Ja vad fan rent ut sagt hände?
Jag kom, jag var, jag gick. Spenderade en vecka med föreberedelser där jag noggrannt läste igenom arbetet och presentationen och allmänt fick magkatarr av stressen inför opponeringen och examinators frågor o utlåtande.
Men det var inte som jag förväntade mig. Eller jo, lite. Projekten fungerade såklart inte så fick byta. Men annars: salen var inte fullsatt. Jag pratade och förklarade alla fraserna relativt lugnt tempo, jag fick en bra slutkläm och jag gick inte över tiden. Opponentens frågor o kommentarer var förvånansvärt enkla och sådana jag redan visste skulle komma och var förberedd på (allt om en ganska svag röd tråd, kort diskussion och några begrepp som borde förklaras lite mer). Så var det examinators tur och stressen steg igen, men ack, inte den fasansfulla frågan jag förväntat mig. I stället, vilken nytta har världen av mitt arbete, om jag fick lite mer tid, vad skulle jag göra då etc. Lite detaljfrågor om håvningsmetoden och analysen. Värst var nog frågorna från åhörarna som fick mig o kallsvettas lite. Varför just den metoden, varför just den sekvensen, varför inte pop. dynamik i stället för gener. Guuuud. Men kändes som jag försvarade mig bra och fick även lite hjälp i försvaret av en av lärarna mer insatta på genetik området. Så man ska väl inte klaga.
Och jag som opponent gick också förvånansvärt bra; var rädd att det bara skulle ta några få minuter, men blev ändå en diskussion om än liten. Så lyssna på alla andras arbeten och riktigt kul o äntligen få se vad alla pysslat med. Var iof "bara" 3 från klassen, men likväl. Och kul med de andras arbeten så man får lite perspektiv på att arbetet faktist har värde och kvalité.
Så i slutet kom även jocke o klara så vi kilade ner för å äta ihop, självfallet har ajg inte fått skatten så därav är kontot lite lite lite... tomt. så tänkte bara köpa en fralla nånstans och sitta ner ihop med de andra men slutade med att hittade något billigt som inte skulle suga ut kontot så värst, skulle ändå ha ca 50 kr kvar. Men kära steff bjöd mig och ska försöka hitta sätt o återgälda det.
Så, då är man snart färdig, hoppningsvis nästa vecka och ryser när jag tänker på det. Och man blir väl kanske lite mörkrädd när man ser på framtiden. Vad ska man göra?
Funderat mycket på utbildningar på SLU och ta men det är så bitterljuvt. Självfallet känner jag mig inte färdig med högskole/universitet världen, men orken är bortblåst efter dessa snart sexton år konstant pluggande. Jag vill mer än gärna ta ett år nu o jobba; men då visar det sig att det är stört omöjligt o hitta ett jobb att stå ut med i mer än några månader. Jag har jobbat inom äldreomsorgen och kan säga att livets mening blir totalt överskuggat och det finns inget ljus eller någon mening i vad man än gör. Man är så otillräcklig, otillgänglig och man bestraffas genom klagomål till chefen om man är medmänsklig och tar den där extra minuten med varje individ; men då är man ju långsam.
Hur mycket jag än bråkat med min familj om det så klarar jag verkligen inte av det jobbet och det handlar inte om lathet eller att jag av bortskämdhet och självgodhet inte tar alla jobben som finns. Jag räknar inte med att hitta drömjobbet medessamma. Jag räknar med att få lite skit under naglarna för o komma dit jag vill.
Det handlar helt enkelt om att skulle jag jobba där mer än två månader skulle jag antagligen spendera all min fritid med att hitta ett sätt att antingen få slut på de äldres lidande eller skada mig själv så jag slipper se allt otäckt som sker och som man inte kan göra något åt. Det är som jag sagt hela tiden; jag skulle med ett leende slicka alla toaletter i stan och använda toaborsten som tandpetare efteråt. Men de jobben finns inte ens. Det enda jag vet är att jag inte lagt fyra år av mitt liv på biologin bara för att bli fastanställd inom omsorg och socialförvaltning med äldreomsorg så jag med all säkerhet blir deprimerad, oarbetsam och ett jävla bidragsfall innan 25 bast.
Så ska se över ekonomin lite efter denna sommaren, se om jag kan få fatt i nått med fyra hjul så finns plötsligt fler dörrar öppna. Jag tänker inte bara vänta på de fina jobben som syrran säger; jag vet att jag inte kommer få ett jobb där jag trivs de första åren så som marknaden ser ut idag; men jag tänker inte låta ett jobb ta livet ifrån mig. Jag har desperat ringt och mailat till kommunen och parkförvaltningen, är medlem i alla bemanningspoler, söker allt ifrån lagerarbete, servitör, mcdonalds, max, ica, citygross. Men vad gör man när det inte finns något? Och man blir helt bitter när man dag in o dag ut hör hur dålig man är, hur bortskämd man är.
Jag har ett timvik. som personlig assistent där man får en känsla som aldrig får på äldreomsorgen; nämligen tillfredsställelse. Jag har gjort mitt bästa och det märks och det blir bättre. Det är inte den människoindustri där varje sekund räknas och medmänsklighet och omtanke ses av arbetsgivaren som ett hinder.
Usch o fy. Nejdu arbetsförmedlingen blir det nu i kommande veckan, men först en sväng till pojken i gtbg som jag varit oförskämd och låtit hänga i luften.
Jädra anamma, först göteborg sen livet och måndag skolan igen för o fixa kommentarerna.
Sen får vi väl se vart det bär av
Jag kom, jag var, jag gick. Spenderade en vecka med föreberedelser där jag noggrannt läste igenom arbetet och presentationen och allmänt fick magkatarr av stressen inför opponeringen och examinators frågor o utlåtande.
Men det var inte som jag förväntade mig. Eller jo, lite. Projekten fungerade såklart inte så fick byta. Men annars: salen var inte fullsatt. Jag pratade och förklarade alla fraserna relativt lugnt tempo, jag fick en bra slutkläm och jag gick inte över tiden. Opponentens frågor o kommentarer var förvånansvärt enkla och sådana jag redan visste skulle komma och var förberedd på (allt om en ganska svag röd tråd, kort diskussion och några begrepp som borde förklaras lite mer). Så var det examinators tur och stressen steg igen, men ack, inte den fasansfulla frågan jag förväntat mig. I stället, vilken nytta har världen av mitt arbete, om jag fick lite mer tid, vad skulle jag göra då etc. Lite detaljfrågor om håvningsmetoden och analysen. Värst var nog frågorna från åhörarna som fick mig o kallsvettas lite. Varför just den metoden, varför just den sekvensen, varför inte pop. dynamik i stället för gener. Guuuud. Men kändes som jag försvarade mig bra och fick även lite hjälp i försvaret av en av lärarna mer insatta på genetik området. Så man ska väl inte klaga.
Och jag som opponent gick också förvånansvärt bra; var rädd att det bara skulle ta några få minuter, men blev ändå en diskussion om än liten. Så lyssna på alla andras arbeten och riktigt kul o äntligen få se vad alla pysslat med. Var iof "bara" 3 från klassen, men likväl. Och kul med de andras arbeten så man får lite perspektiv på att arbetet faktist har värde och kvalité.
Så i slutet kom även jocke o klara så vi kilade ner för å äta ihop, självfallet har ajg inte fått skatten så därav är kontot lite lite lite... tomt. så tänkte bara köpa en fralla nånstans och sitta ner ihop med de andra men slutade med att hittade något billigt som inte skulle suga ut kontot så värst, skulle ändå ha ca 50 kr kvar. Men kära steff bjöd mig och ska försöka hitta sätt o återgälda det.
Så, då är man snart färdig, hoppningsvis nästa vecka och ryser när jag tänker på det. Och man blir väl kanske lite mörkrädd när man ser på framtiden. Vad ska man göra?
Funderat mycket på utbildningar på SLU och ta men det är så bitterljuvt. Självfallet känner jag mig inte färdig med högskole/universitet världen, men orken är bortblåst efter dessa snart sexton år konstant pluggande. Jag vill mer än gärna ta ett år nu o jobba; men då visar det sig att det är stört omöjligt o hitta ett jobb att stå ut med i mer än några månader. Jag har jobbat inom äldreomsorgen och kan säga att livets mening blir totalt överskuggat och det finns inget ljus eller någon mening i vad man än gör. Man är så otillräcklig, otillgänglig och man bestraffas genom klagomål till chefen om man är medmänsklig och tar den där extra minuten med varje individ; men då är man ju långsam.
Hur mycket jag än bråkat med min familj om det så klarar jag verkligen inte av det jobbet och det handlar inte om lathet eller att jag av bortskämdhet och självgodhet inte tar alla jobben som finns. Jag räknar inte med att hitta drömjobbet medessamma. Jag räknar med att få lite skit under naglarna för o komma dit jag vill.
Det handlar helt enkelt om att skulle jag jobba där mer än två månader skulle jag antagligen spendera all min fritid med att hitta ett sätt att antingen få slut på de äldres lidande eller skada mig själv så jag slipper se allt otäckt som sker och som man inte kan göra något åt. Det är som jag sagt hela tiden; jag skulle med ett leende slicka alla toaletter i stan och använda toaborsten som tandpetare efteråt. Men de jobben finns inte ens. Det enda jag vet är att jag inte lagt fyra år av mitt liv på biologin bara för att bli fastanställd inom omsorg och socialförvaltning med äldreomsorg så jag med all säkerhet blir deprimerad, oarbetsam och ett jävla bidragsfall innan 25 bast.
Så ska se över ekonomin lite efter denna sommaren, se om jag kan få fatt i nått med fyra hjul så finns plötsligt fler dörrar öppna. Jag tänker inte bara vänta på de fina jobben som syrran säger; jag vet att jag inte kommer få ett jobb där jag trivs de första åren så som marknaden ser ut idag; men jag tänker inte låta ett jobb ta livet ifrån mig. Jag har desperat ringt och mailat till kommunen och parkförvaltningen, är medlem i alla bemanningspoler, söker allt ifrån lagerarbete, servitör, mcdonalds, max, ica, citygross. Men vad gör man när det inte finns något? Och man blir helt bitter när man dag in o dag ut hör hur dålig man är, hur bortskämd man är.
Jag har ett timvik. som personlig assistent där man får en känsla som aldrig får på äldreomsorgen; nämligen tillfredsställelse. Jag har gjort mitt bästa och det märks och det blir bättre. Det är inte den människoindustri där varje sekund räknas och medmänsklighet och omtanke ses av arbetsgivaren som ett hinder.
Usch o fy. Nejdu arbetsförmedlingen blir det nu i kommande veckan, men först en sväng till pojken i gtbg som jag varit oförskämd och låtit hänga i luften.
Jädra anamma, först göteborg sen livet och måndag skolan igen för o fixa kommentarerna.
Sen får vi väl se vart det bär av
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar