Jadu... flum flum?

Gud så mycket och så lite som händer. Känns som livet stannat av och vet inte längre vad jag vill. Har tillbringat många dagar att fundera men inte blivit visare. Jag vill plugga vidare men vet verkligen inte till vad. Ska jag bli viltvårdare eller marinbiolog? Ska jag forska eller ska jag bli konsultisch. Och allt tjat som inte tjänar något till och alla meningslösa måsten som man ändå känner. Måste till arbetsförmedlingen men drar mig för det tills jag äntligen akn få det j/#%/(#/! examensbeviset så jag inte blir hänvisad till omsorgsjobb. Känner alltid 24/7 ett tvång att flytta och hitta något eget. Måste göra vid trädgården. Måste bli bättre, Måste bli sundare.Har äntligen kommit in i någorlunda rytm o träna tre gånger i veckan. Så måndag så ska jag, hör o häpna, hoppa på pulver diet i ett försök att tappa lite snabbare då tålamodet för första gången på flera år sviktar. Gud så patetiskt otålig jag blivit med allt och börjat tappa hoppet i samma ögonblick jag skickat iväg en jobbansökan. Har försökt börja äta frukost på 372'a försöket och hållt nu i hm... två dagar. Se om det går imorgon med. Lite pissed off också för min beställning i crazy factory där en labret inte alls var som förväntat (jag tog förgivet att labreten skulle vara platt men den var rundad) och sen var det en döskalle labret som inte heller var som förväntad och skitsvår att sätta på pinnen :P Men ger man 3 kr stycket får man väl kanske räkna med det. Är i allafall nöjd och glad över att blodigelbetten ÄNTLIGEN ger med sig. Har kliat så förjävligt så skönt nu när de äntligen börjar läka ordentligt. Hurray i can adapt; nathalie: 1, nature 2. Snart blir det väl revanch antar jag :S Jaaa, så går man i tatueringstankar. Jag vet väl egentligen vad jag vill ha, men jag vet inte i vilken ordning. Jag ska ha två kattassar (eller tre beroende hur det kommer se ut) bakom örat. Sen ska jag ha liemannen med texten Tuam ipsam vive vitam, quia tuam ipsam oppetes mortem eller Memento vivere, memento te mortalem esse. eller Vita non est vivere sed valere vita est. Första betyder  kort o gott 'lev ditt eget liv, dö din egen död', andra betyder 'Kom ihåg att leva, minns att du är dödlig' och det tredje betyder typisch' det krävs mer än att hålla sig vid liv för att leva'. Jag är lite småirriterad då brorsan snodde typish andra frasen fast hans betyder  typish minns att du är dödlig för tiden flyr. Så jaaa, jag vill ju inte ha samma text som han :PMenmen. Jag har absolut ingan aning var ajg ska ha liemannen. Vaden, skuldran, axeln, armen. No idea. Men någonstans ska han.Sen så vill jag gärna ha ett jaktmotiv med ett rådjur där här även min bror hann före med EXAKT samma idé som jag ville ha :P (ett vapen med kikarsikte där man kan se en råbock reflekteras i siktet). Så jaa... får väl ge tatueraren fria händer om det blir den :PSen vill jag ha (märks kanske hur mycket det är jag vill ha) en eller flera trollsländor, helst en larv om det går att få den att se ut som en larv och inte en alien.Och sist men inte minnst, the Cheshire cat.  Och inga av dessa tatueringar vet jag var jag vill ha. Men kattassarna har jag velat ha sen första gången jag såg en katt och cheshire cat sen den dagen jag för första gången såg alice i underlandet. Liemannen har jag velat ha ändå sen sinus dog. och trollsländan/or ända sen gymnasietiden. Och nu med en examen baserad på trollsländor känns det bara mer rätt.Menmen. Ska väl till halmstad o göra mer arbete åt göran nu i veckan. Och sen. ÄNTLIGEN återhämtning. Så blir det tre härliga dagar uppe i trollhättan med super grabben som aldrig misslyckat med att få mig o le. Om än bara genom en kort fras på sms, facebook eller ett samtal. Och någonstans är det väl lite ironiskt och motsägelsefullt att man kan sakna någon så mycket trots att man bara är vänner. Kär är väl fel ord att säga men på någotvis känns det som jag har hittat en som är på samma frekvens. Han är så lättsam och prata med och han har så mycket humor att jag nästan känner mig som en torrboll ibland. Och såklart skämmer han bort mig. Första gången jag krypit ner i en soffa i en famn där jag inte dör av värmeslag. He's a keeper! Är som jag plötsligt fått en till familjemedlem. Och nu när alla vänner i ljungby flytt fältet och alla från halmstad har sitt så är det väl en trygghet också i guess.  Menmen. Jaaa är inte bitter. Okej. Lite. Ska passa en av syrrans vänners barn imorgon och sen ska jag väl äntligen få träffa ellen igen. Har inte sett henne sen början av augusti T T Och hon fyller år. Vad i allsindar ska man hitta på? No clue. Menmen. Imorgon ska jag börja dagen med ett träningspass sen får man väl se. Får väl ytterligare ett träningspass av ungarna i skogen eller lekparken sen :PNäej nu har jag bittrat mig tillräckligt 

 ¨

Oh death

Så har man för mycket tid nu igen som arbetslösisch. Så måla gör man så det räcker o blir över. En liten del djupt inne av mig skriker "dooo it" och vill ha henne på vaden eller skuldran medan resonliga nathalie skakar på huvudet med en djup suck. Den duger bäst i ritblocket än på huden.

Well I am death, none can excel

I'll open the door to heaven or hell

The children prayed, the preacher preached

Time and mercy is out of your reach

I'll fix your feet til you cant walk

I'll lock your jaw til you cant talk

I'll close your eyes so you can't see

This very air, come and go with me

I'm death I come to take the soul

Leave the body and leave it cold

To draw up the flesh off of the frame

Dirt and worm both have a claim

Oh the young, the rich or poor

Hunger like me you know

No wealth, no ruin, no silver no gold

Nothing satisfies me but your soul

härliga natur

Livet. Suck. Haft en otrolig vecka i fält i södra Sverige/blekinge/skåne/öland. Varit fantastiskt väder och fick en härlig hyrbil som både var kul o köra och lite kul o tanka då den bara drack 04. Så har jag fortsatt jaga mina trollsländelarver. Examensarbetet är inlämnat och väntar på mitt examensbevis. Gjorde även en liten detour till barndomsminnen. Vackraste hasslö och som alltid så är där strålande sol.

Menmen,återigen fick jag erfara naturens härliga skapelser och lärt mig flera läxor. Inte bara det att trollsländelarverna bits eller sticks (gör ganska ont kan jag tillägga när de är av storlek) utan ryggsimmare, buksimmare och dykarlarver har också härliga försvarsmetoder i form av stick som ungefär känns som om fingret/handen ska ramla av. Och inte nog med alla mygg o knott så lyckades jag också bli igelbiten. IGEN. Så denna gången tog det två dagar innan det slutade blöda. Och inte nog med det; antingen är dessa extra smutsiga eller så har jag gått o blivit allergisk för betten för det blev ven en tripp till vårdcentralen. Och vet inte hur man ska reagera när de på sjukrådsupplysningen inte ens visste det fanns iglar; eller att man ens kunde få såna komplikationer. Menmne, läkaren försökte baxa på mig halva apoteket med pencillin, kortison, antihistamin och något annat konstigt. Så denna gången nöjde jag mig med pencillin och antihistamin. Infektion och klåda; mer behöver man inte. Hoppas jag.... Svullnad har iaf gått ner även om det fortfarande varar sig. Men härliga tabletter de där antihistamin atrlax alias sömnpiller. Tog en vid tolv och har sovit sen ett till nu. Hurray, men det har slutat klia.

FANtastiskt

Cheezös. Vart tar tiden vägen. Tjoff så var vi redan inkastade i.
Ja. Vad har man gjort med sitt liv? Var på Folkes dop och roligt att bli gudmor. Och roligt att hjälpa till med kalaset o maten. Så vipps var det borta och sen...? Vad ska man göra?  Sommarjobbet har hört av sig igen och vill ha mig där men det är precis tvärtemot vad jag vill. Och blev inget på biltema även om jag kom till intervjudelen iaf. Det är svårt att hålla modet uppe och humöret glatt när allt man får är "tack, tjänsten är redan tillsatt" eller än roligare "tack, men vi har valt att gå vidare med en annan sökande."

Så jag ger upp. Jag ska gå ner till arbetsförmedlingen och skriva upp mig igen... Blä jobbiga livet. Har fortfarande kvar personliga assistent jobbet men är färdig helt o hållet på andra stället känns det som. En dag till och jag skulle bli galen. Ganska bokstavligt talat. Och jag r medveten att det är ett jobb men hur lågt behöver man sjunka innan det är för lågt. Under sommaren har jag träffa vänner tre gånger. Från Maj till Juni. Tre tillfällen där jag frambringat ork nog att träffa någon. Så frågan är vad pengar egentligen är värda.

Nej. Nu ska jag inte gå o bli bitter över det. Jag har btw börjat träna igen. Eller ja, helt otränad var man väl inte med tanke på backarna man cyklade varje dag. Men jag har iaf börjat. Tre gånger i veckan gym, en dag bad/simmning och en dag med promenad/löpning. Allt för att få igång kroppen igen. Vännen i gtbrg har varit fantastiskt stöd och ska väl åka upp snart igen och bli bortskämd med uppmärksamhet. Otroliga människa.

Jaha så hade man turen på sin sida idag. Nyss duschat av mig då planeringen brast. Tänkte för mig själv; jag tar syrrans katter efter jakten; det brukar ändå aldrig bli något. Men tji fick jag. När jag placerat mig i tornet började det prassla med en gång och då var klockan bara fem. Men det var en stor get som satte av mot havren efter en kort kissepaus. Sen gick hon där glatt mumsandes i havren.  Det prasslade lite omkring och hon blev orolig runt sju tiden. Så man var mentalt beredd att det kunde vara något annat än vinden. Men som alltid med detta fantastiska djur slutar man aldrig häpnas. Vipps var han bara där. En vacker ung udda fyra. Först trodde jag det var en räv eftersom han var så röd gentemot geten. Men han gick dr lugnt betandes utan att bry sig om vare sig mig eller geten. Och det var faktiskt en milstolpe att jag klarade av att skjuta. Efter alla problem. Kikarsiktet som gick sönder; sen det nya kikarsiktet som visade sig vara ett måndagsexemplar. Så har det blivit att jag inte litar på kikarsiktet. Och sen ammunitionen som sprider mer än laservapnen i star wars. Så när jag kikade på honom tänkte jag först inte skjuta för jag litade inte på nått. Jag litade inte på kulan, inte på kikarsiktet och inte på mig. Av någon anledning hejdade jag mig där. Jag hade skjutit 50 skott med normas kula; en kula som bara skiljer i mm; allt hade suttit där det skulle i pappret. Kikarsiktet hade varit konsekvent sen första dagen. Jag har aldrig skadeskjutit något (peppa peppa). Men alla tankar; när bror skadesköt, eftersök o gud vet allt. Vilket lidande och för vad? Lite kött.

Så insåg jag plötsligt att jag blivit rädd för att avfyra mot levande ting. Jag hade slutat lita på att jag kunde ge ett snabbt smärtfritt avslut. Så med jädranamma la jag mig till rätta och tog skottet. Jag la det till och med bakom bogen för att spara på köttet. Och det var som en våg av lättnad som sköljde över mig. Jag vet att jag kan och jag litade på mig själv. Och allt gick bra. Han tecknade hjärtträff och rusade en 20 m. Sen var det hela över.

Förvånat såg man på klockan och upptäckte att den bara var halv åtta. Så glatt ringde jag och berättade medan jag tog träningspasset med bocken.Cheezös. Det är just därför jag måste träna. Det är inte alls långt till passet. Totalt att gå i relativt normalt/sakta takt tar det tio minuter. Men med ett rådjur på ca 15 kg så var vägen lite lite lite.... jobbig. Fick till och med ta två pauser för att inte dö i värmeslag. Så väl framme vid bilen genomsvett och flåsandes som en flodhäst, var det bara att lyfta in bocken. Så körde man hem glatt och förberedde allt. Så kom brorsan och hjälpte mig lyfta upp bocken. Så tog vi ur och flådde den (helt själva kan tilläggas; har alltid problem med bäckenet och att få bort hela paketet). Så brorsan hjälpte till och bära in det i kylskåpet och förvånat stod man kvar. Så vaskade man av sig blodet så gott det gick, gjorde iordning baljan med godsaker till räven innan man såg på klockan. 10?! Så då var det bara ut till lagan och ge katterna mat, vatten och kärlek. Så när man äntligen kom hem var klockan elva. Så plocka iordning, prata lite med vännen och sen ta en dusch. Vipps var klockan tolv. Cheezös.

Nåja läggedags. Imorgon ska jag klippa gräset hos syrran, träna, göra iordning trofén och städa.
Avslutar med den fina bocken igen som gjorde min dag och veckor
:) 

 



 
 

livets upp o ner

Jaha, det har aldrig känts så underbart som när sommarjobbet tog slut och man glatt cyklade hem medan man inombords pekade finger mot byggnaden tills den försvann ur åsynen. Så var det hem, packa och sen vipps iväg till blekinge o jaga. Så 15 spenderades med bror o far, öl, vin, whisky och jaktfilmer medan vi diskuterade passen inför morgondagen. Trots att vi inte la oss förren klockan var tolv så vaknade jag piggare n någonsin strax innan klockan ringde klockan fyra och som en fyra åring på vg till utflykt var jag snabbast på med kläderna och hoppade upprymt omkring utanför tykonvagnen medan de andra trött masade sig upp. Och vilken morgon!

All ilska, vemod och frustration rann av som vatten när man såg på soluppgången och lyssnade på skogens alla ljud. Men såg inget första dagen, inte ens på kvällen och inte de andra heller. Men andra morgonen hade jag turen att få se liv o rörelse. Först kom en get med dubbelkid och kidden lekte runt på hygget medan hon åt. Sen kom en ltien pinnabock och strosade runt innan en lite större bock smög sig på bakifrån och tog mig med överraskning. Men lika glad var ajg för det. Och på kvällen sen fick jag se honom; den vackraste av dem alla i skogen. En ståtlig sextaggare, kanske till och med medaljbock som det så fint heter. Men jag hade inte kunnat skjuta om jag ens ville. Dels för han var alldeles för fin. Men sen också för att jag inte tyckte det var ultimat; han stod snett; det var rallaros ivägen, hade inte koll på vad geten stod, lite långt håll etc, etc. Och som vanligt får man lite pikar för man avstår, men jag hade så otrolig vecka; fick se den där bocken tre gånger till och lika härligt varje gång :)

Brorsan från stockholm var lite mer jaktsjuk än jag och sköt en pinnabock, annars så klarade sig de flesta. I stället spenderade vi tiden på kräftfiske (fick och kokade 120 kräftor) och umgänge med släkten :)

Så hem igen och då hade min stora systerdotter sara kommit (hon är lika gammal som jag). Så vi snackade och sen drog far o jag ut i skogen igen och jagade hemmavid men utan nått mer än frisk luft. Det finns inget bättre än att komma ut på det viset.

Så schoppade vi lite, fick nästan 19 denna månaden för både sommarjobb o personlig assistent. Så   kände att jag kunde unna mig lite. Åt med ellen o madde på thairesturangen, handlade smycken som jag länge funderat på (inte så dyra, 200 kr för fyra örhänge, tre armband, ett halsband, eyeliner, läppglans och en fotlänk). Sen unnade jag mig 4 filmer för 100 på hemmakväll ^^ Men nu är det färdigunnat.

Fixat doppresenten till dopet på lördag med. Ska ju bli gudmor men hoppas det blir bra det lilla man införskaffat (tanken som räknas). Så hjälpt syrran med dopförberedelser och allmänt tagit det lugnt. Varit på arbetsintervju på biltema som gick sisådär. Sa många bra saker men är alltid så, man kommer på massa saker man kunde säga sen i efterhand. så får se en vecka sne får man se vad som händer.

 Ska väl hämta fars bil imorgon (bilen klappade ihop så fick lämna in den), köra lite taxi för mor och allmänt njuta lite granna. Bror från sthlm kommer på fredag och sara åker väl hem igen till helgen :/
Sen så ska jag unna mig en resa till göteborg och få lite kvalitétstid med pöjken. Känns som den första människa som verkligen förstår mig. Så skönt och få lite vänskaplighet nu när mina två töser lämnat mig för plugget :P
Nehepp, nu är det läggedags, imorgon ska jag baka och köra taxi hela förmiddagen :P Så ha det fint

Melankolia stad -Loke Nyberg

Melankolia stad -Loke Nyberg

Så var det med sommaren   

Och tjong då var det höst igen

Med samma gamla trötta attribut

Det är inget nytt att det blir höst

Men inte heller någon tröst

Att veta att man har mått såhär förut

Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa halls

Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls

Det är väl inte det att något gör mig ledsen

Det är väl mera det att inget gör mig glad

Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen

Enkel resa emot Melankolia stad

Visst borde jag ta mig i kragen

Leva ut och fånga dagen

Festa till och prova bungie-jump

Vara här och nu och mitt i livet

Men själva initiativet

Sitter märkligt fast som i en kramp

Så jag tror det att blir jag och TVn även denna kväll

Det känns förövrigt ganska skevt att gråta i en karusell

Blir mest beklämd utav upplevelsestressen

Visst vill jag vara med om, men vet inte vad

Så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen

I hundrafemtio knyck mot Melankolia stad

Du säger att tröttheten mitt hjärta rymmer

Ja just den typen av bekymmer

Lider många människor av idag

Men du har svårare för att beskriva

Vad som är det positiva

Med att det finns fler som mår som jag

För jag skiter i om jag är en av hundratusental

Det gör ju inte mindre ont bara för att smärtan är normal

Själva omtanken ökar bara pressen

Det smakar skuld om varje kopp med varm choklad

Man har en egen vagn på nedstämdhetsexpressen

Man åker ensam emot Melankolia stad

Du säger att du saknar mig

Jag saknar saknaden i sig

Hur vackert, hur fult allting var

Och när allting kommer ikring

Är ju allting bättre än ingenting

Men ingenting är allting jag har kvar

Nu känner jag hur tåget saktar av och stannar till

Och jag reser långsamt på mig, det är väl inte att jag vill

Men vi är framme vid den slutliga adressen

Dags att ta plats i skuggfigurernas parad

Ändhållplats för nedstämdhetsexpressen

Vi är framme i Melankolia stad

Här går jag genom gråa gränder

Över askbeströdda stränder

Tunga steg i stillastånden höst

Genom tjock och klibbig dimma

Var minut känns som en timma

När jag plötsligt minns det sista av din röst

Du sa det här är inget avsked för när du väl kommer dit

Ja då kommer du att minnas, du är bara på visit

Jag vet ditt hjärta är så tungt att det vill fly ditt bröst

Och just nu är det kanske ingen lindring eller tröst

Men jag finns kvar på andra sidan av processen

Och du ska återvända som du alltid gjort

Det går returresor med nedstämdhetsexpressen

Dom går stadigt, men inte lika fort

Dom går stadigt, men inte lika fort

Nostalgi och förvåningar

Jadu... gott folk. Augusti, thank god. bara två veckor kvar. Sen äntligen äntligen över. Och mentalt har jag gjort upp framtiden en aning. Framförallt och den viktigaste insikten; aldrig mer omsorgsarbeten. Ever.

Jobbat nu sen början av juni och är förvånad över att det gått så snabbt. Och jag är så tacksam över att det är över snart. Det är nog ingen som förstår såvitt de inte själva jobbat med det. Ansvar över en människors välbefinnande, att jämt vara med sjuka människor, jämt höra klagan dag in o dag ut, hela tiden försöka vara positiv och att dag in o ut ursäkta sin egen existens. Du kommer för tidigt, du kommer för sent, det är för varmt, det är för kallt, du är för noggrann, du är för slarvig, du kan inget, du vet inget, du är trög, du är oansvarig. Jag kan fortsätta ett bra tag till. Och mitt i allt ska du stå där o le och ta emot det. De senaste veckorna lärde jag mig någon konstig teknik som gjorde att allt bara rann av. Man vet att det är sjukdomen som gör det. De förstår inte alltid varför man måste duscha, tvätta eller städa. Eller ens äta ibland.  Men nu så har varje ord, blick och handling blivit som ett personligt angrepp igen.
  
Såklart det finns de som är fullkomligt underbara och tackar för vad man gör, men de väger inte upp helheten. Att hela tiden hålla med och säga att man ser och upplever samma saker som de gör i deras bubbla där både föräldrar och andra sen länge döda lever. Hela tiden följa med i minneslooper, prata om samma saker som man pratade om för två minuter sen och framförallt hinna med i sinnesombytligheten.Så jag beundrar de som kan jobba med det. Orkar med det dag in o dag ut.

För mitt mått börjar bli rågat. Men nu ska jag inte klaga mer på det; är "bara" en vecka kvar imorgon.

Hade en tack-lunch från cheferna idag som var supertrevlig. Där de tackad oss sommarvik. Och man försöker väl ta till sig det de sa, men är mycket på utvärderingen som de kan förbättra. Det första bland annat är en mer utförlig karta över stan :P

Menmen, annars är det väl ingen större förändring. Väntar fortfarande på magnhedens OK, söker jobb i Sverige och nu utökat till Norge och Danmark. Söker lägenhet och kikar på utbildningar.

Men ser så fruktansvärt emot nästa vecka när jakten ÄNTLIGEN börjar. Bara jag och skogen. Så länge jag nu vill. Hela dagen, hela natten. Hela dagen och natten om det är så. Bara jag, ensamheten och stillheten i en soluppgång och solnedgång. Så fucking awsome. <3

OCh nu flyttar mina kära vänner :( på måndag sticker madde. Och om en vecka till så sticker ellen :( Så är det bara jag och familjen kvar i hela ljungby. Har en barndomsvän som jag försöker få kontakt med igen men hon ska också flytta strax. Lär väl bara vara jag och alla fjortisar här snart.

Men, jag är inte bitter. Haft en mysig stund med systerbarnen. Och folkemannen får mig o le bara han är i närheten. Också umgåtts mer med syrran än förr vilket inte är så dumt. Kan hända att allt bråk äntligen är bakom oss? Fadder ska jag iaf bli och fixat doppresent med ihop med stoff.

 Hade iaf ett varmt minne som väcktes till liv idag från övningskörningstiden.Passade systerdotten o hon hade samma leksaksbilar som när pappa och jag för så många år sen satt i köket och körde med leksaksbilar. Inte för att leka, utan för att lära. För det var så far lärde mig hur man backade och fickparkerade med och utan släp, väghållning och hur man skulle agera vid sladd. Med leksaksbilar och utritade rutor på ett papper flyttade vi runt bilar för o simulera en fullparkerad parkering, en gata, enkelriktat, en bilkö, en omkörning etc.Och det är väl ett av de mysigaste minnena där pappa och jag satt ihop sena kvällar med leksaksbilar som vi körde ihop på vägar och parkeringar vi själv ritat med färgglada kritor.