Vaknade oförskämt sent, klockan var nästan nio. Men hade en sån träningsvärk sen dagarnas alla äventyr. I lördags forslade vi ut tornen till marken och gick rätt så smärtfritt. Eftersom trät var tryckimpregnerat var det inte så värst tungt och trots sin tre meter kunde jag, brorsan och far bära det. Så på söndagen kom vi överens att vi skulle försöka staga båda tornen. Ena tornet gick rätt bra och med bondens hjälp reste vi det och stagade det så det stod förvånansvärt stabilt trotts att det var vid ett surhål. Andra tornet försökte vi staga men då det var en liten nordsluttning vid ett dike så började tjälen bara efter någon cm, så vi sa att vi skulle vänta tills tjälen släpper så vi får ner allt ordentligt. Men trots våra protester om att vänta någon vecka tills tjälen släppt så tyckte ändå far att de dagarna med plusgrader var tillräckliga och det var dags och slå ner stagen till tornen. Så vi spenderade diverse timmar och bankade ihopp om att få ner spettet genom tjälen. Men allt vi åstakom var några cm ner i en djupfryst jord och efter att tålamodet tröt efter kommentarer överlämnade jag spettet till min far så han själv kunde få testa hur lätt det var. Så efter han försökt ville han testa borra i jorden för att försöka luckra upp. EN viktig detalj i det hela är att borr oavsett om det är trä eller metallborr inte är gjorda för att borra i tjäle. Så efter någon minut så bröts borret. Vad förvånande. Så i stälet skulle vi hamra marken med en hammare, en väldigt god idé om tjälen håller på och släppa. Men resultatet? Till och med hammarskallen började slitas och flikas.
Så gav vi upp och stagade tornet så gott det gick. Självfallet fanns där ju inga bits för skruvarna som passade så allt slirade och skruvarna gick knappt in. Needless to say blev det en tyst resa hem. Så stressade hem tog ett träningspass för och fördriva bitterheten. Så när man väl kom hem så skickade jag lite fler bevis till ARN som vi fått fram innan man dog och somnade.
Så nästa dag var det altanens tur och började rensa och riva runt åtta. Så skrubba varenda bräda och tvätta av med högtryckstvätten, piska mattan och dit med möblerna. Vipps var klockan tre fyra och vi började sen på med brorsans grejor i garaget. Så körde far hans motorcykel medan jag tog bilen med skåpet och hans cykel medan brorsan körde hem lite andra småprylar. Vipps när man kom hem var klockan över sex, och fem hade jag en skypetid med min externa handledare. Så snabbt hem tryckte i mig lite mat och blev besviken då ingen svarade. Så schablade man bort det. Så lite småbitter försökte jag luska ut programmet igen själv utan större framgång. Så skickade ett nytt mail om ett nytt försök idag. Sen satt man där o småpilla med text och prover tills tröttheten vann och man gjorde sig iordning för natten. Så får man nästa trevliga överraskning när brorsan ringer för att de kört fast på en åker. Irriterat plockar man iordning lina och börjar köra. Fem gånger innan man ens kommer fram ringer brorsan och undrar var jag är. Och hela tiden svär man lågt när bonden sagt hela tiden att inte hans kan köra på åkern. Menmen. Sagt o gjort, efter mycket om och med lyckades vi dra loss bilen, far och brorsan i varsinn bil och jag som puttar på :P
Så idag var väl första dagen med lite njutningsfylld start. Tog en frukost på altanen i solen och försökte bara njuta trots all skit. Solen sken, det var varmt, fåglarna sjöng, fjärilar flög förbi. Det var helt fantastiskt och underbart att för en liten stund inte påminnas om allt man måste göra utan bara njuta och vara. Skrev på papprena för behovsanställningen som personlig assistent och skickat in också, så kan förhoppningsvis få lite rullepengar därifrån även om det bara blivit tre dagar denna månaden. Menmen, allt räknas när man annars inte får någonting. Så sommarjobbet på hemtjänsten får väl ge någon krona med att lösa lite skulder och förhoppningsvis fylla på mitt intet-existerande sparkonto.
Menmen, det går mot bättre tider, ett steg i taget. Förvånansvärt nog fick jag ett bra samtal idag från företaget där de erbjöd sig och hämta dammsugaren. Förvånat svarade jag ja och skeptiskt väntade jag, lite irriterad över att inte fått chansen och spela in det nya löftet. Men se på fan. Även om han var försenad så kom han och han hämtade maskinen med bara några små protester. Och vi fick även påskrivit den lapp om att de skulle betala tillbaka pengarna. Kan man våga hoppas att det löser sig så här..."enkelt"? Efter månader med ringningar, brev, anmälningar och gud vet vad... så lägger de sig? Mina föräldrar hade tänkt lägga sig och betala men om de gjort det hade de inte bara lurat sig själva utan jag hade alltid haft dåligt samvete och blivit påmind av alla grälen så fort jag såg maskinen. Så var väl inte bara för mor o fars skull jag stridit så. Men känns som det kanske äntligen lägger sig. Att mina föräldrar får pengarna tillbaka och allt bara kan glömmas och läggas ned.
Också så har jag fått helt grönt från Göran nu att redovisa någongång i år. Inte ås trösterik tanke med någongång men det blir helt säkert i maj, juni eller augusti. Så fucking awsome skönt. Så kan man lägga en mer sak bakom sig. Typisch, bara resten av publiceringsarbetet kvar då, men bör inte vara något. Så imorgon ska man till Halmstad och träffa göran för första gången i år och kanske äntligen reda ut och diskutera mer resultat.
Jag håller tummarna att jag dragit i rätt tråd i trasslet nu så det börjar lösa sig. Men än finns det mycket kvar, vi ska få bort proverna från tullen och få dem till sekvensieringsbolaget, min dator ska överleva de sista analyserna (ser rätt mörkt ut... eller blått ur skärmens perspektiv hur man nu vill se det), jag ska hitta ett jobb, göra färdigt arbetet 100%, hitta lägenhet, blablabla. Framförallt ska ajg få tummen ut och träffa göteborgskillen som jag dragit på så länge. Ska vänta tills 25 då min syrra med säkerhet fått sitt barn och då jag får "lönen" från mitt förra jobb så man kan finansiera det. Men å andra sidan ska mor o far ha tillbaka för det jag lånat i australien så vet inte om jag ska a detta korta nöjde för tre hundra eller ge mor o far de tre hundra.
Nåja den som lever få se, ett steg i rätt riktning på allt i alla fall. Ha det gött människor
Så gav vi upp och stagade tornet så gott det gick. Självfallet fanns där ju inga bits för skruvarna som passade så allt slirade och skruvarna gick knappt in. Needless to say blev det en tyst resa hem. Så stressade hem tog ett träningspass för och fördriva bitterheten. Så när man väl kom hem så skickade jag lite fler bevis till ARN som vi fått fram innan man dog och somnade.
Så nästa dag var det altanens tur och började rensa och riva runt åtta. Så skrubba varenda bräda och tvätta av med högtryckstvätten, piska mattan och dit med möblerna. Vipps var klockan tre fyra och vi började sen på med brorsans grejor i garaget. Så körde far hans motorcykel medan jag tog bilen med skåpet och hans cykel medan brorsan körde hem lite andra småprylar. Vipps när man kom hem var klockan över sex, och fem hade jag en skypetid med min externa handledare. Så snabbt hem tryckte i mig lite mat och blev besviken då ingen svarade. Så schablade man bort det. Så lite småbitter försökte jag luska ut programmet igen själv utan större framgång. Så skickade ett nytt mail om ett nytt försök idag. Sen satt man där o småpilla med text och prover tills tröttheten vann och man gjorde sig iordning för natten. Så får man nästa trevliga överraskning när brorsan ringer för att de kört fast på en åker. Irriterat plockar man iordning lina och börjar köra. Fem gånger innan man ens kommer fram ringer brorsan och undrar var jag är. Och hela tiden svär man lågt när bonden sagt hela tiden att inte hans kan köra på åkern. Menmen. Sagt o gjort, efter mycket om och med lyckades vi dra loss bilen, far och brorsan i varsinn bil och jag som puttar på :P
Så idag var väl första dagen med lite njutningsfylld start. Tog en frukost på altanen i solen och försökte bara njuta trots all skit. Solen sken, det var varmt, fåglarna sjöng, fjärilar flög förbi. Det var helt fantastiskt och underbart att för en liten stund inte påminnas om allt man måste göra utan bara njuta och vara. Skrev på papprena för behovsanställningen som personlig assistent och skickat in också, så kan förhoppningsvis få lite rullepengar därifrån även om det bara blivit tre dagar denna månaden. Menmen, allt räknas när man annars inte får någonting. Så sommarjobbet på hemtjänsten får väl ge någon krona med att lösa lite skulder och förhoppningsvis fylla på mitt intet-existerande sparkonto.
Menmen, det går mot bättre tider, ett steg i taget. Förvånansvärt nog fick jag ett bra samtal idag från företaget där de erbjöd sig och hämta dammsugaren. Förvånat svarade jag ja och skeptiskt väntade jag, lite irriterad över att inte fått chansen och spela in det nya löftet. Men se på fan. Även om han var försenad så kom han och han hämtade maskinen med bara några små protester. Och vi fick även påskrivit den lapp om att de skulle betala tillbaka pengarna. Kan man våga hoppas att det löser sig så här..."enkelt"? Efter månader med ringningar, brev, anmälningar och gud vet vad... så lägger de sig? Mina föräldrar hade tänkt lägga sig och betala men om de gjort det hade de inte bara lurat sig själva utan jag hade alltid haft dåligt samvete och blivit påmind av alla grälen så fort jag såg maskinen. Så var väl inte bara för mor o fars skull jag stridit så. Men känns som det kanske äntligen lägger sig. Att mina föräldrar får pengarna tillbaka och allt bara kan glömmas och läggas ned.
Också så har jag fått helt grönt från Göran nu att redovisa någongång i år. Inte ås trösterik tanke med någongång men det blir helt säkert i maj, juni eller augusti. Så fucking awsome skönt. Så kan man lägga en mer sak bakom sig. Typisch, bara resten av publiceringsarbetet kvar då, men bör inte vara något. Så imorgon ska man till Halmstad och träffa göran för första gången i år och kanske äntligen reda ut och diskutera mer resultat.
Jag håller tummarna att jag dragit i rätt tråd i trasslet nu så det börjar lösa sig. Men än finns det mycket kvar, vi ska få bort proverna från tullen och få dem till sekvensieringsbolaget, min dator ska överleva de sista analyserna (ser rätt mörkt ut... eller blått ur skärmens perspektiv hur man nu vill se det), jag ska hitta ett jobb, göra färdigt arbetet 100%, hitta lägenhet, blablabla. Framförallt ska ajg få tummen ut och träffa göteborgskillen som jag dragit på så länge. Ska vänta tills 25 då min syrra med säkerhet fått sitt barn och då jag får "lönen" från mitt förra jobb så man kan finansiera det. Men å andra sidan ska mor o far ha tillbaka för det jag lånat i australien så vet inte om jag ska a detta korta nöjde för tre hundra eller ge mor o far de tre hundra.
Nåja den som lever få se, ett steg i rätt riktning på allt i alla fall. Ha det gött människor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar