Fattar verkligen inte vart dagarna går eller veckorna för den delen. Är arbetslös men har aldrig haft så mycket o göra som nu. De få stunder jag får välja själv vad jag ska göra så är man för trött. Annars är det något far och mor behöver hjälp med dagarna i ända. Följ med hit, hjälp med detta, gör detta. Och jag som inte får ett öre och inte har råd med egen lägenhet, då kan jag ju absolut inte säga nej.
Så hela dagen där jag planerat och fiffla och lära mig ett annat statistikprogram (hann med handledarsamtalet iaf) kanske träna och sen träffa några vänner jag inte sett på snart en vecka (och de enda kanske man ska tillägga jag överhuvudtaget träffar i denna hålan). Så i stället har dagen gått till att bygga färdigt tornen, köra ut dem, resa dem och sen lassat balkar. Nått som erkar ekelt och snabbt men... Nu är klockan halv tio och jag har knappt öppnat programmet och ingen energi att göra det heller. Och imorgon ska jag följa med på nått släktkalas så åker åtta på morgonen och är väl inte hemma förens kvällen. Ytterligare en dag.
Bästa är väl att jag fått en behovsanställning hur lite det än må bli. Har tre dagar hela denna månaden så är inte alltför hoppfull att få en inkomst till att hitta en lägenhet och flytta. Håller tummarna för resten av jobben jag sökt att något nappar så man kan fly denna håla.
Hur mycket jag än älskar mina föräldrar så hatar jag mitt liv just nu. Alla bråk, all utmattning. Och resten av syskonen som tycks överfalla mig med kommentarer och påhopp varenda gång vi ses. Min dröm just nu är att flytta långt bort och slippa se alla, ge dem fingret och be dem dra någonstans långt bort ifrån mig.
Svar ja, jag är bitter. Jag vill verkligen inte ta ett socialbidrag för att kunna flytta men snart är det allt jag kan för att inte drunkna helt i bitterheten. Jag har inte råd att åka någonstans; nu när jag ska på handledarmöte nästa vecka får jag åter igen krypa till mina föräldrar och be om pengar till resan och jag blir åter påminnd om Australien och hur mycket mer pengar jag hade haft om jag inte åkt. Men å andra sidan hade jag aldrig upplevt allt och känt mig så levande igen.
Så nu efter man har pratat med göran (äntligen) så blir det iaf att redovisa och sen göra iordning resten så det kan publiceras, men nu känns det som om man kan se målsnöret, bara se till att inte snubbla påvägen in. Det är ett bra arbete och absolut mer än ett kandidatarbete. Och jag är lite själv förånad över min egen prestation och vad mycket man lärt sig om både DNA, trollsländor och analyser. Men frågan är om man förstått allting på rätt sätt.
Håller tummarna nu för jobb iaf så man kan flytta härifrån och börja leva igen.
Så hela dagen där jag planerat och fiffla och lära mig ett annat statistikprogram (hann med handledarsamtalet iaf) kanske träna och sen träffa några vänner jag inte sett på snart en vecka (och de enda kanske man ska tillägga jag överhuvudtaget träffar i denna hålan). Så i stället har dagen gått till att bygga färdigt tornen, köra ut dem, resa dem och sen lassat balkar. Nått som erkar ekelt och snabbt men... Nu är klockan halv tio och jag har knappt öppnat programmet och ingen energi att göra det heller. Och imorgon ska jag följa med på nått släktkalas så åker åtta på morgonen och är väl inte hemma förens kvällen. Ytterligare en dag.
Bästa är väl att jag fått en behovsanställning hur lite det än må bli. Har tre dagar hela denna månaden så är inte alltför hoppfull att få en inkomst till att hitta en lägenhet och flytta. Håller tummarna för resten av jobben jag sökt att något nappar så man kan fly denna håla.
Hur mycket jag än älskar mina föräldrar så hatar jag mitt liv just nu. Alla bråk, all utmattning. Och resten av syskonen som tycks överfalla mig med kommentarer och påhopp varenda gång vi ses. Min dröm just nu är att flytta långt bort och slippa se alla, ge dem fingret och be dem dra någonstans långt bort ifrån mig.
Svar ja, jag är bitter. Jag vill verkligen inte ta ett socialbidrag för att kunna flytta men snart är det allt jag kan för att inte drunkna helt i bitterheten. Jag har inte råd att åka någonstans; nu när jag ska på handledarmöte nästa vecka får jag åter igen krypa till mina föräldrar och be om pengar till resan och jag blir åter påminnd om Australien och hur mycket mer pengar jag hade haft om jag inte åkt. Men å andra sidan hade jag aldrig upplevt allt och känt mig så levande igen.
Så nu efter man har pratat med göran (äntligen) så blir det iaf att redovisa och sen göra iordning resten så det kan publiceras, men nu känns det som om man kan se målsnöret, bara se till att inte snubbla påvägen in. Det är ett bra arbete och absolut mer än ett kandidatarbete. Och jag är lite själv förånad över min egen prestation och vad mycket man lärt sig om både DNA, trollsländor och analyser. Men frågan är om man förstått allting på rätt sätt.
Håller tummarna nu för jobb iaf så man kan flytta härifrån och börja leva igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar