Hejeda mig. Att ett rödjus i fjärran kan bringa sådan lycka. Idag fick vi äntligen tillbaka strömmen och vattnet och internet. Och VÄRMEN! :) Woho. Will o Aron har varit änglar oc har sovit hos dem och fått mer än vad jag förtjänar. Hujeda mig; det där vill jag inte vara med om igen. Det var spännande fram tills träd o grenar började falla. Och när jag frågade när allt skulle vara över så skrattade carina och sa att det inte börjat än; det var tre timmar innan stormen verkligen nådde sin kulmen...
Uschja, så liten man kände sig. Det var längesen jag var så här rädd.
Ett litet döende fladdrande stearinljus i ett rum som dånar av vind, åska, fallande grenar, träd o takpannor. Och i fjärran och ibland bara kvarter ifrån,de grön-blå explosionerna från generatorerna. Även om huset vid första åsyn verkade rubust så var jag säker på att någon del av huset skulle rasa så som det gungade fram o tillbaka som en båt i storm. Någon porslinssak och ljusstakar ramlade ner ifrån byrårna i de värsta vindbyarna. Och rutorna skallrade så jag trodde de skulle explodera. Men huset var relativt oskatt; några takpannor hade lossnat och bakdörrens fäste slåtts sönder. Grannen hade inte riktigt smama tur. En gren som likväl kunnat kallas ett träd (den var
minst lika tjock som hela jag)hade brutits av från lönnträdet och landet vid/över deras altan. Och längre ner på gatan hänge elledningarna ner över hus, gata och trottoar.
EN bil hade stått för nära parkerad ett träd o fått taket intryckt. Men vi hade inte så mycket översvä'mmningsskador i detta området. Men Will och några andra kompisar och ajg tog en åktur och såg på skadorna. Jeeezuz. Folk tömde sina genomdränkta källare, försökte täcka över sina spräckta fönster eller hål i väggarna, sågade itu de nedfallna träden över ledningar, hus, trädgårdar eller sopade upp spillror av takpannor, staket, isolering, trä och skräp. Sen när vi hade vägarna förbi stranden såg vi en bil begravd i sand vid en korsning. Också de totalförstörda pirarna där bara cementpelarna återstod.
Man är inte alltför stor i mitten av en orkan. Och absolut inte efter. Jag har svårt o sörja de döda i evakueringsområdena; de blev tillsagda att lämna sina hem och komma till säker mark där de skulle få mat, dryck o tak över huvudet. Också de som av någon besynnerlig anledning fick för sig att det var en jättebra idé att gå ut mitt i orkanen och fick träd i skallen, vadade ut i vattnet där elledningarna fallit ner i osv. Men för alla andra och för alla skador.
Man är inte så stor i mitten av en orkan och det ska bli skönt att få komma hem till Sverige igen
Uschja, så liten man kände sig. Det var längesen jag var så här rädd.
Ett litet döende fladdrande stearinljus i ett rum som dånar av vind, åska, fallande grenar, träd o takpannor. Och i fjärran och ibland bara kvarter ifrån,de grön-blå explosionerna från generatorerna. Även om huset vid första åsyn verkade rubust så var jag säker på att någon del av huset skulle rasa så som det gungade fram o tillbaka som en båt i storm. Någon porslinssak och ljusstakar ramlade ner ifrån byrårna i de värsta vindbyarna. Och rutorna skallrade så jag trodde de skulle explodera. Men huset var relativt oskatt; några takpannor hade lossnat och bakdörrens fäste slåtts sönder. Grannen hade inte riktigt smama tur. En gren som likväl kunnat kallas ett träd (den var
minst lika tjock som hela jag)hade brutits av från lönnträdet och landet vid/över deras altan. Och längre ner på gatan hänge elledningarna ner över hus, gata och trottoar.
EN bil hade stått för nära parkerad ett träd o fått taket intryckt. Men vi hade inte så mycket översvä'mmningsskador i detta området. Men Will och några andra kompisar och ajg tog en åktur och såg på skadorna. Jeeezuz. Folk tömde sina genomdränkta källare, försökte täcka över sina spräckta fönster eller hål i väggarna, sågade itu de nedfallna träden över ledningar, hus, trädgårdar eller sopade upp spillror av takpannor, staket, isolering, trä och skräp. Sen när vi hade vägarna förbi stranden såg vi en bil begravd i sand vid en korsning. Också de totalförstörda pirarna där bara cementpelarna återstod.
Man är inte alltför stor i mitten av en orkan. Och absolut inte efter. Jag har svårt o sörja de döda i evakueringsområdena; de blev tillsagda att lämna sina hem och komma till säker mark där de skulle få mat, dryck o tak över huvudet. Också de som av någon besynnerlig anledning fick för sig att det var en jättebra idé att gå ut mitt i orkanen och fick träd i skallen, vadade ut i vattnet där elledningarna fallit ner i osv. Men för alla andra och för alla skador.
Man är inte så stor i mitten av en orkan och det ska bli skönt att få komma hem till Sverige igen
Spännande läsning! Man blir glad att vi bor i ett så pass stormbefriat land.
SvaraRadera