livets upp o ner

Jaha, det har aldrig känts så underbart som när sommarjobbet tog slut och man glatt cyklade hem medan man inombords pekade finger mot byggnaden tills den försvann ur åsynen. Så var det hem, packa och sen vipps iväg till blekinge o jaga. Så 15 spenderades med bror o far, öl, vin, whisky och jaktfilmer medan vi diskuterade passen inför morgondagen. Trots att vi inte la oss förren klockan var tolv så vaknade jag piggare n någonsin strax innan klockan ringde klockan fyra och som en fyra åring på vg till utflykt var jag snabbast på med kläderna och hoppade upprymt omkring utanför tykonvagnen medan de andra trött masade sig upp. Och vilken morgon!

All ilska, vemod och frustration rann av som vatten när man såg på soluppgången och lyssnade på skogens alla ljud. Men såg inget första dagen, inte ens på kvällen och inte de andra heller. Men andra morgonen hade jag turen att få se liv o rörelse. Först kom en get med dubbelkid och kidden lekte runt på hygget medan hon åt. Sen kom en ltien pinnabock och strosade runt innan en lite större bock smög sig på bakifrån och tog mig med överraskning. Men lika glad var ajg för det. Och på kvällen sen fick jag se honom; den vackraste av dem alla i skogen. En ståtlig sextaggare, kanske till och med medaljbock som det så fint heter. Men jag hade inte kunnat skjuta om jag ens ville. Dels för han var alldeles för fin. Men sen också för att jag inte tyckte det var ultimat; han stod snett; det var rallaros ivägen, hade inte koll på vad geten stod, lite långt håll etc, etc. Och som vanligt får man lite pikar för man avstår, men jag hade så otrolig vecka; fick se den där bocken tre gånger till och lika härligt varje gång :)

Brorsan från stockholm var lite mer jaktsjuk än jag och sköt en pinnabock, annars så klarade sig de flesta. I stället spenderade vi tiden på kräftfiske (fick och kokade 120 kräftor) och umgänge med släkten :)

Så hem igen och då hade min stora systerdotter sara kommit (hon är lika gammal som jag). Så vi snackade och sen drog far o jag ut i skogen igen och jagade hemmavid men utan nått mer än frisk luft. Det finns inget bättre än att komma ut på det viset.

Så schoppade vi lite, fick nästan 19 denna månaden för både sommarjobb o personlig assistent. Så   kände att jag kunde unna mig lite. Åt med ellen o madde på thairesturangen, handlade smycken som jag länge funderat på (inte så dyra, 200 kr för fyra örhänge, tre armband, ett halsband, eyeliner, läppglans och en fotlänk). Sen unnade jag mig 4 filmer för 100 på hemmakväll ^^ Men nu är det färdigunnat.

Fixat doppresenten till dopet på lördag med. Ska ju bli gudmor men hoppas det blir bra det lilla man införskaffat (tanken som räknas). Så hjälpt syrran med dopförberedelser och allmänt tagit det lugnt. Varit på arbetsintervju på biltema som gick sisådär. Sa många bra saker men är alltid så, man kommer på massa saker man kunde säga sen i efterhand. så får se en vecka sne får man se vad som händer.

 Ska väl hämta fars bil imorgon (bilen klappade ihop så fick lämna in den), köra lite taxi för mor och allmänt njuta lite granna. Bror från sthlm kommer på fredag och sara åker väl hem igen till helgen :/
Sen så ska jag unna mig en resa till göteborg och få lite kvalitétstid med pöjken. Känns som den första människa som verkligen förstår mig. Så skönt och få lite vänskaplighet nu när mina två töser lämnat mig för plugget :P
Nehepp, nu är det läggedags, imorgon ska jag baka och köra taxi hela förmiddagen :P Så ha det fint

Melankolia stad -Loke Nyberg

Melankolia stad -Loke Nyberg

Så var det med sommaren   

Och tjong då var det höst igen

Med samma gamla trötta attribut

Det är inget nytt att det blir höst

Men inte heller någon tröst

Att veta att man har mått såhär förut

Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa halls

Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls

Det är väl inte det att något gör mig ledsen

Det är väl mera det att inget gör mig glad

Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen

Enkel resa emot Melankolia stad

Visst borde jag ta mig i kragen

Leva ut och fånga dagen

Festa till och prova bungie-jump

Vara här och nu och mitt i livet

Men själva initiativet

Sitter märkligt fast som i en kramp

Så jag tror det att blir jag och TVn även denna kväll

Det känns förövrigt ganska skevt att gråta i en karusell

Blir mest beklämd utav upplevelsestressen

Visst vill jag vara med om, men vet inte vad

Så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen

I hundrafemtio knyck mot Melankolia stad

Du säger att tröttheten mitt hjärta rymmer

Ja just den typen av bekymmer

Lider många människor av idag

Men du har svårare för att beskriva

Vad som är det positiva

Med att det finns fler som mår som jag

För jag skiter i om jag är en av hundratusental

Det gör ju inte mindre ont bara för att smärtan är normal

Själva omtanken ökar bara pressen

Det smakar skuld om varje kopp med varm choklad

Man har en egen vagn på nedstämdhetsexpressen

Man åker ensam emot Melankolia stad

Du säger att du saknar mig

Jag saknar saknaden i sig

Hur vackert, hur fult allting var

Och när allting kommer ikring

Är ju allting bättre än ingenting

Men ingenting är allting jag har kvar

Nu känner jag hur tåget saktar av och stannar till

Och jag reser långsamt på mig, det är väl inte att jag vill

Men vi är framme vid den slutliga adressen

Dags att ta plats i skuggfigurernas parad

Ändhållplats för nedstämdhetsexpressen

Vi är framme i Melankolia stad

Här går jag genom gråa gränder

Över askbeströdda stränder

Tunga steg i stillastånden höst

Genom tjock och klibbig dimma

Var minut känns som en timma

När jag plötsligt minns det sista av din röst

Du sa det här är inget avsked för när du väl kommer dit

Ja då kommer du att minnas, du är bara på visit

Jag vet ditt hjärta är så tungt att det vill fly ditt bröst

Och just nu är det kanske ingen lindring eller tröst

Men jag finns kvar på andra sidan av processen

Och du ska återvända som du alltid gjort

Det går returresor med nedstämdhetsexpressen

Dom går stadigt, men inte lika fort

Dom går stadigt, men inte lika fort

Nostalgi och förvåningar

Jadu... gott folk. Augusti, thank god. bara två veckor kvar. Sen äntligen äntligen över. Och mentalt har jag gjort upp framtiden en aning. Framförallt och den viktigaste insikten; aldrig mer omsorgsarbeten. Ever.

Jobbat nu sen början av juni och är förvånad över att det gått så snabbt. Och jag är så tacksam över att det är över snart. Det är nog ingen som förstår såvitt de inte själva jobbat med det. Ansvar över en människors välbefinnande, att jämt vara med sjuka människor, jämt höra klagan dag in o dag ut, hela tiden försöka vara positiv och att dag in o ut ursäkta sin egen existens. Du kommer för tidigt, du kommer för sent, det är för varmt, det är för kallt, du är för noggrann, du är för slarvig, du kan inget, du vet inget, du är trög, du är oansvarig. Jag kan fortsätta ett bra tag till. Och mitt i allt ska du stå där o le och ta emot det. De senaste veckorna lärde jag mig någon konstig teknik som gjorde att allt bara rann av. Man vet att det är sjukdomen som gör det. De förstår inte alltid varför man måste duscha, tvätta eller städa. Eller ens äta ibland.  Men nu så har varje ord, blick och handling blivit som ett personligt angrepp igen.
  
Såklart det finns de som är fullkomligt underbara och tackar för vad man gör, men de väger inte upp helheten. Att hela tiden hålla med och säga att man ser och upplever samma saker som de gör i deras bubbla där både föräldrar och andra sen länge döda lever. Hela tiden följa med i minneslooper, prata om samma saker som man pratade om för två minuter sen och framförallt hinna med i sinnesombytligheten.Så jag beundrar de som kan jobba med det. Orkar med det dag in o dag ut.

För mitt mått börjar bli rågat. Men nu ska jag inte klaga mer på det; är "bara" en vecka kvar imorgon.

Hade en tack-lunch från cheferna idag som var supertrevlig. Där de tackad oss sommarvik. Och man försöker väl ta till sig det de sa, men är mycket på utvärderingen som de kan förbättra. Det första bland annat är en mer utförlig karta över stan :P

Menmen, annars är det väl ingen större förändring. Väntar fortfarande på magnhedens OK, söker jobb i Sverige och nu utökat till Norge och Danmark. Söker lägenhet och kikar på utbildningar.

Men ser så fruktansvärt emot nästa vecka när jakten ÄNTLIGEN börjar. Bara jag och skogen. Så länge jag nu vill. Hela dagen, hela natten. Hela dagen och natten om det är så. Bara jag, ensamheten och stillheten i en soluppgång och solnedgång. Så fucking awsome. <3

OCh nu flyttar mina kära vänner :( på måndag sticker madde. Och om en vecka till så sticker ellen :( Så är det bara jag och familjen kvar i hela ljungby. Har en barndomsvän som jag försöker få kontakt med igen men hon ska också flytta strax. Lär väl bara vara jag och alla fjortisar här snart.

Men, jag är inte bitter. Haft en mysig stund med systerbarnen. Och folkemannen får mig o le bara han är i närheten. Också umgåtts mer med syrran än förr vilket inte är så dumt. Kan hända att allt bråk äntligen är bakom oss? Fadder ska jag iaf bli och fixat doppresent med ihop med stoff.

 Hade iaf ett varmt minne som väcktes till liv idag från övningskörningstiden.Passade systerdotten o hon hade samma leksaksbilar som när pappa och jag för så många år sen satt i köket och körde med leksaksbilar. Inte för att leka, utan för att lära. För det var så far lärde mig hur man backade och fickparkerade med och utan släp, väghållning och hur man skulle agera vid sladd. Med leksaksbilar och utritade rutor på ett papper flyttade vi runt bilar för o simulera en fullparkerad parkering, en gata, enkelriktat, en bilkö, en omkörning etc.Och det är väl ett av de mysigaste minnena där pappa och jag satt ihop sena kvällar med leksaksbilar som vi körde ihop på vägar och parkeringar vi själv ritat med färgglada kritor.