True story, i stället för bittert långt inlägg en bild säger tusen ord

Ett steg på vägen

Vaknade oförskämt sent, klockan var nästan nio. Men hade en sån träningsvärk sen dagarnas alla äventyr. I lördags forslade vi ut tornen till marken och gick rätt så smärtfritt. Eftersom trät var tryckimpregnerat var det inte så värst tungt och trots sin tre meter kunde jag, brorsan och far bära det. Så på söndagen kom vi överens att vi skulle försöka staga båda tornen. Ena tornet gick rätt bra och med bondens hjälp reste vi det och stagade det så det stod förvånansvärt stabilt trotts att det var vid ett surhål. Andra tornet försökte vi staga men då det var en liten nordsluttning vid ett dike så började tjälen bara efter någon cm, så vi sa att vi skulle vänta tills tjälen släpper så vi får ner allt ordentligt. Men trots våra protester om att vänta någon vecka tills tjälen släppt så tyckte ändå far att de dagarna med plusgrader var tillräckliga och det var dags och slå ner stagen till tornen. Så vi spenderade diverse timmar och bankade ihopp om att få ner spettet genom tjälen. Men allt vi åstakom var några cm ner i en djupfryst jord och efter att tålamodet tröt efter kommentarer överlämnade jag spettet till min far så han själv kunde få testa hur lätt det var. Så efter han försökt ville han testa borra i jorden för att försöka luckra upp. EN viktig detalj i det hela är att borr oavsett om det är trä eller metallborr inte är gjorda för att borra i tjäle. Så efter någon minut så bröts borret. Vad förvånande. Så i stälet skulle vi hamra marken med en hammare, en väldigt god idé om tjälen håller på och släppa. Men resultatet? Till och med hammarskallen började slitas och flikas.

Så gav vi upp och stagade tornet så gott det gick. Självfallet fanns där ju inga bits för skruvarna som passade så allt slirade och skruvarna gick knappt in. Needless to say blev det en tyst resa hem. Så stressade hem tog ett träningspass för och fördriva bitterheten. Så när man väl kom hem så skickade jag lite fler bevis till ARN som vi fått fram innan man dog och somnade.

Så nästa dag var det altanens tur och började rensa och riva runt åtta. Så skrubba varenda bräda och tvätta av med högtryckstvätten, piska mattan och dit med möblerna. Vipps var klockan tre fyra och vi började sen på med brorsans grejor i garaget. Så körde far hans motorcykel medan jag tog bilen med skåpet och hans cykel medan brorsan körde hem lite andra småprylar. Vipps när man kom hem var klockan över sex, och fem hade jag en skypetid med min externa handledare. Så snabbt hem tryckte i mig lite mat och blev besviken då ingen svarade. Så schablade man bort det. Så lite småbitter försökte jag luska ut programmet igen själv utan större framgång. Så skickade ett nytt mail om ett nytt försök idag. Sen satt man  där o småpilla med text och prover tills tröttheten vann och man gjorde sig iordning för natten. Så får man nästa trevliga överraskning när brorsan ringer för att de kört fast på en åker. Irriterat plockar man iordning lina och börjar köra. Fem gånger innan man ens kommer fram ringer brorsan och undrar var jag är. Och hela tiden svär man lågt när bonden sagt hela tiden att inte hans kan köra på åkern. Menmen. Sagt o gjort, efter mycket om och med lyckades vi dra loss bilen, far och brorsan i varsinn bil och jag som puttar på :P

Så idag var väl första dagen med lite njutningsfylld start. Tog en frukost på altanen i solen och försökte bara njuta trots all skit. Solen sken, det var varmt, fåglarna sjöng, fjärilar flög förbi. Det var helt fantastiskt och underbart att för en liten stund inte påminnas om allt man måste göra utan bara njuta och vara. Skrev på papprena för behovsanställningen som personlig assistent och skickat in också, så kan förhoppningsvis få lite rullepengar därifrån även om det bara blivit tre dagar denna månaden. Menmen, allt räknas när man annars inte får någonting. Så sommarjobbet på hemtjänsten får väl ge någon krona med att lösa lite skulder och förhoppningsvis fylla på mitt intet-existerande sparkonto.

Menmen, det går mot bättre tider, ett steg i taget. Förvånansvärt nog fick jag ett bra samtal idag från företaget där de erbjöd sig och hämta dammsugaren. Förvånat svarade jag ja och skeptiskt väntade jag, lite irriterad över att inte fått chansen och spela in det nya löftet. Men se på fan. Även om han var försenad så kom han och han hämtade maskinen med bara några små protester. Och vi fick även påskrivit den lapp om att de skulle betala tillbaka pengarna. Kan man våga hoppas att det löser sig så här..."enkelt"? Efter månader med ringningar, brev, anmälningar och gud vet vad... så lägger de sig? Mina föräldrar hade tänkt lägga sig och betala men om de gjort det hade de inte bara lurat sig själva utan jag hade alltid haft dåligt samvete och blivit påmind av alla grälen så fort jag såg maskinen. Så var väl inte bara för mor o fars skull jag stridit så. Men känns som det kanske äntligen lägger sig. Att mina föräldrar får pengarna tillbaka och allt bara kan glömmas och läggas ned.

Också så har jag fått helt grönt från Göran nu att redovisa någongång i år. Inte ås trösterik tanke med någongång men det blir helt säkert i maj, juni eller augusti. Så fucking awsome skönt. Så kan man lägga en mer sak bakom sig. Typisch, bara resten av publiceringsarbetet kvar då, men bör inte vara något. Så imorgon ska man till Halmstad och träffa göran för första gången i år och kanske äntligen reda ut och diskutera mer resultat.

Jag håller tummarna att jag dragit i rätt tråd i trasslet nu så det börjar lösa sig. Men än finns det mycket kvar, vi ska få bort proverna från tullen och få dem till sekvensieringsbolaget, min dator ska överleva de sista analyserna (ser rätt mörkt ut... eller blått ur skärmens perspektiv hur man nu vill se det), jag ska hitta ett jobb, göra färdigt arbetet 100%, hitta lägenhet, blablabla. Framförallt ska ajg få tummen ut och träffa göteborgskillen som jag dragit på så länge. Ska vänta tills 25 då min syrra med säkerhet fått sitt barn och då jag får "lönen" från mitt förra jobb så man kan finansiera det. Men å andra sidan ska mor o far ha tillbaka för det jag lånat i australien så vet inte om jag ska a detta korta nöjde för tre hundra eller ge mor o far de tre hundra.

Nåja den som lever få se, ett steg i rätt riktning på allt i alla fall. Ha det gött människor

















   

Blääääääääää

Fattar verkligen inte vart dagarna går eller veckorna för den delen. Är arbetslös men har aldrig haft så mycket o göra som nu. De få stunder jag får välja själv vad jag ska göra så är man för trött. Annars är det något far och mor behöver hjälp med dagarna i ända. Följ med hit, hjälp med detta, gör detta. Och jag som inte får ett öre och inte har råd med egen lägenhet, då kan jag ju absolut inte säga nej.

Så hela dagen där jag planerat och fiffla och lära mig ett annat statistikprogram (hann med handledarsamtalet iaf) kanske träna och sen träffa några vänner jag inte sett på snart en vecka (och de enda kanske man ska tillägga jag överhuvudtaget träffar i denna hålan). Så i stället har dagen gått till att bygga färdigt tornen, köra ut dem, resa dem och sen lassat balkar. Nått som erkar ekelt och snabbt men... Nu är klockan halv tio och jag har knappt öppnat programmet och ingen energi att göra det heller. Och imorgon ska jag följa med på nått släktkalas så åker åtta på morgonen och är väl inte hemma förens kvällen. Ytterligare en dag.

Bästa är väl att jag fått en behovsanställning hur lite det än må bli. Har tre dagar hela denna månaden så är inte alltför hoppfull att få en inkomst till att hitta en lägenhet och flytta. Håller tummarna för resten av jobben jag sökt att något nappar så man kan fly denna håla.

Hur mycket jag än älskar mina föräldrar så hatar jag mitt liv just nu. Alla bråk, all utmattning. Och resten av syskonen som tycks överfalla mig med kommentarer och påhopp varenda gång vi ses. Min dröm just nu är att flytta långt bort och slippa se alla, ge dem fingret och be dem dra någonstans långt bort ifrån mig.

Svar ja, jag är bitter. Jag vill verkligen inte ta ett socialbidrag för att kunna flytta men snart är det allt jag kan för att inte drunkna helt i bitterheten. Jag har inte råd att åka någonstans; nu när jag ska på handledarmöte nästa vecka får jag åter igen krypa till mina föräldrar och be om pengar till resan och jag blir åter påminnd om Australien och hur mycket mer pengar jag hade haft om jag inte åkt. Men å andra sidan hade jag aldrig upplevt allt och känt mig så levande igen.

Så nu efter man har pratat med göran (äntligen) så blir det iaf att redovisa och sen göra iordning resten så det kan publiceras, men nu känns det som om man kan se målsnöret, bara se till att inte snubbla påvägen in. Det är ett bra arbete och absolut mer än ett kandidatarbete. Och jag är lite själv förånad över min egen prestation och vad mycket man lärt sig om både DNA, trollsländor och analyser. Men frågan är om man förstått allting på rätt sätt.

Håller tummarna nu för jobb iaf så man kan flytta härifrån och börja leva igen.



 

Jag tror...

Det kan vara farligt att gå igenom gamla kort ibland. Hittade det farliga albumet med mina två änglar och gjorde att många timmar försvann och gav mig inspiration och göra färdig den dikt jag tänkt göra färdig så länge. Så kritik eller inte kritik. Det bryr jag mig inte om; detta är till er Sinus och Felix

 

 

 

 

Jag tror inte på spöken, jag tror inte på troll

Hur länge det varit så spelar ingen roll

Jag tror inte på ödet, jag tror inte på tur

Inte heller på dagens politik eller censur

 

Jag tror inte på vapen eller styrkan i hand

Inte heller på kärlek till annan eller hemland

Tror inte på framtid eller det förflutna

Tror inte på löften som förblir brutna

 

Jag tror inte på rättvisa; jag tror inte på fel

Tror inte heller på pengar eller ägodel

Jag tror inte på teknologi eller nyheter

Inte heller på  fängelser eller friheter

 

Jag tror inte på kön; man eller kvinna

Inte heller på att förlora eller att vinna

Jag tror inte på straight, trans, bi eller gay

Tror inte på dig, tror inte heller på mig

 

Jag tror på tomheten, jag tror på döden

Slutgiltig beseglar den alla våras öden

Gammal och ung; fattig och rik

Allas maskätna kropp i förfall är sig lik

 

Jag tror på masken, myllan och förfall

Tror på något gott för varje dödsfall

En mindre i världen, ett lidande mindre

Uppslukad av jorden men förevigt fast i det inre

 

Jag tror på den döda, stela, kalla kropp

Tror på skalet som bryts ner under årens lopp

 Där själen kan bryta sig ur från sin forna gestalt

Och bli allt och alla; allting här och allt överallt

 

Jag tror på godheten i det som försvunnit

Tror aldrig på att sorgen helt har övervunnit

Ni vackra två som är med mig i hjärtat varje dag o natt

Ni två änglar som förr bara var en katt

 

 

 

 

 

Hurra för livet...

Bitter är väl bara första ordet. Min så kallade "tur" har ju bara fortsatt och när jag äntligen fått något o le åt har någon eller några noggrant stampat ner ansiktet och glädjen i gruset. Har haft några pirrande veckor och väntat svar från jobb men de flesta har inte ens hört av sig, andra har skickat ett mail med ett "tack, tjänsten är redan tillsatt". En av de som inte hört av sig ska jag göra ett sista försök imorgon, annars blir det väl o leva sommaren på vikariat av olika slag.

Så har vi bråkat med pro aqua igen (företaget som sålt mina föräldrar dammsugaren). Och helt plötsligt får jag gåshud av ilska för deras oförskämdhet, ignorans och dövhet. Framförallt de muntliga avtal som de lovat och sen rent av förnekat. Tacka gudarna för inspelningsfunktioner. Så nu, beroende vad konsumentsekreteraren säger på måndag, kanske man får uppleva en rättsprocess. Men så mycket energi det har tagit. Och sånt jävla liv, så är otroligt om man kan orka hålla hela vägen.

Och jag trodde verkligen att alla spytt ur sig allt över mig och att det var färdigt med förolämpningar och nedtryckningar, men uppenbarligen inte. Inte ens jobben jag sökt och söker är bra nog för syrran, utan jag ska i stället byta ner mig från det garanterade sommarjobbet jag har på hemtjänsten och söka ett annat. Inte bara för färre timmar och sämre lön, utan för e väldigt mycket kortare period än hemtjänsten erbjuder och med garanterat mer stress och antagligen sämre lön. Jag önskar jag kunde ge henne fingret och be henne hålla käft men nu är energin så låg och är så trött på att höra hur dålig och meningslöst mitt liv är att jag cyklade upp o lämnade mitt cv. Så om inte har jag den halvmil långa träningen och tacka henne för. Och har även kollat noggrannare om socialbidrag så jag kan flytta någonstans långt bort från familjen och behöver egentligen bara skicka in och sen försvinna samma dag.

Har försökt fylla vardagarna med saker men inte gått så bra; Görans och Jessicas brist på svar har gjort mig galen, men äntligen idag! Och både bra o dåliga nyheter. Uppenbarligen har mina prover fastnat i tullen och framtiden för dem är lite osäker. Å andra sidan svarade Göran och vi kanske ska träffas nästa vecka och diskutera saker vidare. Fattar verkligen inte statistikprogrammen Jessica föreslår jag ska använda. Och dels börjar datorn krascha en aning för att kapaciteten är nere av alla program. Men, men. Jag hoppas verkligen att jag kan redovisa i maj som han föreslog. Jag måste bara tyda mitt resultat bättre tills dess.    

Bortsett från dagens alla motgångar har det ändå varit en fin dag och fick mycket kvalitetstid med min far. Vaknade runt åtta och fixade alla husbestyr och försökte förgäves med dammsugarskandalen. Sen fixade lite lunch till mig o farsan, åkte till tippen, köpte lite trä för jakttornen innan jag o min far avnjöt en kopp kaffe på ljugarbänken i solen medan katterna sprang omkring och jagade flugor. Så hjälptes vi åt o städa tvätta bilen och sen innan man visste ordet av var klockan fem o dags o fixa mat.

Så försöker väl vara positiv även allt, hade en fin dag med farsan även om världen försöker krossa mig. Försöker ha näsan ovan ytan så gott det går, men känns verkligen som att allt gick åt helvete så fort man lämnade Halmstad. Men det är bara o fortsätta kämpa och trampa vatten. Jag kanske kan få chansen och redovisa i maj så jag kan ta min examen innan höst som planerat. Sen bara försöka slicka alla sår och gömma sig någonstans i världen och börja om på nytt.

Inget har gått som planerat så varför planera överhuvudtaget? En dag i sänder är vad som gäller nu och jag ska försöka hålla mitt löfte om att ignorera och inte ta åt mig vad de säger. Men blir arg över att jag är så svag och trött, som ett löv i vinden som ändrar riktning vid minsta vindpust efter andras behag och tycke. Ena syrran är arg över att jag kommer neka till ett ja, bättre betalt jobb i timlön men ett jobb där jag på bara en månad förlorade meningen med livet och viljan. Andra syrran är arg för att jag inte sökt ett jobb hon tyckte jag kunde ta trots att jag redan hade ett garanterat bättre betalt och under längre period. Alla syskon är irriterade, arga och avundsjuka över att jag träffar mina föräldrar varje dag medan ingen inser hur desperat jag vill ha mitt eget och bara vara ensam.
Och mitt i står mina föräldrar och undrar vad de har gjort fel mot mig utan att inse att det inte är dem jag är arga på eller att det är något de gjort som sårat mig.

Så hurra för livet. Do you want some complications on that complication? Oh yes, Give me all! Om någon känner att de har ett överflöd av glädje eller tur så vet ni var jag finns :P

Ha det gött och jag hoppas att nästa gång jag skriver av mig inte är av bitterhet (igen) *suck*.