Så i kalla vinterlandet i småland, i lilla ljungby på ljungbys "största" krog, spelade ett band som heter takida. Och en flicka som sett fram emot det så länge, som stod längst fram och trängdes, och väntade tålmodigt. Och den isande lyckan när de kommer in på scen. Och den isande besvikelsen när flickan inser att de mimar. Att de också har backsound och knappt spelar själva mer än några toner då o då. Och som om humöret inte sänktes nog var det också ett par väldigt överviktiga ljushuvuden som sprang in i folkmassan och knuffade folk, en idiot som armbågade folk i ansiktet, försökte sno min kamra och försökte bryta min hand i ivern att komma fram. Och första gången på många år tappade jag tålamodet och fick ut lite av mina aggressioner på henne. Men det var väl värt det på sätt och vis. Fick tack av omkringstående för "insatsen", träffa gamla gymnasiekompisar och faktiskt annat trevligt folk; och musiken gick inte att klaga på. Så morgonen efter blev det jaktårets sista drev. Underbart väder i ett kallt och vitt vinterlandskap. Tråkigt bara att den inte kunde jaga iväg alla tankar som den annars brukar. Så blev det också hälsa på mor på sjukhuset igen med lite fika. Äntligen verkar det börja ge med sig och förhoppningsvis får hon komma hem i veckan. Syster var med där så fick se bilderna på urnan och de sista korten på Rambo. Så fina kort. Och så stark hon är trots allt.
Så himla utmattande med allt som händer. Och det blir inte bättre med sömnlösheten och all denna eviga stress. Stress för pengar, stress för skolan, stress för andra, skuldkänslor för allt man gör och allt man låter bli... Hoppas så innerligt att det bara är en av de värsta humörsvängningarna i pmsens historia. Men som det känns nu har det runnit över totalt. Det är första gången jag verkligen är beredd att släppa allt; skita i allt och flytta från allt tjaffs. Samtidigt är jag så otroligt trött på att vara så arg. Orden är inetsade och gör mig så fruktansvärt arg och bitter. Oavsett syfte så var det så jävla onödigt och så opassande det någonsin kunnat vara. Men folk får och ska tycka vad fan de vill och kämpa för vad de vill. Och om jag behöver vara egoistisk för att lyckas, så kommer jag vara det.
Jag ska göra klart exjobbet, redovisa det så att jag sedan kan ta mig därifrån. För som det känns nu så vill jag inte vara kvar på skolan, inte en enda sekund mer än vad som krävs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar