Blablabla, nu är det dags o skriva av sig lite. Vilken helg. Vilka dagar med lärdomar om både svårigheter o livet. Dels fucking awsome tacksam för att två sjöar blev avklarade i torsdags (på samma dag) vs att missa sista bussen hem så far fick hämta mig. Sen dels fyra timmars resa inklämd i en bil jämte min syster o sina dryga kommentarer om allt hon kan o tror sig veta. Uschja som om resan inte var/varit lång nog.
Nåja passade iaf på o njuta av det lilla goda resan förde med sig. Var relativt gott sällskap, god mat o dryck och att man dessutom hade turen o få se nelly ta sina första steg före hennes föräldrar. Annars fanns det alltid den där atmosfären som bara en begravning kan föra med sig.
Det är svårt det där med begravningar och det finns verkligen inget som kan förbereda en för känslan oavsett hur många man varit på. Själv har man hunnit med ett femtal begravningar och jag trodde att man skulle vara lite avtrubbad vid det här laget; eller rättare sagt jag förväntade mig att vara det. Men det är bra att man känner tomhet för det betyder att personen har tagit plats i livet. Så oavsett att man kanske bara träffade honom en eller två gånger per år nu i slutet så har allt innan o då varit fullt tillräckligt. Så man blir förvånad o överrumplad när man inser hur många minnen man har fått med sig genom åren och det blir så mycket mer smärtsamt när man inser att man aldrig kommer få fler.
Det verkade som alla kom fram till samma tanke ungefä samtidigt i taxin mot kyrkan för varje ställe vi körde förbi hade ett visst minne. Fiskhamnen, suamenlinna, istakestus, parken, linnanmeeki, ryska marknan... Så mycket mer minns man plötsligt än vad man trodde man gjorde innan. Det var en väldigt vacker begravning med en duktig präst som talade både finska o svenska. Och kistan var vacker o säkert alldeles för dyr för hans smak. Bäst(enligt han) var om han blev lagd i en kartong så kerttu kunde ta o hitta på något roligare för pengarna. Men också som vi sa, han är en av få äldre människor som varit så tacksam o sett så himla mycket av världen o kämpat mot så mycket så en vacker kista är vad han minst förtjänar.
Så tänker man för mycket efter sånt här också. Tänker på älskade mor som fått vara med o begrava sin bror eller kerttu som fått begrava sitt livs kärlek. Personligen så tänker jag återuppliva och misshandla min bror om han någonsin dör före mig så jag tvingas/får gå på hans begravning. Det tänker jag helt enkelt inte tolerera. Jag har fått nog av att begrava det jag älskar.
Nåja passade iaf på o njuta av det lilla goda resan förde med sig. Var relativt gott sällskap, god mat o dryck och att man dessutom hade turen o få se nelly ta sina första steg före hennes föräldrar. Annars fanns det alltid den där atmosfären som bara en begravning kan föra med sig.
Det är svårt det där med begravningar och det finns verkligen inget som kan förbereda en för känslan oavsett hur många man varit på. Själv har man hunnit med ett femtal begravningar och jag trodde att man skulle vara lite avtrubbad vid det här laget; eller rättare sagt jag förväntade mig att vara det. Men det är bra att man känner tomhet för det betyder att personen har tagit plats i livet. Så oavsett att man kanske bara träffade honom en eller två gånger per år nu i slutet så har allt innan o då varit fullt tillräckligt. Så man blir förvånad o överrumplad när man inser hur många minnen man har fått med sig genom åren och det blir så mycket mer smärtsamt när man inser att man aldrig kommer få fler.
Det verkade som alla kom fram till samma tanke ungefä samtidigt i taxin mot kyrkan för varje ställe vi körde förbi hade ett visst minne. Fiskhamnen, suamenlinna, istakestus, parken, linnanmeeki, ryska marknan... Så mycket mer minns man plötsligt än vad man trodde man gjorde innan. Det var en väldigt vacker begravning med en duktig präst som talade både finska o svenska. Och kistan var vacker o säkert alldeles för dyr för hans smak. Bäst(enligt han) var om han blev lagd i en kartong så kerttu kunde ta o hitta på något roligare för pengarna. Men också som vi sa, han är en av få äldre människor som varit så tacksam o sett så himla mycket av världen o kämpat mot så mycket så en vacker kista är vad han minst förtjänar.
Så tänker man för mycket efter sånt här också. Tänker på älskade mor som fått vara med o begrava sin bror eller kerttu som fått begrava sitt livs kärlek. Personligen så tänker jag återuppliva och misshandla min bror om han någonsin dör före mig så jag tvingas/får gå på hans begravning. Det tänker jag helt enkelt inte tolerera. Jag har fått nog av att begrava det jag älskar.
Kan det vara så att de som inte få leva är de som gör himlen vacker för oss.
Kan det vara så att de som lämnar oss bakom är de som vakar över oss, skyddar oss mot onskan.
Kan det vara så att deras tårar faller till marken som regn mot din kind, en augustikväll som läppar in i din hud.
Någonstans uppe bland molnen måste det finnas en ängel för oss. Säj mej de är så
Som bryr sej om varför vi lever om vi lever eller dör. Säj mej de är så.
Kan de vara så att vissa föds till änglar för att de trivs bäst uppe i det blå.
Att få flyga över jorden och sprida kärlek över oss. De valdes för sin godhet.
Och visst kan det vara så att de väntar där uppe på oss, att få leva tillsammans igen.
Någonstans uppe bland molnen måste det finnas en ängel för oss. Säj mej de är så
Som bryr sej om varför vi lever om vi lever eller dör. Säj mej de är så.
Vem tröstar i nöd när dina tårar faller ner för din kind. All din längtan bränner djupa hål inom dej.
Vi håller hårt, vi delar din sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar