Helt otroligt. Mindre än ett år efter Sinus. Samma gata. Samma historia. Med en skillnad: Nu behöver de inte vara ensamma någonsin igen. Nu får han äntligen träffa sin bror o han kommer för alltid vila jämte honom till tidens ände. Trodde inte hjärtat kunde krossas igen. Jag trodde det var färdigt.
Så tacksam för att jag inte var ensam när jag fick beskedet. Att jag fick dricka bort mig o ha vänner som distraherade mig om än för en kväll.
Så otroligt. Att någon kan vara så känslokall; två gånger. Jag trodde först att jag inte hade det i mig att hata. Men det hade jag. Och jag kommer hata denna okända förare så länge jag kommer minnas o så länge jag kommer att gå på denna jord.
Och hur hemskt det än må kännas att skriva detta; men jag önskar föraren all smärta, sorg och problem som någonsin finns i vår och andra dimensioner. Hade personen behövt hjälp hade jag skrattat o gått förbi oavsett vad för konsekvenser det gett. Jag vill inte hjälpa någon som är så känslokall att de kan köra på någon o sen lämna dem där de ligger; utan att säga till. Och det är som man säger, hat håller en inte mätt men hat håller en varm. Och om jag någonsin får reda på vem det är som är ansvarig så kommer jag inte lämna personen ifred. Jag ska påminna honom/henne om vad föraren gjort tills jag själv dör eller glömmer det.Det hade inte ändrat på ett dyft men förhoppningsvis räddat någon i framtiden. En katt, hund eller människa.
Och jag känner att orken försvinner. Jag orkar inte med xjobbet som går i snigelfart. Jag orkar inte vara optimist på äldreboendet. Jag orkar inte särbehandla människor bara för att jag vill ha kvar dem som vän. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att en vän försöker tvingar mig välja mellan två vänner.
Mina älskade små hjärtan, nu har ni i allafall varandra. Tack för nästan fyra underbara år ihop.
<3 För alltid i minnet, för evigt saknade <3
Så tacksam för att jag inte var ensam när jag fick beskedet. Att jag fick dricka bort mig o ha vänner som distraherade mig om än för en kväll.
Så otroligt. Att någon kan vara så känslokall; två gånger. Jag trodde först att jag inte hade det i mig att hata. Men det hade jag. Och jag kommer hata denna okända förare så länge jag kommer minnas o så länge jag kommer att gå på denna jord.
Och hur hemskt det än må kännas att skriva detta; men jag önskar föraren all smärta, sorg och problem som någonsin finns i vår och andra dimensioner. Hade personen behövt hjälp hade jag skrattat o gått förbi oavsett vad för konsekvenser det gett. Jag vill inte hjälpa någon som är så känslokall att de kan köra på någon o sen lämna dem där de ligger; utan att säga till. Och det är som man säger, hat håller en inte mätt men hat håller en varm. Och om jag någonsin får reda på vem det är som är ansvarig så kommer jag inte lämna personen ifred. Jag ska påminna honom/henne om vad föraren gjort tills jag själv dör eller glömmer det.Det hade inte ändrat på ett dyft men förhoppningsvis räddat någon i framtiden. En katt, hund eller människa.
Och jag känner att orken försvinner. Jag orkar inte med xjobbet som går i snigelfart. Jag orkar inte vara optimist på äldreboendet. Jag orkar inte särbehandla människor bara för att jag vill ha kvar dem som vän. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att en vän försöker tvingar mig välja mellan två vänner.
Mina älskade små hjärtan, nu har ni i allafall varandra. Tack för nästan fyra underbara år ihop.
<3 För alltid i minnet, för evigt saknade <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar