Jadu... gott folk. Augusti, thank god. bara två veckor kvar. Sen äntligen äntligen över. Och mentalt har jag gjort upp framtiden en aning. Framförallt och den viktigaste insikten; aldrig mer omsorgsarbeten. Ever.
Jobbat nu sen början av juni och är förvånad över att det gått så snabbt. Och jag är så tacksam över att det är över snart. Det är nog ingen som förstår såvitt de inte själva jobbat med det. Ansvar över en människors välbefinnande, att jämt vara med sjuka människor, jämt höra klagan dag in o dag ut, hela tiden försöka vara positiv och att dag in o ut ursäkta sin egen existens. Du kommer för tidigt, du kommer för sent, det är för varmt, det är för kallt, du är för noggrann, du är för slarvig, du kan inget, du vet inget, du är trög, du är oansvarig. Jag kan fortsätta ett bra tag till. Och mitt i allt ska du stå där o le och ta emot det. De senaste veckorna lärde jag mig någon konstig teknik som gjorde att allt bara rann av. Man vet att det är sjukdomen som gör det. De förstår inte alltid varför man måste duscha, tvätta eller städa. Eller ens äta ibland. Men nu så har varje ord, blick och handling blivit som ett personligt angrepp igen.
Såklart det finns de som är fullkomligt underbara och tackar för vad man gör, men de väger inte upp helheten. Att hela tiden hålla med och säga att man ser och upplever samma saker som de gör i deras bubbla där både föräldrar och andra sen länge döda lever. Hela tiden följa med i minneslooper, prata om samma saker som man pratade om för två minuter sen och framförallt hinna med i sinnesombytligheten.Så jag beundrar de som kan jobba med det. Orkar med det dag in o dag ut.
För mitt mått börjar bli rågat. Men nu ska jag inte klaga mer på det; är "bara" en vecka kvar imorgon.
Hade en tack-lunch från cheferna idag som var supertrevlig. Där de tackad oss sommarvik. Och man försöker väl ta till sig det de sa, men är mycket på utvärderingen som de kan förbättra. Det första bland annat är en mer utförlig karta över stan :P
Menmen, annars är det väl ingen större förändring. Väntar fortfarande på magnhedens OK, söker jobb i Sverige och nu utökat till Norge och Danmark. Söker lägenhet och kikar på utbildningar.
Men ser så fruktansvärt emot nästa vecka när jakten ÄNTLIGEN börjar. Bara jag och skogen. Så länge jag nu vill. Hela dagen, hela natten. Hela dagen och natten om det är så. Bara jag, ensamheten och stillheten i en soluppgång och solnedgång. Så fucking awsome. <3
OCh nu flyttar mina kära vänner :( på måndag sticker madde. Och om en vecka till så sticker ellen :( Så är det bara jag och familjen kvar i hela ljungby. Har en barndomsvän som jag försöker få kontakt med igen men hon ska också flytta strax. Lär väl bara vara jag och alla fjortisar här snart.
Men, jag är inte bitter. Haft en mysig stund med systerbarnen. Och folkemannen får mig o le bara han är i närheten. Också umgåtts mer med syrran än förr vilket inte är så dumt. Kan hända att allt bråk äntligen är bakom oss? Fadder ska jag iaf bli och fixat doppresent med ihop med stoff.
Hade iaf ett varmt minne som väcktes till liv idag från övningskörningstiden.Passade systerdotten o hon hade samma leksaksbilar som när pappa och jag för så många år sen satt i köket och körde med leksaksbilar. Inte för att leka, utan för att lära. För det var så far lärde mig hur man backade och fickparkerade med och utan släp, väghållning och hur man skulle agera vid sladd. Med leksaksbilar och utritade rutor på ett papper flyttade vi runt bilar för o simulera en fullparkerad parkering, en gata, enkelriktat, en bilkö, en omkörning etc.Och det är väl ett av de mysigaste minnena där pappa och jag satt ihop sena kvällar med leksaksbilar som vi körde ihop på vägar och parkeringar vi själv ritat med färgglada kritor.
Jobbat nu sen början av juni och är förvånad över att det gått så snabbt. Och jag är så tacksam över att det är över snart. Det är nog ingen som förstår såvitt de inte själva jobbat med det. Ansvar över en människors välbefinnande, att jämt vara med sjuka människor, jämt höra klagan dag in o dag ut, hela tiden försöka vara positiv och att dag in o ut ursäkta sin egen existens. Du kommer för tidigt, du kommer för sent, det är för varmt, det är för kallt, du är för noggrann, du är för slarvig, du kan inget, du vet inget, du är trög, du är oansvarig. Jag kan fortsätta ett bra tag till. Och mitt i allt ska du stå där o le och ta emot det. De senaste veckorna lärde jag mig någon konstig teknik som gjorde att allt bara rann av. Man vet att det är sjukdomen som gör det. De förstår inte alltid varför man måste duscha, tvätta eller städa. Eller ens äta ibland. Men nu så har varje ord, blick och handling blivit som ett personligt angrepp igen.
Såklart det finns de som är fullkomligt underbara och tackar för vad man gör, men de väger inte upp helheten. Att hela tiden hålla med och säga att man ser och upplever samma saker som de gör i deras bubbla där både föräldrar och andra sen länge döda lever. Hela tiden följa med i minneslooper, prata om samma saker som man pratade om för två minuter sen och framförallt hinna med i sinnesombytligheten.Så jag beundrar de som kan jobba med det. Orkar med det dag in o dag ut.
För mitt mått börjar bli rågat. Men nu ska jag inte klaga mer på det; är "bara" en vecka kvar imorgon.
Hade en tack-lunch från cheferna idag som var supertrevlig. Där de tackad oss sommarvik. Och man försöker väl ta till sig det de sa, men är mycket på utvärderingen som de kan förbättra. Det första bland annat är en mer utförlig karta över stan :P
Menmen, annars är det väl ingen större förändring. Väntar fortfarande på magnhedens OK, söker jobb i Sverige och nu utökat till Norge och Danmark. Söker lägenhet och kikar på utbildningar.
Men ser så fruktansvärt emot nästa vecka när jakten ÄNTLIGEN börjar. Bara jag och skogen. Så länge jag nu vill. Hela dagen, hela natten. Hela dagen och natten om det är så. Bara jag, ensamheten och stillheten i en soluppgång och solnedgång. Så fucking awsome. <3
OCh nu flyttar mina kära vänner :( på måndag sticker madde. Och om en vecka till så sticker ellen :( Så är det bara jag och familjen kvar i hela ljungby. Har en barndomsvän som jag försöker få kontakt med igen men hon ska också flytta strax. Lär väl bara vara jag och alla fjortisar här snart.
Men, jag är inte bitter. Haft en mysig stund med systerbarnen. Och folkemannen får mig o le bara han är i närheten. Också umgåtts mer med syrran än förr vilket inte är så dumt. Kan hända att allt bråk äntligen är bakom oss? Fadder ska jag iaf bli och fixat doppresent med ihop med stoff.
Hade iaf ett varmt minne som väcktes till liv idag från övningskörningstiden.Passade systerdotten o hon hade samma leksaksbilar som när pappa och jag för så många år sen satt i köket och körde med leksaksbilar. Inte för att leka, utan för att lära. För det var så far lärde mig hur man backade och fickparkerade med och utan släp, väghållning och hur man skulle agera vid sladd. Med leksaksbilar och utritade rutor på ett papper flyttade vi runt bilar för o simulera en fullparkerad parkering, en gata, enkelriktat, en bilkö, en omkörning etc.Och det är väl ett av de mysigaste minnena där pappa och jag satt ihop sena kvällar med leksaksbilar som vi körde ihop på vägar och parkeringar vi själv ritat med färgglada kritor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar