bitter igen

Oh jösses. Shit.
Måndag var en hård kall bitchslap. Inte bara ett uppvaknande till en grym kall värld men också allt man måste ta tag i. Började hemtjänsten i måndas och ja... Vad säger man. Att dagarna i ända ursäkta sig för sin egen existens och fel, för att försöka motbevisa bittra deprimerade tanter o gubbar att det finns en mening i livet och att det inte finns något som berättigar ett självmord, eller att hantera diverse mindre trevliga kroppsvätskor på både kläder, golv, säng o toalett plus att man själv känner sig fruktansvärt otillräcklig. O vad kul. Så på allt så fick ajg tillbaka arbetet igen från examinatorn så jag ska fixa det allra allra sista (eftersom jag var lite lite tidig med o lämna in arbetet så fick jag en feedback till godo av magnheden). Så jobbat 7-16.30 varje dag utom torsdas då det blev kväll (16-22) och även hunnit med o målat om stugan, planterat om, städat, sökt jobb etc. Så  fick jag också rycka in o jobba som personlig assistent hela midsommarafton. Från 7-23. Utan rast. Sen när man kom hem så var man fyllechaffis åt brorsan. Så glad fuckin midsommar :P. Vipps var det redan lördag och då skulle vi på kalas till nenne som fyllde 2. Så gick hela dagen där, var inte hemma förens nio på kvällen och somnade rätt så omedelbart efter det. Och vipps var det söndag. Så suttit med rapporten på förmiddagen och sen blev det till syrran igen, sen hem o laga mat. Och nu sitter man här och ska strax sova.

Jag avskyr det uppstakade livet jag har och är bitter över avsaknaden av pengar nu i allt. Lyckades ha sönder glasögonen/spräcka glaset så måste köpa nya och skitroligt då de kostar runt 2000. Wihoo. Utöver det verkar det som att kikarsiktet är åt fanders och behöver ett nytt, 4000. För att inte nämna mitt jaktställ som knappt håller nån värme och behöver uppgraderas. Och på jobbet påpekar de hela tiden min klädsel att jag borde köpa något annat. Det är inte mitt fel att kommunen inte bistår med arbetskläder och att min garderob inte består av nya sprillans kläder och fina t-shirts/linnen utan består av bandtröjor och halvslitna shorts/byxor. Och jag vill inte lägga min lön på att köpa jobbkläder, jag tänker inte heller göra det. Största problemet är väl mer att jag inte märker om kläderna är slitna eller ej med det gör ju andra :P Jag vill ha kläder som jag känner mig bekväm i; självfallet att allt med döskallar och liknande "stötande" faller bort; det är ju äldre människor. Likadant allt tajt försvinner också då man inte vill ha nån som helst uppmärksamhet från sliskiga gubbar. Men jag tänker inte köpa massa t-shirtar i grälla akvarellfärger för att de ska vara nöjda. Det räcker att jag måste tvätta varannan dag för o ha kläder så det räcker. Det är ju inte som så att man vill ha samma kläder två dagar i rad direkt så det blir snabbt fullt i korgen. Och mitt i allt är jag skyldig mina föräldrar pengar och försöker betala tillbaka och hålla fred i familjen.

Saknar en helg/dag att bara ta det lugnt på. Men icke. Ingen jävla helg ledig förens i slutet av juli nu. Ändrat schema för hemtjänsten och blivit inbokad för personlig assistent på de flesta helger.  De andra är snart helt uppbokat med annat. Mor o far firar sin 40åriga bröllopsdag nu på lördag så då ska vi ut o äta, sen kommer brorsan från stockholm ner, syrran behöver barnvakt, fixa färdigt köket, rensa garaget. It just keep coming.

Och mitt i allt vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Blir så frustrerad över att bo hemma men har inget o få ut frustrationen på. Varje dag får man pikar av syskon att man antingen är otacksam, bortskämd eller lat. Men är ganska svårt att hjälpa till hemma när man inte är hemma förens halv fem och föräldrarna redan lagat mat, städat eller tvättat. Har äntligen fått igenom varför det blir en stor grej att jag inte FÅR/KAN hjälpa till, så nu får jag iaf sköta tvätten och städ; ibland även matlagning när jag har tur. Önskar mer än allt att hitta ett jobb som man trivs med och en lägenhet nånstans oavsett hur liten den är. Nu när både madde o ellinor flyttar så försvinner i princip hela umgängeskretsen för mig från ljungby stad.Så hoppas verkligen jag med kan flytta; hitta en bra utbildning eller ett jobb någonstans. Bara lämna denna gudsförgätna stad med alla dessa människor som verkar göra allt för o trycka ner mig.

Har länge funderat på umeå eller lund. Också SLU. men gud så svårt att bestämma sig. Å ena sidan betyder det att jag måste flytta igen bara för att några år senare kanske tvingas flytta hem. Igen. och vet inte om jag skulle klara av det. Så hoppas innerligt att jag får napp på ett jobb; annars söker jag utbildningar till hösten/våren och kompletteringskurser. Har fått nu ett halvår utan kurser så rätt skönt. Men är nog inte redo att börja master till hösten; inte än.
De säger att jag måste se till pengarna; ibland måste man få skit under naglarna. Man akn inte få drömjobbet medesamma. NEJ, det kan man inte. Men det skadar väl inte om man kan få bibehålla någon självkänsla, livsglädje och mening? Men man har fått intjatat nu hela tiden att det är bara o tänka på pengarna, hur mycket man kommer tjäna. Men ja, det är den stora frågan; hur mycket är pengarna värda egentligen? Hoppas iaf syrran blir lycklig nu när man mår skit och är orkes/viljelös. Men pengar får jag. Att jag missade midsommar o fira med vännerna från gymnasiet. Men pengar får jag. Tur det bara är sju veckor kvar, snart räknat ner till sex veckor kvar. Sen så äntligen kan jag förhoppningsvis hitta tillbaka till livet. Längtar så till 15 augusti som är sista dagen.

Så blir det inget mer sen. Aldrig något mer inom hemtjänst, omsorg, socialförvaltning. Håller extra jobbet som personlig assistent om jag inte får jobb då det bara är någon gång i veckan högst, men inget mer med äldre. 

Märks det att jag är lite pytte bitter på livet...?