Bästa året på länge

Mm... 2014 är redan här och har knackat o slitit upp dörren. Eller ja; det är ju en månad sen. Som vanligt springer tiden iväg åt allt och inget. Ingen ändring egentligen på upplägget; söker jobb, spelar, skriver men har en intervju imorgon. Så man kan ju alltid hoppas det kan bli ändring på tillvaron.

Annars verkar året bli oförskämt bra som det ser ut nu. Min kropp har spelat sitt sista spratt, vi (eller ja, mest han) har införskaffat vår första möbel, en dubbelsäng :) massa awsome konserter inbokade, massa planer och en london tripp bara för att nämna några få. Bokat och fixat biljetter till göteborg 24 februari o se cradle o filth o behemoth, 30 mars blir det raubtier i huskvarna, 30 maj blir det stockholm till metallica o slayer och sen får man se om det finns pengar över till sabaton och iron maiden till sommaren/hösten :) Snacka om att kompensera för det dåliga musikåren jag haft de närmsta tre åren :S

Tillbringar helgerna hos honom så veckorna tycks bara springa iväg. Sån underbar människa; ibland undrar man... vad har man gjort för gott för att förtjäna den här människans uppmärksamhet? Fantastiska varelse; Vrickade men fantastiska varelse. Man kan undra vad han gör; jag som alltid sett giftermål/frier/ringar som ett hyckleri. Skulle aldrig ha något emot att planera någon annans men jag...?! "Gollum fick en ring och se hur det gick för honom". Men nu har jag mer insett att det där lilla metallstycket faktist kan vara ett effektivt avvärjningssätt mot andra män men också att gesten faktist kan vara renhjärtat.... Vacker.  

 Har tröttnat med på min hederliga kalendermetod eftersom kroppen lekt rövare och fått för sig att bli oregelbunden. Jag har alltid dragit mig för allt det där av inblandning av hormoner och spiraler (tänker fortfarande på stackars petra eller jeckan... eller moa... eller... ida... eller.... ja ni förstår). Men ja,  Visste från början av allt elände var det "enda" alternativet kopparspiral. Och nu sitter eländet där. Jag klagar inte för smärta; men den där känslan när den skulle dit... hade inte känslan försvunnit hade jag slitit ut den genom magen om jag så behövde. Men nu är allt bra igen; lite smått mensvärk-isch annars så normalt det kan bli.Så teoretiskt sett är jag oberoende i fem år nu, utan att det kostar ett öre eller utan ett uns hormoner (hoppas jag i allafall). Ska tillbaka 18 och kolla så allt är som det ska.

Men annars är allt oförskämt bra. Familjen håller sams för första gången på länge. Flera trevliga stunder med vänner inbokade, london, konserer och sen framförallt han. Denna fantastiska människa som ger mig sådana skrattanfall att jag får träningsvärk, är så... så... tror inte det finns ord för det. Men alla de små sakerna han gör... It ads up. *Suck*. Man. Men allt planerat; sommaren med alla vandringar, fisketurer, övernattningar... Det kommer bli ett rysligt bra år.  

Jul... redan?!

Oh shit vad tiden gått och går. Känns som om man bara hjälplöst dras med i någon ström där man ibland kan stanna upp för en kort sekund bara för att dras med våldsammare nästa sekund. Har inte haft några julkänslor sen vintern krossade mitt hjärta genom att förvandla det vita landskapet till ett grått blött och milt landskap igen. Sen så har man inte orkat/velat ha julen; julhandlade julklapparna till syskonbarnen på ullared för några veckor sedan sen är jag osäker vart tiden tagit vägen. Fixade mat och bak i fredags och sen kom brorsan från stockholm så blev det fullt ös medvetslös. Var på julbord hos madde o hennes famillj innan helgen avslutades hos honom. Och satan vad tiden går fort så fort han är i närheten. Uttrycket en timme är en minut stämmer inte; var timma är en sekund. Och ja helgen försvann och vipps var det ju julafton.

Fick medledande som alltid när jag fick höra han skulle vara ensam julafton så bjöd hem honom till galna familjen. Inte ens min syster hade något att invända mot honom. Och vem kan det? Men han är så... socialt kompetent att det är skrämmande ibland. Var ju lite smått oroliga tt familjen skulle skrämma bort honom men han tuktade till och med min bror. Så ja, vart vi står är väl inte lika tveksamt, ska träffa hans föräldrar i helgen så det börjar väl bli allvarligt. Skämt o sido, han är fullständigt underbar och han får mig ständigt att le och skratta så varför i allsindar skulle jag ens försöka hålla mig undan? Och inte för att gå in i alltför mycket oanständigheter men vi har mycket gemensamma preferenser och likheter i det mesta. Det är småtrist tajming, jag hade gärna väntat ett slag innan det började kännas så här jobbigt att vara ifrån varandra; men uppenbarligen hade jag inget val.

Och julen blev nog den bästa hitills; inga bråk, wi, han kom och förgyllde kvällen och maten var fantastic :)
Och i januari ska vi åka till göteborg på cradle of filth ihop :)

Jag?! Ha! Aldrig i livet!

Länge sen jag skrev och så mycket som hänt. Jag har äntligen fått mitt examensbevis. Jag tjänar 230 kr i timmen fram till jul för halmstad högskola och det hustomtejobb jag gör där på sammanlagt 90 timmar. Nya vänner jag fått och gamla som jag återupptagit kontakt med. Men också det värsta att historien jagat ifatt och ytterligare en katt har blivit påkörd, antagligen på samma ställe. Dock den här gången med lyckligare utgång och efter att panikslaget plockat upp en håglös katt i en klump utanför dörren, en ilande färd på 180 till slöinge djursjukhus kunde det snabbt konstateras chock och brutet ben. Hoppningsvis kan vi hämta hem honom nu på onsdag om de lyckats få benet rätt. Syskonbarnen växer och knakar och fått äran att måla min gudsons rum.  

Ja... Och det mest spektakulära och som jag fortfarande lever lite i självförnekelse i och som är egentligen huvudsyftet med att jag skriver... Jag bara måste få skriva av mig av både irritation och lite smått rus. 'Aldrig!' Så har jag både sagt och tänkt länge. Jag kommer flytta, antingen för plugg eller jobb så jag är inte långvarig här. Och varför i allsindar skulle jag någonsin vilja stanna kvar här? Snarare att jag är kvar här för att jag är fastbunden i ett osynligt koppel av arbetslöshet och bostadslöshet. Inget som binder mig fysiskt eller psykiskt egentligen. Inga djur och ingen att behöva ta hänsyn till vart jag flyttar eller när. När den förlovade dagen kommer så kan jag bara dra samma minut som chansen ges. Javisst familjen men jag menar; det håller mig inte här; jag får inte dåligt samvete över om jag flyttar och lämnar dem alla; nästan tvärtom. Så underbart och hitta ett ställe med jobb och en plats att kalla hem. Så kan man hälsa på familjen så ofta tillfälle och vilja fås/ges. Man kan styra sitt liv dit man vill utan att bekymra sig över att fråga någon om de vill följa med. Men nu är jag så irriterad och arg på mig själv för att jag varit så blåögd och blondare än barbie. Så blind. Leende och trygg har jag lutat mig tillbaka i ett nät spunnet av honom och min egna trygghet, stolthet och tankestyrka utan att för en sekund ens fundera på en möjlighet av något annat än vänner. För det har inte intresserat mig det minsta. Nog för man känt ett litet styng av saknad att ha någon att mysa ner med ibland; men vafan. Nej. Det skulle aldrig funka för mig; jag har inga pengar att ta mig någonstans (i stan finns inget att hämta) eller knappt hälsa på folk, jag kommer flytta inom ett år och jag har äntligen nått en någorlunda stabilitet i livet igen; både emotionellt och praktiskt. Jag tänker inte äventyra det; det får vara tills jag fått mitt jobb och hem och inte en dag innan dess. Vill jag så gärna ha sällskap och något o krama i soffan på kvällen så får jag väl skaffa en hund.  

Och så kommer han där, hård och söt på ett oförklarligt vis, men jag vet och var övertygad i samma sekund att 'här har jag en till värdefull vän, inget mer.' Och jag har inte tvivlat på något av det heller, för det gjorde jag klart hur jag kände tidigt, bara efter en vecka. Irriterande(?) nog så är han min like även om vi fysiskt är så olika man kan bli; men han är så fruktansvärt okomplicerad och han tog det med sån ro att jag genast dök ner i en varm famn av trygghet för han ifrågasatte inte och det var en gemensam känsla så jag betvivlade aldrig att det skulle bli något mer, varken från hans eller mitt håll. Han har varit en helt fantastisk vän och lyft upp mig från en liten avgrund som jag ofrivilligt dykt ner i. Fått mig att le och skratta så oräkneliga gånger för sin totalt sjuka och snedvridna humor, erfarenheter och citat från diverse omogna källor. Sin lekfulla, lugna och trygga personlighet; en tornado skulle inte ens kunna lyfta ett hårstrå från honom (även om han inte har något hår). Jag har bara lutat mig tillbaka i full trygghet om att våra härliga stunder som alltid varit för korta, bara var ett resultat av två likasinnade vänner. Jag visste att jag aldrig skulle falla och ja, jag hade väl delvis rätt. För hur kan man falla när man är insnärjd? *Suck*

Jag har alltid ansett mig ha lätt att tolka människor och jag har inte tvivlat på mig själv så länge jag kan minnas. Jag står med mina två fötter på jorden och jag går dit min näsa pekar; thats it. Men här sitter jag och facepalmar mig själv över något så uppenbart att jag inte kunde se det. Först nu har jag förstått och märkt att våra fika/lunchstunder och fester ihop kanske inte var/är så oskyldiga längre. Och jag himlar med ögonen när jag skriver detta; för det är inte någons "fel" för det har varit så uppenbart att jag hade upptäckt det för en månad sen om jag bara hade ägnat en enda liten tankeverksamhet åt alla situationerna och detaljer i vad som sas och gjordes. För båda har stått i samma ögonnivå att jag inte märkt hur nära vi plötsligt står och det är inte bara han som tagit/tar steg framåt. Jag själv har inte insett förens nu hur mycket jag uppenbart bryr mig om denna arma själ och ja det nyligen uppkomna symtomet av spontana leenden när han skickat ett sms eller mail och känslan som jag knappt ägnat någon uppmärksamhet åt när vi ses. Satans helvetes skit. Nej, nej, nej, nej, nej. Det här var inte planerat. Inte någonstans. Jag? Av alla satans människor... varför jag? Aldrig i livet! Jag vägrar! Men när jag gör motstånd så trasslar jag bara in mig än mer. Och jag känner lite hopplöshet  för jag vet att i slutändan kommer jag ändå dras med, vare sig jag vill eller inte. Det är bara en tidsfråga; men jag tänker dra ut på det så länge jag kan, både för rädslan men också för ruset.

Puh... Det var skönt... Och tro inte det om mig, NEJ! Jag är inte en kärlekskrank. Faktist, jag är inte det. Ärligt. Jag menar det. Men det finns bannemig risk för det; det verkar ju gå åt det hållet nu när man fått upp ögonen. För det är nu jag betvivlar mig själv och om jag verkligen "bara" vill ha honom som vän.



     

Jadu... flum flum?

Gud så mycket och så lite som händer. Känns som livet stannat av och vet inte längre vad jag vill. Har tillbringat många dagar att fundera men inte blivit visare. Jag vill plugga vidare men vet verkligen inte till vad. Ska jag bli viltvårdare eller marinbiolog? Ska jag forska eller ska jag bli konsultisch. Och allt tjat som inte tjänar något till och alla meningslösa måsten som man ändå känner. Måste till arbetsförmedlingen men drar mig för det tills jag äntligen akn få det j/#%/(#/! examensbeviset så jag inte blir hänvisad till omsorgsjobb. Känner alltid 24/7 ett tvång att flytta och hitta något eget. Måste göra vid trädgården. Måste bli bättre, Måste bli sundare.Har äntligen kommit in i någorlunda rytm o träna tre gånger i veckan. Så måndag så ska jag, hör o häpna, hoppa på pulver diet i ett försök att tappa lite snabbare då tålamodet för första gången på flera år sviktar. Gud så patetiskt otålig jag blivit med allt och börjat tappa hoppet i samma ögonblick jag skickat iväg en jobbansökan. Har försökt börja äta frukost på 372'a försöket och hållt nu i hm... två dagar. Se om det går imorgon med. Lite pissed off också för min beställning i crazy factory där en labret inte alls var som förväntat (jag tog förgivet att labreten skulle vara platt men den var rundad) och sen var det en döskalle labret som inte heller var som förväntad och skitsvår att sätta på pinnen :P Men ger man 3 kr stycket får man väl kanske räkna med det. Är i allafall nöjd och glad över att blodigelbetten ÄNTLIGEN ger med sig. Har kliat så förjävligt så skönt nu när de äntligen börjar läka ordentligt. Hurray i can adapt; nathalie: 1, nature 2. Snart blir det väl revanch antar jag :S Jaaa, så går man i tatueringstankar. Jag vet väl egentligen vad jag vill ha, men jag vet inte i vilken ordning. Jag ska ha två kattassar (eller tre beroende hur det kommer se ut) bakom örat. Sen ska jag ha liemannen med texten Tuam ipsam vive vitam, quia tuam ipsam oppetes mortem eller Memento vivere, memento te mortalem esse. eller Vita non est vivere sed valere vita est. Första betyder  kort o gott 'lev ditt eget liv, dö din egen död', andra betyder 'Kom ihåg att leva, minns att du är dödlig' och det tredje betyder typisch' det krävs mer än att hålla sig vid liv för att leva'. Jag är lite småirriterad då brorsan snodde typish andra frasen fast hans betyder  typish minns att du är dödlig för tiden flyr. Så jaaa, jag vill ju inte ha samma text som han :PMenmen. Jag har absolut ingan aning var ajg ska ha liemannen. Vaden, skuldran, axeln, armen. No idea. Men någonstans ska han.Sen så vill jag gärna ha ett jaktmotiv med ett rådjur där här även min bror hann före med EXAKT samma idé som jag ville ha :P (ett vapen med kikarsikte där man kan se en råbock reflekteras i siktet). Så jaa... får väl ge tatueraren fria händer om det blir den :PSen vill jag ha (märks kanske hur mycket det är jag vill ha) en eller flera trollsländor, helst en larv om det går att få den att se ut som en larv och inte en alien.Och sist men inte minnst, the Cheshire cat.  Och inga av dessa tatueringar vet jag var jag vill ha. Men kattassarna har jag velat ha sen första gången jag såg en katt och cheshire cat sen den dagen jag för första gången såg alice i underlandet. Liemannen har jag velat ha ändå sen sinus dog. och trollsländan/or ända sen gymnasietiden. Och nu med en examen baserad på trollsländor känns det bara mer rätt.Menmen. Ska väl till halmstad o göra mer arbete åt göran nu i veckan. Och sen. ÄNTLIGEN återhämtning. Så blir det tre härliga dagar uppe i trollhättan med super grabben som aldrig misslyckat med att få mig o le. Om än bara genom en kort fras på sms, facebook eller ett samtal. Och någonstans är det väl lite ironiskt och motsägelsefullt att man kan sakna någon så mycket trots att man bara är vänner. Kär är väl fel ord att säga men på någotvis känns det som jag har hittat en som är på samma frekvens. Han är så lättsam och prata med och han har så mycket humor att jag nästan känner mig som en torrboll ibland. Och såklart skämmer han bort mig. Första gången jag krypit ner i en soffa i en famn där jag inte dör av värmeslag. He's a keeper! Är som jag plötsligt fått en till familjemedlem. Och nu när alla vänner i ljungby flytt fältet och alla från halmstad har sitt så är det väl en trygghet också i guess.  Menmen. Jaaa är inte bitter. Okej. Lite. Ska passa en av syrrans vänners barn imorgon och sen ska jag väl äntligen få träffa ellen igen. Har inte sett henne sen början av augusti T T Och hon fyller år. Vad i allsindar ska man hitta på? No clue. Menmen. Imorgon ska jag börja dagen med ett träningspass sen får man väl se. Får väl ytterligare ett träningspass av ungarna i skogen eller lekparken sen :PNäej nu har jag bittrat mig tillräckligt 

 ¨

Oh death

Så har man för mycket tid nu igen som arbetslösisch. Så måla gör man så det räcker o blir över. En liten del djupt inne av mig skriker "dooo it" och vill ha henne på vaden eller skuldran medan resonliga nathalie skakar på huvudet med en djup suck. Den duger bäst i ritblocket än på huden.

Well I am death, none can excel

I'll open the door to heaven or hell

The children prayed, the preacher preached

Time and mercy is out of your reach

I'll fix your feet til you cant walk

I'll lock your jaw til you cant talk

I'll close your eyes so you can't see

This very air, come and go with me

I'm death I come to take the soul

Leave the body and leave it cold

To draw up the flesh off of the frame

Dirt and worm both have a claim

Oh the young, the rich or poor

Hunger like me you know

No wealth, no ruin, no silver no gold

Nothing satisfies me but your soul

härliga natur

Livet. Suck. Haft en otrolig vecka i fält i södra Sverige/blekinge/skåne/öland. Varit fantastiskt väder och fick en härlig hyrbil som både var kul o köra och lite kul o tanka då den bara drack 04. Så har jag fortsatt jaga mina trollsländelarver. Examensarbetet är inlämnat och väntar på mitt examensbevis. Gjorde även en liten detour till barndomsminnen. Vackraste hasslö och som alltid så är där strålande sol.

Menmen,återigen fick jag erfara naturens härliga skapelser och lärt mig flera läxor. Inte bara det att trollsländelarverna bits eller sticks (gör ganska ont kan jag tillägga när de är av storlek) utan ryggsimmare, buksimmare och dykarlarver har också härliga försvarsmetoder i form av stick som ungefär känns som om fingret/handen ska ramla av. Och inte nog med alla mygg o knott så lyckades jag också bli igelbiten. IGEN. Så denna gången tog det två dagar innan det slutade blöda. Och inte nog med det; antingen är dessa extra smutsiga eller så har jag gått o blivit allergisk för betten för det blev ven en tripp till vårdcentralen. Och vet inte hur man ska reagera när de på sjukrådsupplysningen inte ens visste det fanns iglar; eller att man ens kunde få såna komplikationer. Menmne, läkaren försökte baxa på mig halva apoteket med pencillin, kortison, antihistamin och något annat konstigt. Så denna gången nöjde jag mig med pencillin och antihistamin. Infektion och klåda; mer behöver man inte. Hoppas jag.... Svullnad har iaf gått ner även om det fortfarande varar sig. Men härliga tabletter de där antihistamin atrlax alias sömnpiller. Tog en vid tolv och har sovit sen ett till nu. Hurray, men det har slutat klia.

FANtastiskt

Cheezös. Vart tar tiden vägen. Tjoff så var vi redan inkastade i.
Ja. Vad har man gjort med sitt liv? Var på Folkes dop och roligt att bli gudmor. Och roligt att hjälpa till med kalaset o maten. Så vipps var det borta och sen...? Vad ska man göra?  Sommarjobbet har hört av sig igen och vill ha mig där men det är precis tvärtemot vad jag vill. Och blev inget på biltema även om jag kom till intervjudelen iaf. Det är svårt att hålla modet uppe och humöret glatt när allt man får är "tack, tjänsten är redan tillsatt" eller än roligare "tack, men vi har valt att gå vidare med en annan sökande."

Så jag ger upp. Jag ska gå ner till arbetsförmedlingen och skriva upp mig igen... Blä jobbiga livet. Har fortfarande kvar personliga assistent jobbet men är färdig helt o hållet på andra stället känns det som. En dag till och jag skulle bli galen. Ganska bokstavligt talat. Och jag r medveten att det är ett jobb men hur lågt behöver man sjunka innan det är för lågt. Under sommaren har jag träffa vänner tre gånger. Från Maj till Juni. Tre tillfällen där jag frambringat ork nog att träffa någon. Så frågan är vad pengar egentligen är värda.

Nej. Nu ska jag inte gå o bli bitter över det. Jag har btw börjat träna igen. Eller ja, helt otränad var man väl inte med tanke på backarna man cyklade varje dag. Men jag har iaf börjat. Tre gånger i veckan gym, en dag bad/simmning och en dag med promenad/löpning. Allt för att få igång kroppen igen. Vännen i gtbrg har varit fantastiskt stöd och ska väl åka upp snart igen och bli bortskämd med uppmärksamhet. Otroliga människa.

Jaha så hade man turen på sin sida idag. Nyss duschat av mig då planeringen brast. Tänkte för mig själv; jag tar syrrans katter efter jakten; det brukar ändå aldrig bli något. Men tji fick jag. När jag placerat mig i tornet började det prassla med en gång och då var klockan bara fem. Men det var en stor get som satte av mot havren efter en kort kissepaus. Sen gick hon där glatt mumsandes i havren.  Det prasslade lite omkring och hon blev orolig runt sju tiden. Så man var mentalt beredd att det kunde vara något annat än vinden. Men som alltid med detta fantastiska djur slutar man aldrig häpnas. Vipps var han bara där. En vacker ung udda fyra. Först trodde jag det var en räv eftersom han var så röd gentemot geten. Men han gick dr lugnt betandes utan att bry sig om vare sig mig eller geten. Och det var faktiskt en milstolpe att jag klarade av att skjuta. Efter alla problem. Kikarsiktet som gick sönder; sen det nya kikarsiktet som visade sig vara ett måndagsexemplar. Så har det blivit att jag inte litar på kikarsiktet. Och sen ammunitionen som sprider mer än laservapnen i star wars. Så när jag kikade på honom tänkte jag först inte skjuta för jag litade inte på nått. Jag litade inte på kulan, inte på kikarsiktet och inte på mig. Av någon anledning hejdade jag mig där. Jag hade skjutit 50 skott med normas kula; en kula som bara skiljer i mm; allt hade suttit där det skulle i pappret. Kikarsiktet hade varit konsekvent sen första dagen. Jag har aldrig skadeskjutit något (peppa peppa). Men alla tankar; när bror skadesköt, eftersök o gud vet allt. Vilket lidande och för vad? Lite kött.

Så insåg jag plötsligt att jag blivit rädd för att avfyra mot levande ting. Jag hade slutat lita på att jag kunde ge ett snabbt smärtfritt avslut. Så med jädranamma la jag mig till rätta och tog skottet. Jag la det till och med bakom bogen för att spara på köttet. Och det var som en våg av lättnad som sköljde över mig. Jag vet att jag kan och jag litade på mig själv. Och allt gick bra. Han tecknade hjärtträff och rusade en 20 m. Sen var det hela över.

Förvånat såg man på klockan och upptäckte att den bara var halv åtta. Så glatt ringde jag och berättade medan jag tog träningspasset med bocken.Cheezös. Det är just därför jag måste träna. Det är inte alls långt till passet. Totalt att gå i relativt normalt/sakta takt tar det tio minuter. Men med ett rådjur på ca 15 kg så var vägen lite lite lite.... jobbig. Fick till och med ta två pauser för att inte dö i värmeslag. Så väl framme vid bilen genomsvett och flåsandes som en flodhäst, var det bara att lyfta in bocken. Så körde man hem glatt och förberedde allt. Så kom brorsan och hjälpte mig lyfta upp bocken. Så tog vi ur och flådde den (helt själva kan tilläggas; har alltid problem med bäckenet och att få bort hela paketet). Så brorsan hjälpte till och bära in det i kylskåpet och förvånat stod man kvar. Så vaskade man av sig blodet så gott det gick, gjorde iordning baljan med godsaker till räven innan man såg på klockan. 10?! Så då var det bara ut till lagan och ge katterna mat, vatten och kärlek. Så när man äntligen kom hem var klockan elva. Så plocka iordning, prata lite med vännen och sen ta en dusch. Vipps var klockan tolv. Cheezös.

Nåja läggedags. Imorgon ska jag klippa gräset hos syrran, träna, göra iordning trofén och städa.
Avslutar med den fina bocken igen som gjorde min dag och veckor
:)