där hon räckte vatten mot fångarna. De drack tacksamt, och plötsligt hördes en öronbedövande knall. Fångarna tryckte Adaya ur vägen och sprang från fängelsehålan och mot skogen samtidigt som knektarna förgäves sprang efter. Adaya beklagade sig djupt över händelsen för vakterna och gick för att beskåda det sprängda krutförrådet med ett leende inombords. Människor gick som yra höns utana att förstå vad som hänt. Med ett leende vände hon scenen ryggen och gick återigen mot skogen då alla var upptagna. Hon kunde återvända till cordovlägret och rapportera. Södra vägen var fri och Adaya insåg plötsligt vilket övertag cordoverna kunde få. Hon sprang som vinden mot deras läger, men hade bara hunnit knappt halvvägs då en ulv spärrade hennes väg.
"Det lyckades. Deras krutförråd är borta och fångarna befriade." sa Adaya leende. Ulven sänkte bågen och besvarade leendet.
"Vägen är helt obevakad. Passa på." sa Adaya kort och log samtidigt som hon hälsade den jorgalska hälsningen mot den andra ulven som kom. Den andra ulven såg mer vildsint ut, men log varmt då den första ulven förklarade och sprang iväg mot lägret. Adaya och ulven tog följe, där Adaya gick före vid krön och såg till att kusten var klar. I utkanten av lägret log Adaya en sista gång mot ulven innan hon gick in lägret igen. Knektar hälsade henne och undrade om hon sett något, men adaya log och skakade på huvudet. Mörkret sänkte sig och Adaya struntade i mässen och satte sig vid elden i stället. Jona var inte tillbaka än, men det verkade ha varit falskt larm då hon inte hört någon fråga efter henne. Efter en tid gick hon till mässtältet och möttes av ett tomt tält sånär som på skaegikvinnan. Adaya log och satte sig vid henne där de småpratade.
Innerst inne hade hon alltid avskytt skaegi och andra folkslag som utropat sig för herrefolk över jorgaler, men hon var så olik. Gill kom in i tältet och Adaya ursäktade sig.
"Gill. Jag skulle behöva min lön."
"Javisst. Du får den imorgon." frvånat stirrade Adaya efter Gill. Hon hade förväntat sig behöva argumentera. Belåtet gick hon till sitt tält där hon trött föll i en orolig sömn med svarta fåglar, knektar och blod.

längtar med återhållsamhet

Jahapp.
Så sitter man här. Allt känns så underbart. Halsen smärtar, näsan rinner, kontot sinar. Men nu har man tyg så det räcker. Så blir det antagligen som så att den tyrranniska adelsdamen carolina smäller sina undersåtar på fingrarna och hänsynslöst och hjärtlöst utpressar de arma berghemsborna på sina allra sista vetekorn, trots annalkande heosfest och vinter. Så kvarstår frågan, kommer någon våga äventyra alliansen och döda tyrannen carolina? Eller ska jag tillbringa en vecka med att utpressa och bli uppassad? :)

Så har man sytt en klarröd kjortel, ska bara dit med knappar. Sen så fluffa till den lite med renässansstil. Och som reservroll utifall någon väljer och döda skitstövlen carolina så kommer nog en lien berghemsbo hoppa upp :)

Nåja lajv på inång. Men först blir det italien och utgifter som följer där. Tänkte beställa tåg/buss biljett imorgon, samt växla pengar till euro. Sen i helgen så får man ta tag i plugget på allvar efter att kjortlen är helt klar. Men imorgon blir det förberedelser inför seminariet. Ska hålla på med invasiva arter i medelhavet så tanken är att fixa fram en "svarta listan" på invasiva arter.

Så blir det konståkning på måndag igen. Längtar till allt med återhållsamhet.
Italien, skidsko, klubban, älgjakt, paintball, exjobb, redovising, tenta.







Så äntligen, imorgon eller på måndag får jag min mungiga, och då ska det övas. :)

Bye csn. Heeej sparkonto!

Nu termin, nya krav, nya skratt.

Så idag lev det en regndag så ställer in stan-besöket. I stället blir det städning och plugg. För hör och häpna, kursboken är jätte bra och framför allt kul och intressant att läsa. För första gången.
Och sen har man den annalkande italien resan framför sig. Måste växla till euro nån gång i veckan. Menmen. Underbart och träffa alla goa vänner igen. Och dessutom hade vi en väldigt lyckad kräftskiva i lördags med trevligt sällskap och umgånge.

Sen så är det dags och ringa konståkningsklubben igen inför kommande termin, men det ska bli awsume. Fram med skridskorna and be prepared. Har inte lyckats finna några bra konståkningsskridskor men samtidigt har jag klarat mig bra hittills med hckeyskridskor så meh. I survive.

Japp nu är det vällan dags och ta tag i städningen så här ser lite mäskligt ut. Sen lite plugg och sen till gymmet och införskaffa nytt gymkort. Argh! Expensive!
Alla pengar kommer försvinna. utgifter i italien, skridsko, gymkort.
Bye csn. Heeeeej sparkonto! :P
Bya

En sällsam skara

En sällsam skara
En plats därstädes lycka vara
Där vänskap ej äga start eller slut
Var börda vi dela, var storm vi rida ut

Enade vi stå; så som syster, så som bror
Ej snarelik till kropp, sinn eller på det vi tror
Enad av olikhet vi stå, enad av våra skilda mål
Enad äro stark, osårbara finnes intet som vi ej tål

Ty ingen finna lycka i begivenhetens hjärta allena
Skygglapparna på så icke någon skönjer vad de mena
Modfälldast äro de som stodo att bliva skådad av blinda
Där ord faller på döva öron, huru fagert än orden de linda

Ack i skarans hjärta finnes ro, må jag aldrig byta den skaran
Lycka spirar vilt utmed livets stig ock tager oss hän från faran
Därstädes i sällsamhet alles förstår, alles äro ock alles blott bliver
Ty i den sällsamma skaran, lycka ock livets flamma städse oss driver


Tack för att jag fått turen att kunna kalla er mina vänner!