bitter igen

Oh jösses. Shit.
Måndag var en hård kall bitchslap. Inte bara ett uppvaknande till en grym kall värld men också allt man måste ta tag i. Började hemtjänsten i måndas och ja... Vad säger man. Att dagarna i ända ursäkta sig för sin egen existens och fel, för att försöka motbevisa bittra deprimerade tanter o gubbar att det finns en mening i livet och att det inte finns något som berättigar ett självmord, eller att hantera diverse mindre trevliga kroppsvätskor på både kläder, golv, säng o toalett plus att man själv känner sig fruktansvärt otillräcklig. O vad kul. Så på allt så fick ajg tillbaka arbetet igen från examinatorn så jag ska fixa det allra allra sista (eftersom jag var lite lite tidig med o lämna in arbetet så fick jag en feedback till godo av magnheden). Så jobbat 7-16.30 varje dag utom torsdas då det blev kväll (16-22) och även hunnit med o målat om stugan, planterat om, städat, sökt jobb etc. Så  fick jag också rycka in o jobba som personlig assistent hela midsommarafton. Från 7-23. Utan rast. Sen när man kom hem så var man fyllechaffis åt brorsan. Så glad fuckin midsommar :P. Vipps var det redan lördag och då skulle vi på kalas till nenne som fyllde 2. Så gick hela dagen där, var inte hemma förens nio på kvällen och somnade rätt så omedelbart efter det. Och vipps var det söndag. Så suttit med rapporten på förmiddagen och sen blev det till syrran igen, sen hem o laga mat. Och nu sitter man här och ska strax sova.

Jag avskyr det uppstakade livet jag har och är bitter över avsaknaden av pengar nu i allt. Lyckades ha sönder glasögonen/spräcka glaset så måste köpa nya och skitroligt då de kostar runt 2000. Wihoo. Utöver det verkar det som att kikarsiktet är åt fanders och behöver ett nytt, 4000. För att inte nämna mitt jaktställ som knappt håller nån värme och behöver uppgraderas. Och på jobbet påpekar de hela tiden min klädsel att jag borde köpa något annat. Det är inte mitt fel att kommunen inte bistår med arbetskläder och att min garderob inte består av nya sprillans kläder och fina t-shirts/linnen utan består av bandtröjor och halvslitna shorts/byxor. Och jag vill inte lägga min lön på att köpa jobbkläder, jag tänker inte heller göra det. Största problemet är väl mer att jag inte märker om kläderna är slitna eller ej med det gör ju andra :P Jag vill ha kläder som jag känner mig bekväm i; självfallet att allt med döskallar och liknande "stötande" faller bort; det är ju äldre människor. Likadant allt tajt försvinner också då man inte vill ha nån som helst uppmärksamhet från sliskiga gubbar. Men jag tänker inte köpa massa t-shirtar i grälla akvarellfärger för att de ska vara nöjda. Det räcker att jag måste tvätta varannan dag för o ha kläder så det räcker. Det är ju inte som så att man vill ha samma kläder två dagar i rad direkt så det blir snabbt fullt i korgen. Och mitt i allt är jag skyldig mina föräldrar pengar och försöker betala tillbaka och hålla fred i familjen.

Saknar en helg/dag att bara ta det lugnt på. Men icke. Ingen jävla helg ledig förens i slutet av juli nu. Ändrat schema för hemtjänsten och blivit inbokad för personlig assistent på de flesta helger.  De andra är snart helt uppbokat med annat. Mor o far firar sin 40åriga bröllopsdag nu på lördag så då ska vi ut o äta, sen kommer brorsan från stockholm ner, syrran behöver barnvakt, fixa färdigt köket, rensa garaget. It just keep coming.

Och mitt i allt vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Blir så frustrerad över att bo hemma men har inget o få ut frustrationen på. Varje dag får man pikar av syskon att man antingen är otacksam, bortskämd eller lat. Men är ganska svårt att hjälpa till hemma när man inte är hemma förens halv fem och föräldrarna redan lagat mat, städat eller tvättat. Har äntligen fått igenom varför det blir en stor grej att jag inte FÅR/KAN hjälpa till, så nu får jag iaf sköta tvätten och städ; ibland även matlagning när jag har tur. Önskar mer än allt att hitta ett jobb som man trivs med och en lägenhet nånstans oavsett hur liten den är. Nu när både madde o ellinor flyttar så försvinner i princip hela umgängeskretsen för mig från ljungby stad.Så hoppas verkligen jag med kan flytta; hitta en bra utbildning eller ett jobb någonstans. Bara lämna denna gudsförgätna stad med alla dessa människor som verkar göra allt för o trycka ner mig.

Har länge funderat på umeå eller lund. Också SLU. men gud så svårt att bestämma sig. Å ena sidan betyder det att jag måste flytta igen bara för att några år senare kanske tvingas flytta hem. Igen. och vet inte om jag skulle klara av det. Så hoppas innerligt att jag får napp på ett jobb; annars söker jag utbildningar till hösten/våren och kompletteringskurser. Har fått nu ett halvår utan kurser så rätt skönt. Men är nog inte redo att börja master till hösten; inte än.
De säger att jag måste se till pengarna; ibland måste man få skit under naglarna. Man akn inte få drömjobbet medesamma. NEJ, det kan man inte. Men det skadar väl inte om man kan få bibehålla någon självkänsla, livsglädje och mening? Men man har fått intjatat nu hela tiden att det är bara o tänka på pengarna, hur mycket man kommer tjäna. Men ja, det är den stora frågan; hur mycket är pengarna värda egentligen? Hoppas iaf syrran blir lycklig nu när man mår skit och är orkes/viljelös. Men pengar får jag. Att jag missade midsommar o fira med vännerna från gymnasiet. Men pengar får jag. Tur det bara är sju veckor kvar, snart räknat ner till sex veckor kvar. Sen så äntligen kan jag förhoppningsvis hitta tillbaka till livet. Längtar så till 15 augusti som är sista dagen.

Så blir det inget mer sen. Aldrig något mer inom hemtjänst, omsorg, socialförvaltning. Håller extra jobbet som personlig assistent om jag inte får jobb då det bara är någon gång i veckan högst, men inget mer med äldre. 

Märks det att jag är lite pytte bitter på livet...?






 

Oh sweet sweet life

Oh life, how sweet you could be :) För första gången på länge så känns det faktiskt inte helt uppgivet och förgäves. Har haft en awsome vecka med mycket och inget. Stack iväg till gtbrg/trollhättan och träffade den stackars vännen som livet gjort allt för att förhindra mig från o träffa. Så gav jag livets alla måsten fingret och gav mig iväg för en fantastisk helg med mycket gott umgänge. Förvånansvärt måste jag säga att han var precis som jag föreställt mig och jag brukar alltid ändå undermedvetet underdriva för o vara säker på att man inte blir besviken. Men han var riktigt riktigt trevlig och mysig.

Så spenderades helgen med o lära känna varandra lite bättre, några promenader, läste igenom lite manga, film och även lite mys. Så blev man bortskämd hela helgen med kaffe och chocklad. Simply awsome! Så, det är bevisat; man kan ha manliga nära vänner. eller ajg hoppas det iaf. Jag märkte iaf inga kärlekskrank tendenser varken hos honom eller mig så allt är väl grönt. Men var med tungt hjärta och åka sen; men resan lös upp ändå; betalde swebus biljetterna och väntade med de andra då jag var osäker när jag skulle åka hem. Så käre vännen köpte tågbiljetten från trollhättan till göteborg tur o retur. Plus när man väl skulle till o från halmstad så behövde jag inte paya för biljetten. Så två hundra insparade bara där.

Nåja. Så träffade man examinatorn på måndagen och gick väl rätt bra; det kändes nog värre än det var. Eftersom jag hade magnheden som examinator så känns det stabilt och det kommer bli ett bra arbete till slut. Men mycket detaljer som tillsammans blir väldigt mycket. Men iaf; idag kände jag mig klar så skickade iväg allt för en sista granskning. Skitsvårt med figurtexter och än svårare att veta vilka begrepp man ska förklara och vilka man kan hoppa över. Så bära eller brista; men som sagt, har en chans till på mig om det skulle vara så. Men tror det ska gå bra; har ändrat det hon påpekat o utökat med fler förklaringar. Totalt 28 sidors arbete varav 9 sidor ren text sen appendix med lite lokalbeskrivningar, grafer och träd etc. Så hoppas hon är nöjd; jag känner mig nöjd och känns inte som att jag kan prestera mer.

Menmen, upp till bevis.
Annars så har veckan gått oförklarligt fort; Hurrey (?) för att jag fick rycka in o jobba lite i onsdags; sen passat ungar, målat om lekstugan, kopplat och monterat utebelysning och nu är man barnvakt igen fast åt nelly. Imorgon ska jag med o hjälpa ladda ammunition till mig och brorsan så då lär väl dagen försvinna där, men så nice; med den nya kulan kan jag få ett skjutbart skott för ca 10 kr emot de 30 kr om jag skulle köpa. Cheezöz. SÅ hålla tummarna att kikarsiktet inte muckar mer och håller sig; annars blir det väl införskaffa ett för första lönen :/

Så för att inte att glömma fick man även tillbaka skatten; blev runt sju för mig så jag är nöjd; allt till föräldrarna och för att få familjen o hålla käft men likväl bra. Får väl kanske någon tusenlapp denna månaden, men får något mer närmre en lön nästa månad till o med september säkrat. Känns konstigt med vetskapen att man kommer få pengar igen.
Så på måndag börjar på hemtjänsten och sen tror jag sommaren är förbi. Brukar gå så oroväckande fort när mentaliteten försvinner och man blir robot. Då brukar det ticka på utan större svårigheter. JAG hoppas det iaf.

Har några dagar som jag vet exakt vad jag ska göra med. Jag har en "lång" helg (ledig fredag-söndag) som ska spenderas utomhus och på cykelsemester ensam med ett tält på ryggen. Så får man se vart man cyklar nånstans. Funderar o cykla till halmstad bara för skojs skull men vet inte om man skulle palla simlångsdalensbacken hem sen :s  Nåja, får se, fortfarande juni och är inte förens i juli den helgen kommer :P

Så känns det så trist med när mina sista vänner som alltid funnits i stan ska flytta; en ska börja plugga musik den andra trädgård. Så blir man helt ensam med bara en jobbig familj att umgås med. Hurra... Nejdå, jag ska hitta jobb och sen lämnar jag mitt småland och åkler nånstans där det finns grönare gräs. Bara man kan hitta ett jobb o stå ut med så är jag nöjd. Menmen, den som lever får se.









 

Livet som snart examinerad naturvårds biolog

Ja vad fan rent ut sagt hände?
Jag kom, jag var, jag gick. Spenderade en vecka med föreberedelser där jag noggrannt läste igenom arbetet och presentationen och allmänt fick magkatarr av stressen inför opponeringen och examinators frågor o utlåtande.

Men det var inte som jag förväntade mig. Eller jo, lite. Projekten fungerade såklart inte så fick byta. Men annars: salen var inte fullsatt. Jag pratade och förklarade alla fraserna relativt lugnt tempo, jag fick en bra slutkläm och jag gick inte över tiden. Opponentens frågor o kommentarer var förvånansvärt enkla och sådana jag redan visste skulle komma och var förberedd på (allt om en ganska svag röd tråd, kort diskussion och några begrepp som borde förklaras lite mer). Så var det examinators tur och stressen steg igen, men ack, inte den fasansfulla frågan jag förväntat mig. I stället, vilken nytta har världen av mitt arbete, om jag fick lite mer tid, vad skulle jag göra då etc. Lite detaljfrågor om håvningsmetoden och analysen. Värst var nog frågorna från åhörarna som fick mig o kallsvettas lite. Varför just den metoden, varför just den sekvensen, varför inte pop. dynamik i stället för gener. Guuuud. Men kändes som jag försvarade mig bra och fick även lite hjälp i försvaret av en av lärarna mer insatta på genetik området. Så man ska väl inte klaga.

Och jag som opponent gick också förvånansvärt bra; var rädd att det bara skulle ta några få minuter, men blev ändå en diskussion om än liten. Så lyssna på alla andras arbeten och riktigt kul o äntligen få se vad alla pysslat med. Var iof "bara" 3 från klassen, men likväl. Och kul med de andras arbeten så man får lite perspektiv på att arbetet faktist har värde och kvalité.
Så i slutet kom även jocke o klara så vi kilade ner för å äta ihop, självfallet har ajg inte fått skatten så därav är kontot lite lite lite... tomt. så tänkte bara köpa en fralla nånstans och sitta ner ihop med de andra men slutade med att hittade något billigt som inte skulle suga ut kontot så värst, skulle ändå ha ca 50 kr kvar. Men kära steff bjöd mig och ska försöka hitta sätt o återgälda det.

Så, då är man snart färdig, hoppningsvis nästa vecka och ryser när jag tänker på det. Och man blir väl kanske lite mörkrädd när man ser på framtiden. Vad ska man göra?

Funderat mycket på utbildningar på SLU och ta men det är så bitterljuvt. Självfallet känner jag mig inte färdig med högskole/universitet världen, men orken är bortblåst efter dessa snart sexton år konstant pluggande. Jag vill mer än gärna ta ett år nu o jobba; men då visar det sig att det är stört omöjligt o hitta ett jobb att stå ut med i mer än några månader. Jag har jobbat inom äldreomsorgen och kan säga att livets mening blir totalt överskuggat och det finns inget ljus eller någon mening i vad man än gör. Man är så otillräcklig, otillgänglig och man bestraffas genom klagomål till chefen om man är medmänsklig och tar den där extra minuten med varje individ; men då är man ju långsam.
Hur mycket jag än bråkat med min familj om det så klarar jag verkligen inte av det jobbet och det handlar inte om lathet eller att jag av bortskämdhet och självgodhet inte tar alla jobben som finns. Jag räknar inte med att hitta drömjobbet medessamma. Jag räknar med att få lite skit under naglarna för o komma dit jag vill.

 Det handlar helt enkelt om att skulle jag jobba där mer än två månader skulle jag antagligen spendera all min fritid med att hitta ett sätt att antingen få slut på de äldres lidande eller skada mig själv så jag slipper se allt otäckt som sker och som man inte kan göra något åt. Det är som jag sagt hela tiden; jag skulle med ett leende slicka alla toaletter i stan och använda toaborsten som tandpetare efteråt. Men de jobben finns inte ens. Det enda jag vet är att jag inte lagt fyra år av mitt liv på biologin bara för att bli fastanställd inom omsorg och socialförvaltning med äldreomsorg så jag med all säkerhet blir deprimerad, oarbetsam och ett jävla bidragsfall innan 25 bast.

Så ska se över ekonomin lite efter denna sommaren, se om jag kan få fatt i nått med fyra hjul så finns plötsligt fler dörrar öppna. Jag tänker inte bara vänta på de fina jobben som syrran säger; jag vet att jag inte kommer få ett jobb där jag trivs de första åren så som marknaden ser ut idag; men jag tänker inte låta ett jobb ta livet ifrån mig. Jag har desperat ringt och mailat till kommunen och parkförvaltningen, är medlem i alla bemanningspoler, söker allt ifrån lagerarbete, servitör, mcdonalds, max, ica, citygross. Men vad gör man när det inte finns något? Och man blir helt bitter när man dag in o dag ut hör hur dålig man är, hur bortskämd man är.
Jag har ett timvik. som personlig assistent där man får en känsla som aldrig får på äldreomsorgen; nämligen tillfredsställelse. Jag har gjort mitt bästa och det märks och det blir bättre. Det är inte den människoindustri där varje sekund räknas och medmänsklighet och omtanke ses av arbetsgivaren som ett hinder.

Usch o fy. Nejdu arbetsförmedlingen blir det nu i kommande veckan, men först en sväng till pojken i gtbg som jag varit oförskämd och låtit hänga i luften.
Jädra anamma, först göteborg sen livet och måndag skolan igen för o fixa kommentarerna.
Sen får vi väl se vart det bär av







 

bitter

Samma gamla spår. Sköter trädgården och allt kring huset, hjälper mina föräldrar och sist kommer jag och allt jag behöver göra. Men vad gör man? Jag har inte råd med lägenhet och att då säga nej när de behöver hjälp känns konstigt. Nåja, är liiiiiiiiite bitter över allt. Brorsan från sthlm hjälpte mig med datorn och gjorde den snabbare men har på något vis lyckats förstöra/avinstallera/inaktivera ett par väldigt viktiga tillägg så datorn funkar med nöd o näppe. Mitt i detta försöker jag få statistikprogrammen att fungera med mina matriser, vilket inte funkar så bra. Och så här på slutet när jag verkligen behöver dem! Är på sista resultatet/anaysen/diskussionen bara för att få ett värde om mitt resultat är tillförlitligt eller ej och självfallet ska datorn svika mig NU.  RAWR. Men jag ska redovisa 5 juni, har bett göran o jessica om hjälp att konvertera till de olika filformaten då min dator mist den talangen.

Jobbigt bara att datorn ska krångla så här nära slutet. 5 juni, då smäller det och äntligen får jag min examen och efter det är det dags för publicering :) Hurra! Håller tummarna att allt funkar imorgon när jag ska skypa med jessica i hopp om att förstå det allra sista och få programmen och fungera. Sen har jag varit "duktig" och lyssnat lite på mig själv. Så denna helgen ska jag dra ner till lund till kära skrutten :) Och få en/två dagar och andas ut. Sen är det bara och peppa inför redovisningen. Efter det ska jag belöna mig med ett besök till Göteborg och till en pojk som jag haft ögonen på alltför länge och tänkt åka upp till. Så finally ska vi träffas, så blir en belöning/uppmuntring/sympati resa.

Jobbar ju extra då o då men tär mycket även om det bara är två-tre gånger i veckan som max. Passar inte mig helt enkelt men får ju duga tills jag hittar annat :/ världen ska inte vara enkel och livet ska definitivt inte vara lätt. Så börjar jag på hemtjänsten också veckan efter redovisningen och sen lär hela sommaren vara borta :( Hoppas bara det blir utdelning av jobbet så man kan investera med pengarna

Så håller jag på att bli galen på bössan. Har skjutit in den och går åt helvete men hittar inte orsaken. Det ligger fritt i spången, kikarsiktet och fästena verkar vara ok, kulorna är handladdade så borde inte vara något. Så tog vi o plocka isär, rengjorde och smorde upp allt innan vi drog åt allt med momentnyckel i stället. Och fortfarande illa, men bättre. Håller tummarna att det kan reda till sig så jag kan slippa köpa nytt sikte eller fästen. Pengar som jag inte har :(

Fick en tusenlapp i lön denna månaden så wiii... Men tusen mer än jag skulle fått utan jobbet. I stället har jag råd o åka till göteborg o lund, men det är väl allt är jag rädd. Syrran valde någon dyr jävla resturang till mors dag. Och självfallet måste man ju följa med. Så tvåhundra jävla spänn :( RAWR, tänkte spara de där. Har redan lagt en femhundring av lönen på resorna, sen behöver jag fylla på ytterligare två hundra på busskortet till redovisningen och vipps är lönen borta och jag har inte råd o ta mig någonstans :(

Menmen, man lever, man har relativt hela kläder och tak över huvudet, mat på bordet. Så man ska väl egentligen inte klaga. Men jag hade så fruktansvärt gärna skymfat hela mig, tagit socialbidrag, hittat en skiten liten lägenhet någonstans och fly från familj och allt. Men men. Drömmarna får vänta till nästa riktiga löning där man kanske kan få mer än en tusenlapp.

Ha det fint i bitterheten


 
 

På tre små sekunder

Tre sekunder är allt som krävs för att något kan gå fruktansvärt fel. Den här gången var det tur. Detta är bara för att lätta tankarna en aning. För fan vad nära det var. Fy fan vad nära att JAG dödade en av katterna.

Började helt enkelt med mitt bristande tålamod mot far. Han trodde det skulle gå o höja lekstugan/förvaringsutrymmet med en enkel domkraft. Så irriterat ignorerade jag svaret jag redan visste och hjälpte han gräva så vi fick under domkraften. Nog förstår han när han ser själv. Som alltid är katterna ute när jag är ute men var så varmt så de höll sig i skuggan. Nisse är ett plåster som vanligt och är under lekstugan där han brukar vara. Så när jag tagit i med all min kraft och lyckats höja någon cm och äntligen när far själv fått försöka rubba och inser att det inte går så ska vi sänka ner igen. Och van att Nisse alltid är där jag är sticker jag in handen under och föser bort honom någon meter ifrån där stommen ska vila på stenarna. På de tre sekunderna från att jag föst undan honom och flyttat handen till domkraften och sänker ner fylldes jag av en panik, kyla och hjälplöshet som aldrig förr och jag blir svettig varje gång jag ens tänker på det. På de tre sekunderna hade Nisse smitit tillbaka. Den paniken när han började skrika. Och hjälplösheten innan man såg hur han satt fast. Satt han fast i domkraften?! Ska jag sänka? Ska jag höja?! Och hela tiden hans hjärtskärande skrik av smärta och rädsla...

Så när jag äntligen såg hur han satt fast kände jag mig som att jag kunde lyfta och kasta undan lekstugan.  På de tre sekunderna innan jag sänkte hade Nisse stuckit in huvudet mellan stenarna och balken Och gud vet hur mycket vikt som tryckte mot hans skalle. Där jag tidigare i nästan fem minuter nonstop pumpat så mycket jag orkat och bara höjt lekstugan någon cm, fann jag mig plötsligt som hulken och efter bara några sekunder lyckades jag höja lekstugan tillräckligt.

Skakande undersökte jag hur illa det var och under några isande minuter trodde jag att det var försent där han låg stilla i knät utan att säga något eller ens röra sig. Och eftersom det var lördag så var närmsta veterinärklinik i Helsingborg, två timmar bort. Men vart jag än kände kunde jag inte hitta något brutet eller krossat, men det behöver inte betyda att han inte fått en blödning. Alla dessa tankar. Jag hann egentligen inte mer än bara lägga honom tillrätta och ropat till far och hämta bilnycklarna när oron spolades bort. Otroligt nog visade sig att det "bara" var chocken som fick honom att vara så still. Men efter någon minut började han rista av sig gruset och tvätta sig. Allt han hade ådragit sig efter att ha fått gud vet hur många hundra kilo trä över huvudet var smuts och en aning smärta vid ena örat. Han till och med gick in och åt och busade med sina syskon efter han slickat av sig det värsta av gruset. Jag fick en konstig motstridig känsla av att hålla honom och aldrig mer släppa honom vs. att strypa honom för rädslan jag känt.

Jag hade aldrig förlåtit mig om jag lödit min första instinkt; att sänka ner det sista. Jag fick bara en konstig tanke att det var hans tass som fastnat mellan domkraften och balken och ville bara få slut på hans skrik så snabbt som möjligt. Men nu, i efterhand... Jag vågar inte ens tänka på alternativet.

Fy fan vilken dag. Nu bor här en katt med ett liv kvar. de 8 liven försvann med säkerhet under lekstugan. Och det känns som halva av det vettet jag hade med försvann. ALDRIG MER
  
  
    
 

True story, i stället för bittert långt inlägg en bild säger tusen ord

Ett steg på vägen

Vaknade oförskämt sent, klockan var nästan nio. Men hade en sån träningsvärk sen dagarnas alla äventyr. I lördags forslade vi ut tornen till marken och gick rätt så smärtfritt. Eftersom trät var tryckimpregnerat var det inte så värst tungt och trots sin tre meter kunde jag, brorsan och far bära det. Så på söndagen kom vi överens att vi skulle försöka staga båda tornen. Ena tornet gick rätt bra och med bondens hjälp reste vi det och stagade det så det stod förvånansvärt stabilt trotts att det var vid ett surhål. Andra tornet försökte vi staga men då det var en liten nordsluttning vid ett dike så började tjälen bara efter någon cm, så vi sa att vi skulle vänta tills tjälen släpper så vi får ner allt ordentligt. Men trots våra protester om att vänta någon vecka tills tjälen släppt så tyckte ändå far att de dagarna med plusgrader var tillräckliga och det var dags och slå ner stagen till tornen. Så vi spenderade diverse timmar och bankade ihopp om att få ner spettet genom tjälen. Men allt vi åstakom var några cm ner i en djupfryst jord och efter att tålamodet tröt efter kommentarer överlämnade jag spettet till min far så han själv kunde få testa hur lätt det var. Så efter han försökt ville han testa borra i jorden för att försöka luckra upp. EN viktig detalj i det hela är att borr oavsett om det är trä eller metallborr inte är gjorda för att borra i tjäle. Så efter någon minut så bröts borret. Vad förvånande. Så i stälet skulle vi hamra marken med en hammare, en väldigt god idé om tjälen håller på och släppa. Men resultatet? Till och med hammarskallen började slitas och flikas.

Så gav vi upp och stagade tornet så gott det gick. Självfallet fanns där ju inga bits för skruvarna som passade så allt slirade och skruvarna gick knappt in. Needless to say blev det en tyst resa hem. Så stressade hem tog ett träningspass för och fördriva bitterheten. Så när man väl kom hem så skickade jag lite fler bevis till ARN som vi fått fram innan man dog och somnade.

Så nästa dag var det altanens tur och började rensa och riva runt åtta. Så skrubba varenda bräda och tvätta av med högtryckstvätten, piska mattan och dit med möblerna. Vipps var klockan tre fyra och vi började sen på med brorsans grejor i garaget. Så körde far hans motorcykel medan jag tog bilen med skåpet och hans cykel medan brorsan körde hem lite andra småprylar. Vipps när man kom hem var klockan över sex, och fem hade jag en skypetid med min externa handledare. Så snabbt hem tryckte i mig lite mat och blev besviken då ingen svarade. Så schablade man bort det. Så lite småbitter försökte jag luska ut programmet igen själv utan större framgång. Så skickade ett nytt mail om ett nytt försök idag. Sen satt man  där o småpilla med text och prover tills tröttheten vann och man gjorde sig iordning för natten. Så får man nästa trevliga överraskning när brorsan ringer för att de kört fast på en åker. Irriterat plockar man iordning lina och börjar köra. Fem gånger innan man ens kommer fram ringer brorsan och undrar var jag är. Och hela tiden svär man lågt när bonden sagt hela tiden att inte hans kan köra på åkern. Menmen. Sagt o gjort, efter mycket om och med lyckades vi dra loss bilen, far och brorsan i varsinn bil och jag som puttar på :P

Så idag var väl första dagen med lite njutningsfylld start. Tog en frukost på altanen i solen och försökte bara njuta trots all skit. Solen sken, det var varmt, fåglarna sjöng, fjärilar flög förbi. Det var helt fantastiskt och underbart att för en liten stund inte påminnas om allt man måste göra utan bara njuta och vara. Skrev på papprena för behovsanställningen som personlig assistent och skickat in också, så kan förhoppningsvis få lite rullepengar därifrån även om det bara blivit tre dagar denna månaden. Menmen, allt räknas när man annars inte får någonting. Så sommarjobbet på hemtjänsten får väl ge någon krona med att lösa lite skulder och förhoppningsvis fylla på mitt intet-existerande sparkonto.

Menmen, det går mot bättre tider, ett steg i taget. Förvånansvärt nog fick jag ett bra samtal idag från företaget där de erbjöd sig och hämta dammsugaren. Förvånat svarade jag ja och skeptiskt väntade jag, lite irriterad över att inte fått chansen och spela in det nya löftet. Men se på fan. Även om han var försenad så kom han och han hämtade maskinen med bara några små protester. Och vi fick även påskrivit den lapp om att de skulle betala tillbaka pengarna. Kan man våga hoppas att det löser sig så här..."enkelt"? Efter månader med ringningar, brev, anmälningar och gud vet vad... så lägger de sig? Mina föräldrar hade tänkt lägga sig och betala men om de gjort det hade de inte bara lurat sig själva utan jag hade alltid haft dåligt samvete och blivit påmind av alla grälen så fort jag såg maskinen. Så var väl inte bara för mor o fars skull jag stridit så. Men känns som det kanske äntligen lägger sig. Att mina föräldrar får pengarna tillbaka och allt bara kan glömmas och läggas ned.

Också så har jag fått helt grönt från Göran nu att redovisa någongång i år. Inte ås trösterik tanke med någongång men det blir helt säkert i maj, juni eller augusti. Så fucking awsome skönt. Så kan man lägga en mer sak bakom sig. Typisch, bara resten av publiceringsarbetet kvar då, men bör inte vara något. Så imorgon ska man till Halmstad och träffa göran för första gången i år och kanske äntligen reda ut och diskutera mer resultat.

Jag håller tummarna att jag dragit i rätt tråd i trasslet nu så det börjar lösa sig. Men än finns det mycket kvar, vi ska få bort proverna från tullen och få dem till sekvensieringsbolaget, min dator ska överleva de sista analyserna (ser rätt mörkt ut... eller blått ur skärmens perspektiv hur man nu vill se det), jag ska hitta ett jobb, göra färdigt arbetet 100%, hitta lägenhet, blablabla. Framförallt ska ajg få tummen ut och träffa göteborgskillen som jag dragit på så länge. Ska vänta tills 25 då min syrra med säkerhet fått sitt barn och då jag får "lönen" från mitt förra jobb så man kan finansiera det. Men å andra sidan ska mor o far ha tillbaka för det jag lånat i australien så vet inte om jag ska a detta korta nöjde för tre hundra eller ge mor o far de tre hundra.

Nåja den som lever få se, ett steg i rätt riktning på allt i alla fall. Ha det gött människor