En dag i livet :P

Bläää... Kämpar på med examensarbetet fruktansvärt långsamt så en snigel hade sprungit om mig fem gånger innan jag ens öppnat rätt program. Fyllt datorn två gånger nu med program jag egentligen inte förstår. Alltifrån genious, bioedit, arlequin, hapstar... Ett program för att aligna, ett program för o trimma sekvenserna, ett program för att omvandla informationen till siffror som ska matas in i ett annat program som äntligen ska ge mig ett resultat. Eller rättare sagt en fingervisning; så får ANOVAN visa om det är sant eller inte. Men usch. Har snart tagit nio månader med allt.
Tacksam över att en männsika på högskolan faktist svarar på mina hjälplösa mail som ingen av handledarna svarar på. Kanske, kanske, kanske hinner jag färdigt med allt innan jag åker till australien! sex veckor come on! Har mina 98 rena klippta sekvenser; de ska bara omvandlas, petas in i olika program o sen... drumdrumdrumdrum... Finito! Eller ja. Typ så.


Uschja, Plugg. Pengar. Jobb. Livet. Suck. Har bestämt mig för o kasta de där femhundra på ett gym/badkort i stan mest för att det är enda som lyckas slita ut mig ur hemmet längre stunder. Och guuud vad jag saknar min lägenhet. Eller bara ett enda rum i detta hus som jag faktist kan få kalla mitt och få vara ifred i. Jag älskar min familj mer än någonsin; men att aldrig kunna sitta en enda timme ostörd någonstans börjar göra mig bitter. Far eller mor behöver hjälp med något varje dag och har inget emot o hjälpa dem, men måste sitta på bibblan där de saknar internet bara för att kunna sitta o koncentrera sig ostört. Dels har vi lagt tre dagar på köket för o försöka få det färdigt (utan att lyckas), far vill ha hjälp med både byta däck, köra till tippen, handla och spika/skruva socklarna och listerna imorgon plus att mor vill att vi ska ut i skogen och plocka lite vitmossa. Jättekul o hålla igång (utan ironi, det är ganska kul o spika o påta runt) men jag måste måste verkligen få plugga. Så liksom
de flesta dagar om jag ska få något gjort får man väl gå upp sex för o hinna plugga färdigt tills far kommer hem innan vi ska börja med allt. Så trött på o ha dåligt samvete för o sitta o plugga och att säga nej när de ber om hjälp känns otänkbart. Catch22.

Katterna gör mig förbannad o stressad och varje dag höra på tjaffs efter tjaffs efter tjaffs. Han bråkar med henne, hon bråkar med honom. Och runt, runt, runt. Katterna är stressade och kommer må så mycket bättre om de bara får gå ut men ingen lyssnar och de hålls inne. Sen att de klättrar överallt, har sönder saker och är jobbiga katter är en annan femma som bara jag och far verkar ha problem att stå ut med.

Dessutom det eviga att man ska alltid ta parti "vad tycker du?" "Tycker inte du det". Åt helvete med
allt. Orkar inte stå i mitten o lyssna på "hon sa" "han sa" eller "han borde verkligen". Gah, sköt era liv och sluta bry er om andras så ska ni se att ni blir så mycket lyckligare. Eller kanske bara jag.
Har allvarligt funderat på o ta ett lån på banken för att kunna flytta härifrån men samtidigt är det bara sex veckor till jag äntligen kan få släppa allt. Bara jag o Ellinor i Australien i sju härliga veckor.

Så får väl bita ihop och inte försöka vara alltför bitter tills dess. Ska försöka peppa mig o orka med allt. Plugget, träningen, jobbsökandet, lägenhetssökandet och typ livet. Sökt jobb inom lagarbete, matbutiker och dyl men likförbannat är det omsorgsjobb som dyker upp. Ger det till efter Australien men är det det enda som dyker upp so be it. Pengar är pengar. Och jag är i ett fruktansvärt stort behov av det. Så pass att jag är beredd o må dåligt bara för att få pengar. Nått jobb måste dyka upp under tiden man är där i allafall. Annars tror ajg att helvetet är på jorden.
Hoppas ändå jag får tillbaka bra i form av annat av mitt nya gymkort. Jag måste palla med ryggen o axlarna i Australien. Det får helt enkelt inte bli ett bakslag. Värmen å andra sidan är väl med ett litet bakslag men det får jag väl helt enkelt klara av.

Innan allt blir lite bittert så har jag dagens pepplåt som ljöd när jag trimmade mina sista sekvenser. Och imorgon kan jag förhoppningsvis köra in det i nästa datorprogram o börja utläsa något resultat av något slag i allafall.


En dag i livet
Idag såg jag två pensionärer stå o hångla med varann. En kvinna utan skuld o en prestigebefriad man
En hipster gav bort komplimanger utan ironi o en treåring som visade sin mamma empati
O en dörrvakt sa idag får faktist alla komma in, det är gratis. O en bankman stod o fnittra o sa tänk vad man blir glad av att va kär

Jag såg en skådis ifrån Stockholm som var lyckligt monogam. En Sverigedemokrat som såg sig själv i en imam. En präst som medgav att han var jävligt lack på gud. En krigare som grät när han sa ja till sin brud. En stekare som sa det duger gott med lite sill o en potatis. Jag såg en emo o en goth som sa att livet är förträffligt som det är

Nästan som om världen vore lycklig. Lycklig
En dag i livet togs inget för givet
Lycklig. Lycklig. Lyckliga levande värld

Jag såg en tonårskille utan omsvep omfamna sin mor. En Stureplans-blondin som gick i avslappnade skor. En skuldmedveten domare, en barfota polis. En tjuv stod o sålde poesi till extrapris. Det var som denna dag var skapad av fyrverkerier, fantasier. Denna dag såg jag en värld som var föränderlig, förtrollad, underbar

Ni tror väl jag var nyförälskad, eller rentav frälst. Men tro mig när jag säger det var vilken dag som helst. Har så lätt för att förenkla både främling o bekant. Väljer lätt det enkla fast det inte ens är sant. Men idag såg jag min omvärld o mig själv i mer än kategorier. Denna dag kunde jag se varenda människa jag mötte som den var

Nästan som att världen vore lycklig. Lycklig
En dag i livet tas inget för givet
Lycklig. Lycklig
Lyckliga levande värld



 

stresseli stress

... Suck. Hemma i Sverige o jetlaggen har precis försvunnit.  Proverna har det väl varit lite mer fel med än vad jag någonsin trott. Mitt slit i blod o anletes svett och man blir nervös när företaget macrogen som ska sekvensiera allt måste köra det en tredje gång för att få ett resultat.
Håller på och har alignat de tre första proverna med relativt gott resultat utan allför många okända nukleotider. Så för o vara andra gången i mitt liv ger jag mig själv godkänt.

Förhoppningsvis får jag de två andra setten av prover på måndag så hade väl varit ultimat o hinna färdigt med dessa 96 innan måndag men... Ja... Det har tagit mig sisådär två timmar för tre o halvt prover så optimissmen är en aning krossad.

Så drar det ihop sig till Australien också med stormsteg. typ sju veckor kvar innan vi åker bort till  sex veckor i paradiset med dykning, snorkling, fest och sightseeing. MEn usch så mycket kvar o fixa; har än inte fått fatt i ett regnskydd till väskan, fixat visumet, reseförsäkringen, bytt pengar eller bokat tid för sista vaccinationen. :P¨Men allt görs på måndag när jag blivit less på o läsa all sekvensiering under någon tidpunkt på dagen.

Det mest roliga är väl att ha nån som drar ut mig om dagarna så man inte blir instängd med 24 timmar framför datorn. Och nu blir det väl o se om man hittar ett bra gym i stan för ett bra pris för o komma i ordentlig form inför Australien; träna både rygg och axlar så man orkar asa runt på väskan.

Men men. Nu tillbaka till o tolka alla sekvenser igen. Pausen är officiellt härmed slut.


 

Så liten man är

Hejeda mig. Att ett rödjus i fjärran kan bringa sådan lycka. Idag fick vi äntligen tillbaka strömmen och vattnet och internet. Och VÄRMEN! :) Woho. Will o Aron har varit änglar oc har sovit hos dem och fått mer än vad jag förtjänar. Hujeda mig; det där vill jag inte vara med om igen. Det var spännande fram tills träd o grenar började falla. Och när jag frågade när allt skulle vara över så skrattade carina och sa att det inte börjat än; det var tre timmar innan stormen verkligen nådde sin kulmen...

Uschja, så liten man kände sig. Det var längesen jag var så här rädd.
Ett litet döende fladdrande stearinljus i ett rum som dånar av vind, åska, fallande grenar, träd o takpannor. Och i fjärran och ibland bara kvarter ifrån,de grön-blå explosionerna från generatorerna. Även om huset vid första åsyn verkade rubust så var jag säker på att någon del av huset skulle rasa så som det gungade fram o tillbaka som en båt i storm. Någon porslinssak och ljusstakar ramlade ner ifrån byrårna i de värsta vindbyarna. Och rutorna skallrade så jag trodde de skulle explodera. Men huset var relativt oskatt; några takpannor hade lossnat och bakdörrens fäste slåtts sönder. Grannen hade inte riktigt smama tur. En gren som likväl kunnat kallas ett träd (den var
minst lika tjock som hela jag)hade brutits av från lönnträdet och landet vid/över deras altan. Och längre ner på gatan hänge elledningarna ner över hus, gata och trottoar.

EN bil hade stått för nära parkerad ett träd o fått taket intryckt. Men vi hade inte så mycket översvä'mmningsskador i detta området. Men Will och några andra kompisar och ajg tog en åktur och såg på skadorna. Jeeezuz. Folk tömde sina genomdränkta källare, försökte täcka över sina spräckta fönster eller hål i väggarna, sågade itu de nedfallna träden över ledningar, hus, trädgårdar eller sopade upp spillror av takpannor, staket, isolering, trä och skräp. Sen när vi hade vägarna förbi stranden såg vi en bil begravd i sand vid en korsning. Också de totalförstörda pirarna där bara cementpelarna återstod.

Man är inte alltför stor i mitten av en orkan. Och absolut inte efter. Jag har svårt o sörja de döda i evakueringsområdena; de blev tillsagda att lämna sina hem och komma till säker mark där de skulle få mat, dryck o tak över huvudet. Också de som av någon besynnerlig anledning fick för sig att det var en jättebra idé att gå ut mitt i orkanen och fick träd i skallen, vadade ut i vattnet där elledningarna fallit ner i osv. Men för alla andra och för alla skador.
Man är inte så stor i mitten av en orkan och det ska bli skönt att få komma hem till Sverige igen