livets upp o ner

Jaha, det har aldrig känts så underbart som när sommarjobbet tog slut och man glatt cyklade hem medan man inombords pekade finger mot byggnaden tills den försvann ur åsynen. Så var det hem, packa och sen vipps iväg till blekinge o jaga. Så 15 spenderades med bror o far, öl, vin, whisky och jaktfilmer medan vi diskuterade passen inför morgondagen. Trots att vi inte la oss förren klockan var tolv så vaknade jag piggare n någonsin strax innan klockan ringde klockan fyra och som en fyra åring på vg till utflykt var jag snabbast på med kläderna och hoppade upprymt omkring utanför tykonvagnen medan de andra trött masade sig upp. Och vilken morgon!

All ilska, vemod och frustration rann av som vatten när man såg på soluppgången och lyssnade på skogens alla ljud. Men såg inget första dagen, inte ens på kvällen och inte de andra heller. Men andra morgonen hade jag turen att få se liv o rörelse. Först kom en get med dubbelkid och kidden lekte runt på hygget medan hon åt. Sen kom en ltien pinnabock och strosade runt innan en lite större bock smög sig på bakifrån och tog mig med överraskning. Men lika glad var ajg för det. Och på kvällen sen fick jag se honom; den vackraste av dem alla i skogen. En ståtlig sextaggare, kanske till och med medaljbock som det så fint heter. Men jag hade inte kunnat skjuta om jag ens ville. Dels för han var alldeles för fin. Men sen också för att jag inte tyckte det var ultimat; han stod snett; det var rallaros ivägen, hade inte koll på vad geten stod, lite långt håll etc, etc. Och som vanligt får man lite pikar för man avstår, men jag hade så otrolig vecka; fick se den där bocken tre gånger till och lika härligt varje gång :)

Brorsan från stockholm var lite mer jaktsjuk än jag och sköt en pinnabock, annars så klarade sig de flesta. I stället spenderade vi tiden på kräftfiske (fick och kokade 120 kräftor) och umgänge med släkten :)

Så hem igen och då hade min stora systerdotter sara kommit (hon är lika gammal som jag). Så vi snackade och sen drog far o jag ut i skogen igen och jagade hemmavid men utan nått mer än frisk luft. Det finns inget bättre än att komma ut på det viset.

Så schoppade vi lite, fick nästan 19 denna månaden för både sommarjobb o personlig assistent. Så   kände att jag kunde unna mig lite. Åt med ellen o madde på thairesturangen, handlade smycken som jag länge funderat på (inte så dyra, 200 kr för fyra örhänge, tre armband, ett halsband, eyeliner, läppglans och en fotlänk). Sen unnade jag mig 4 filmer för 100 på hemmakväll ^^ Men nu är det färdigunnat.

Fixat doppresenten till dopet på lördag med. Ska ju bli gudmor men hoppas det blir bra det lilla man införskaffat (tanken som räknas). Så hjälpt syrran med dopförberedelser och allmänt tagit det lugnt. Varit på arbetsintervju på biltema som gick sisådär. Sa många bra saker men är alltid så, man kommer på massa saker man kunde säga sen i efterhand. så får se en vecka sne får man se vad som händer.

 Ska väl hämta fars bil imorgon (bilen klappade ihop så fick lämna in den), köra lite taxi för mor och allmänt njuta lite granna. Bror från sthlm kommer på fredag och sara åker väl hem igen till helgen :/
Sen så ska jag unna mig en resa till göteborg och få lite kvalitétstid med pöjken. Känns som den första människa som verkligen förstår mig. Så skönt och få lite vänskaplighet nu när mina två töser lämnat mig för plugget :P
Nehepp, nu är det läggedags, imorgon ska jag baka och köra taxi hela förmiddagen :P Så ha det fint

Melankolia stad -Loke Nyberg

Melankolia stad -Loke Nyberg

Så var det med sommaren   

Och tjong då var det höst igen

Med samma gamla trötta attribut

Det är inget nytt att det blir höst

Men inte heller någon tröst

Att veta att man har mått såhär förut

Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa halls

Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls

Det är väl inte det att något gör mig ledsen

Det är väl mera det att inget gör mig glad

Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen

Enkel resa emot Melankolia stad

Visst borde jag ta mig i kragen

Leva ut och fånga dagen

Festa till och prova bungie-jump

Vara här och nu och mitt i livet

Men själva initiativet

Sitter märkligt fast som i en kramp

Så jag tror det att blir jag och TVn även denna kväll

Det känns förövrigt ganska skevt att gråta i en karusell

Blir mest beklämd utav upplevelsestressen

Visst vill jag vara med om, men vet inte vad

Så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen

I hundrafemtio knyck mot Melankolia stad

Du säger att tröttheten mitt hjärta rymmer

Ja just den typen av bekymmer

Lider många människor av idag

Men du har svårare för att beskriva

Vad som är det positiva

Med att det finns fler som mår som jag

För jag skiter i om jag är en av hundratusental

Det gör ju inte mindre ont bara för att smärtan är normal

Själva omtanken ökar bara pressen

Det smakar skuld om varje kopp med varm choklad

Man har en egen vagn på nedstämdhetsexpressen

Man åker ensam emot Melankolia stad

Du säger att du saknar mig

Jag saknar saknaden i sig

Hur vackert, hur fult allting var

Och när allting kommer ikring

Är ju allting bättre än ingenting

Men ingenting är allting jag har kvar

Nu känner jag hur tåget saktar av och stannar till

Och jag reser långsamt på mig, det är väl inte att jag vill

Men vi är framme vid den slutliga adressen

Dags att ta plats i skuggfigurernas parad

Ändhållplats för nedstämdhetsexpressen

Vi är framme i Melankolia stad

Här går jag genom gråa gränder

Över askbeströdda stränder

Tunga steg i stillastånden höst

Genom tjock och klibbig dimma

Var minut känns som en timma

När jag plötsligt minns det sista av din röst

Du sa det här är inget avsked för när du väl kommer dit

Ja då kommer du att minnas, du är bara på visit

Jag vet ditt hjärta är så tungt att det vill fly ditt bröst

Och just nu är det kanske ingen lindring eller tröst

Men jag finns kvar på andra sidan av processen

Och du ska återvända som du alltid gjort

Det går returresor med nedstämdhetsexpressen

Dom går stadigt, men inte lika fort

Dom går stadigt, men inte lika fort

Nostalgi och förvåningar

Jadu... gott folk. Augusti, thank god. bara två veckor kvar. Sen äntligen äntligen över. Och mentalt har jag gjort upp framtiden en aning. Framförallt och den viktigaste insikten; aldrig mer omsorgsarbeten. Ever.

Jobbat nu sen början av juni och är förvånad över att det gått så snabbt. Och jag är så tacksam över att det är över snart. Det är nog ingen som förstår såvitt de inte själva jobbat med det. Ansvar över en människors välbefinnande, att jämt vara med sjuka människor, jämt höra klagan dag in o dag ut, hela tiden försöka vara positiv och att dag in o ut ursäkta sin egen existens. Du kommer för tidigt, du kommer för sent, det är för varmt, det är för kallt, du är för noggrann, du är för slarvig, du kan inget, du vet inget, du är trög, du är oansvarig. Jag kan fortsätta ett bra tag till. Och mitt i allt ska du stå där o le och ta emot det. De senaste veckorna lärde jag mig någon konstig teknik som gjorde att allt bara rann av. Man vet att det är sjukdomen som gör det. De förstår inte alltid varför man måste duscha, tvätta eller städa. Eller ens äta ibland.  Men nu så har varje ord, blick och handling blivit som ett personligt angrepp igen.
  
Såklart det finns de som är fullkomligt underbara och tackar för vad man gör, men de väger inte upp helheten. Att hela tiden hålla med och säga att man ser och upplever samma saker som de gör i deras bubbla där både föräldrar och andra sen länge döda lever. Hela tiden följa med i minneslooper, prata om samma saker som man pratade om för två minuter sen och framförallt hinna med i sinnesombytligheten.Så jag beundrar de som kan jobba med det. Orkar med det dag in o dag ut.

För mitt mått börjar bli rågat. Men nu ska jag inte klaga mer på det; är "bara" en vecka kvar imorgon.

Hade en tack-lunch från cheferna idag som var supertrevlig. Där de tackad oss sommarvik. Och man försöker väl ta till sig det de sa, men är mycket på utvärderingen som de kan förbättra. Det första bland annat är en mer utförlig karta över stan :P

Menmen, annars är det väl ingen större förändring. Väntar fortfarande på magnhedens OK, söker jobb i Sverige och nu utökat till Norge och Danmark. Söker lägenhet och kikar på utbildningar.

Men ser så fruktansvärt emot nästa vecka när jakten ÄNTLIGEN börjar. Bara jag och skogen. Så länge jag nu vill. Hela dagen, hela natten. Hela dagen och natten om det är så. Bara jag, ensamheten och stillheten i en soluppgång och solnedgång. Så fucking awsome. <3

OCh nu flyttar mina kära vänner :( på måndag sticker madde. Och om en vecka till så sticker ellen :( Så är det bara jag och familjen kvar i hela ljungby. Har en barndomsvän som jag försöker få kontakt med igen men hon ska också flytta strax. Lär väl bara vara jag och alla fjortisar här snart.

Men, jag är inte bitter. Haft en mysig stund med systerbarnen. Och folkemannen får mig o le bara han är i närheten. Också umgåtts mer med syrran än förr vilket inte är så dumt. Kan hända att allt bråk äntligen är bakom oss? Fadder ska jag iaf bli och fixat doppresent med ihop med stoff.

 Hade iaf ett varmt minne som väcktes till liv idag från övningskörningstiden.Passade systerdotten o hon hade samma leksaksbilar som när pappa och jag för så många år sen satt i köket och körde med leksaksbilar. Inte för att leka, utan för att lära. För det var så far lärde mig hur man backade och fickparkerade med och utan släp, väghållning och hur man skulle agera vid sladd. Med leksaksbilar och utritade rutor på ett papper flyttade vi runt bilar för o simulera en fullparkerad parkering, en gata, enkelriktat, en bilkö, en omkörning etc.Och det är väl ett av de mysigaste minnena där pappa och jag satt ihop sena kvällar med leksaksbilar som vi körde ihop på vägar och parkeringar vi själv ritat med färgglada kritor.









 

Wake me up Avicii

Det är väl inte alltför ofta man lyssnar på radio nuförtiden. Men vipps en sån där dag när allt gått fel och allt kändes lite sisådär extra meningslöst så hörde jag denna låten. Och jag tror på nått vis texten vann före musiken. Sen är det väl inte bättre än så att den fasnat på huvudet sen dess som en liten pepp låt för mig själv och styrka i att ignorera allt o alla. Det är nio dagar kvar till 25 och jag äntligen får min lön. Det är bara fem veckor kvar av sommarjobbet sen behöver jag inte stå ut med det längre. Det är fem veckor kvar sen är det semester med jakt dagarna i ända. Har äntligen fått tiden att göra de sista smådetaljerna på arbetet så den är inskickad så bara invänta examensbeviset.

Men framtiden gnager sådär oroväckande. Alla tycks veta vad de ska göra med sitt liv. Alla utan jag. Mina två vapendragare lämnar mig för studier. Så nu har jag en enda barndomsvän kvar i hela staden som jag kan umgås med. Alla är borta. Och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra eller ta mig till. Loggar knappt in på fb längre eftersom jag känner mer press över hur långt folk o fä tagit sig, hur löjligt det än låter. Men jag har vänner som både förlovat sig, gift sig, hittat bra jobb och ett bra boende. Men själv så har jag än inte lyckats hitta ett jobb så jag kan flytta; så fortfarande bor jag hos mor o far och där jag tjänar runt en tusenlapp i månaden för personliga assistentjobbet. Hurra.
Men what the fuck. Lite därför jag har med låten. Jag har inte hittat ett jobb så jag kan flytta och jag har inte bestämt mig för en utbildning men jag har haft tid och lära känna mig själv mer och en förståelse vad jag inte gillar och vad jag gillar. Därför det lutar åt fish and wildlife population management. Men vem vet? Ska söka till nästa höst och drömma ett litet slag till.


Wake me up

Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can't tell where the journey will end
But I know where it starts
They tell me I'm too young to understand
They say I'm caught up in a dream
Well life will pass me by if I don't open up my eyes
Well that's fine by me

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost

 I tried carrying the weight of the world
But I only have two hands
I hope I get the chance to travel the world
And I don't have any plans
I wish that I could stay forever this young
Not afraid to close my eyes
Life's a game made for everyone And love is a prize

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost

bitter igen

Oh jösses. Shit.
Måndag var en hård kall bitchslap. Inte bara ett uppvaknande till en grym kall värld men också allt man måste ta tag i. Började hemtjänsten i måndas och ja... Vad säger man. Att dagarna i ända ursäkta sig för sin egen existens och fel, för att försöka motbevisa bittra deprimerade tanter o gubbar att det finns en mening i livet och att det inte finns något som berättigar ett självmord, eller att hantera diverse mindre trevliga kroppsvätskor på både kläder, golv, säng o toalett plus att man själv känner sig fruktansvärt otillräcklig. O vad kul. Så på allt så fick ajg tillbaka arbetet igen från examinatorn så jag ska fixa det allra allra sista (eftersom jag var lite lite tidig med o lämna in arbetet så fick jag en feedback till godo av magnheden). Så jobbat 7-16.30 varje dag utom torsdas då det blev kväll (16-22) och även hunnit med o målat om stugan, planterat om, städat, sökt jobb etc. Så  fick jag också rycka in o jobba som personlig assistent hela midsommarafton. Från 7-23. Utan rast. Sen när man kom hem så var man fyllechaffis åt brorsan. Så glad fuckin midsommar :P. Vipps var det redan lördag och då skulle vi på kalas till nenne som fyllde 2. Så gick hela dagen där, var inte hemma förens nio på kvällen och somnade rätt så omedelbart efter det. Och vipps var det söndag. Så suttit med rapporten på förmiddagen och sen blev det till syrran igen, sen hem o laga mat. Och nu sitter man här och ska strax sova.

Jag avskyr det uppstakade livet jag har och är bitter över avsaknaden av pengar nu i allt. Lyckades ha sönder glasögonen/spräcka glaset så måste köpa nya och skitroligt då de kostar runt 2000. Wihoo. Utöver det verkar det som att kikarsiktet är åt fanders och behöver ett nytt, 4000. För att inte nämna mitt jaktställ som knappt håller nån värme och behöver uppgraderas. Och på jobbet påpekar de hela tiden min klädsel att jag borde köpa något annat. Det är inte mitt fel att kommunen inte bistår med arbetskläder och att min garderob inte består av nya sprillans kläder och fina t-shirts/linnen utan består av bandtröjor och halvslitna shorts/byxor. Och jag vill inte lägga min lön på att köpa jobbkläder, jag tänker inte heller göra det. Största problemet är väl mer att jag inte märker om kläderna är slitna eller ej med det gör ju andra :P Jag vill ha kläder som jag känner mig bekväm i; självfallet att allt med döskallar och liknande "stötande" faller bort; det är ju äldre människor. Likadant allt tajt försvinner också då man inte vill ha nån som helst uppmärksamhet från sliskiga gubbar. Men jag tänker inte köpa massa t-shirtar i grälla akvarellfärger för att de ska vara nöjda. Det räcker att jag måste tvätta varannan dag för o ha kläder så det räcker. Det är ju inte som så att man vill ha samma kläder två dagar i rad direkt så det blir snabbt fullt i korgen. Och mitt i allt är jag skyldig mina föräldrar pengar och försöker betala tillbaka och hålla fred i familjen.

Saknar en helg/dag att bara ta det lugnt på. Men icke. Ingen jävla helg ledig förens i slutet av juli nu. Ändrat schema för hemtjänsten och blivit inbokad för personlig assistent på de flesta helger.  De andra är snart helt uppbokat med annat. Mor o far firar sin 40åriga bröllopsdag nu på lördag så då ska vi ut o äta, sen kommer brorsan från stockholm ner, syrran behöver barnvakt, fixa färdigt köket, rensa garaget. It just keep coming.

Och mitt i allt vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Blir så frustrerad över att bo hemma men har inget o få ut frustrationen på. Varje dag får man pikar av syskon att man antingen är otacksam, bortskämd eller lat. Men är ganska svårt att hjälpa till hemma när man inte är hemma förens halv fem och föräldrarna redan lagat mat, städat eller tvättat. Har äntligen fått igenom varför det blir en stor grej att jag inte FÅR/KAN hjälpa till, så nu får jag iaf sköta tvätten och städ; ibland även matlagning när jag har tur. Önskar mer än allt att hitta ett jobb som man trivs med och en lägenhet nånstans oavsett hur liten den är. Nu när både madde o ellinor flyttar så försvinner i princip hela umgängeskretsen för mig från ljungby stad.Så hoppas verkligen jag med kan flytta; hitta en bra utbildning eller ett jobb någonstans. Bara lämna denna gudsförgätna stad med alla dessa människor som verkar göra allt för o trycka ner mig.

Har länge funderat på umeå eller lund. Också SLU. men gud så svårt att bestämma sig. Å ena sidan betyder det att jag måste flytta igen bara för att några år senare kanske tvingas flytta hem. Igen. och vet inte om jag skulle klara av det. Så hoppas innerligt att jag får napp på ett jobb; annars söker jag utbildningar till hösten/våren och kompletteringskurser. Har fått nu ett halvår utan kurser så rätt skönt. Men är nog inte redo att börja master till hösten; inte än.
De säger att jag måste se till pengarna; ibland måste man få skit under naglarna. Man akn inte få drömjobbet medesamma. NEJ, det kan man inte. Men det skadar väl inte om man kan få bibehålla någon självkänsla, livsglädje och mening? Men man har fått intjatat nu hela tiden att det är bara o tänka på pengarna, hur mycket man kommer tjäna. Men ja, det är den stora frågan; hur mycket är pengarna värda egentligen? Hoppas iaf syrran blir lycklig nu när man mår skit och är orkes/viljelös. Men pengar får jag. Att jag missade midsommar o fira med vännerna från gymnasiet. Men pengar får jag. Tur det bara är sju veckor kvar, snart räknat ner till sex veckor kvar. Sen så äntligen kan jag förhoppningsvis hitta tillbaka till livet. Längtar så till 15 augusti som är sista dagen.

Så blir det inget mer sen. Aldrig något mer inom hemtjänst, omsorg, socialförvaltning. Håller extra jobbet som personlig assistent om jag inte får jobb då det bara är någon gång i veckan högst, men inget mer med äldre. 

Märks det att jag är lite pytte bitter på livet...?






 

Oh sweet sweet life

Oh life, how sweet you could be :) För första gången på länge så känns det faktiskt inte helt uppgivet och förgäves. Har haft en awsome vecka med mycket och inget. Stack iväg till gtbrg/trollhättan och träffade den stackars vännen som livet gjort allt för att förhindra mig från o träffa. Så gav jag livets alla måsten fingret och gav mig iväg för en fantastisk helg med mycket gott umgänge. Förvånansvärt måste jag säga att han var precis som jag föreställt mig och jag brukar alltid ändå undermedvetet underdriva för o vara säker på att man inte blir besviken. Men han var riktigt riktigt trevlig och mysig.

Så spenderades helgen med o lära känna varandra lite bättre, några promenader, läste igenom lite manga, film och även lite mys. Så blev man bortskämd hela helgen med kaffe och chocklad. Simply awsome! Så, det är bevisat; man kan ha manliga nära vänner. eller ajg hoppas det iaf. Jag märkte iaf inga kärlekskrank tendenser varken hos honom eller mig så allt är väl grönt. Men var med tungt hjärta och åka sen; men resan lös upp ändå; betalde swebus biljetterna och väntade med de andra då jag var osäker när jag skulle åka hem. Så käre vännen köpte tågbiljetten från trollhättan till göteborg tur o retur. Plus när man väl skulle till o från halmstad så behövde jag inte paya för biljetten. Så två hundra insparade bara där.

Nåja. Så träffade man examinatorn på måndagen och gick väl rätt bra; det kändes nog värre än det var. Eftersom jag hade magnheden som examinator så känns det stabilt och det kommer bli ett bra arbete till slut. Men mycket detaljer som tillsammans blir väldigt mycket. Men iaf; idag kände jag mig klar så skickade iväg allt för en sista granskning. Skitsvårt med figurtexter och än svårare att veta vilka begrepp man ska förklara och vilka man kan hoppa över. Så bära eller brista; men som sagt, har en chans till på mig om det skulle vara så. Men tror det ska gå bra; har ändrat det hon påpekat o utökat med fler förklaringar. Totalt 28 sidors arbete varav 9 sidor ren text sen appendix med lite lokalbeskrivningar, grafer och träd etc. Så hoppas hon är nöjd; jag känner mig nöjd och känns inte som att jag kan prestera mer.

Menmen, upp till bevis.
Annars så har veckan gått oförklarligt fort; Hurrey (?) för att jag fick rycka in o jobba lite i onsdags; sen passat ungar, målat om lekstugan, kopplat och monterat utebelysning och nu är man barnvakt igen fast åt nelly. Imorgon ska jag med o hjälpa ladda ammunition till mig och brorsan så då lär väl dagen försvinna där, men så nice; med den nya kulan kan jag få ett skjutbart skott för ca 10 kr emot de 30 kr om jag skulle köpa. Cheezöz. SÅ hålla tummarna att kikarsiktet inte muckar mer och håller sig; annars blir det väl införskaffa ett för första lönen :/

Så för att inte att glömma fick man även tillbaka skatten; blev runt sju för mig så jag är nöjd; allt till föräldrarna och för att få familjen o hålla käft men likväl bra. Får väl kanske någon tusenlapp denna månaden, men får något mer närmre en lön nästa månad till o med september säkrat. Känns konstigt med vetskapen att man kommer få pengar igen.
Så på måndag börjar på hemtjänsten och sen tror jag sommaren är förbi. Brukar gå så oroväckande fort när mentaliteten försvinner och man blir robot. Då brukar det ticka på utan större svårigheter. JAG hoppas det iaf.

Har några dagar som jag vet exakt vad jag ska göra med. Jag har en "lång" helg (ledig fredag-söndag) som ska spenderas utomhus och på cykelsemester ensam med ett tält på ryggen. Så får man se vart man cyklar nånstans. Funderar o cykla till halmstad bara för skojs skull men vet inte om man skulle palla simlångsdalensbacken hem sen :s  Nåja, får se, fortfarande juni och är inte förens i juli den helgen kommer :P

Så känns det så trist med när mina sista vänner som alltid funnits i stan ska flytta; en ska börja plugga musik den andra trädgård. Så blir man helt ensam med bara en jobbig familj att umgås med. Hurra... Nejdå, jag ska hitta jobb och sen lämnar jag mitt småland och åkler nånstans där det finns grönare gräs. Bara man kan hitta ett jobb o stå ut med så är jag nöjd. Menmen, den som lever får se.









 

Livet som snart examinerad naturvårds biolog

Ja vad fan rent ut sagt hände?
Jag kom, jag var, jag gick. Spenderade en vecka med föreberedelser där jag noggrannt läste igenom arbetet och presentationen och allmänt fick magkatarr av stressen inför opponeringen och examinators frågor o utlåtande.

Men det var inte som jag förväntade mig. Eller jo, lite. Projekten fungerade såklart inte så fick byta. Men annars: salen var inte fullsatt. Jag pratade och förklarade alla fraserna relativt lugnt tempo, jag fick en bra slutkläm och jag gick inte över tiden. Opponentens frågor o kommentarer var förvånansvärt enkla och sådana jag redan visste skulle komma och var förberedd på (allt om en ganska svag röd tråd, kort diskussion och några begrepp som borde förklaras lite mer). Så var det examinators tur och stressen steg igen, men ack, inte den fasansfulla frågan jag förväntat mig. I stället, vilken nytta har världen av mitt arbete, om jag fick lite mer tid, vad skulle jag göra då etc. Lite detaljfrågor om håvningsmetoden och analysen. Värst var nog frågorna från åhörarna som fick mig o kallsvettas lite. Varför just den metoden, varför just den sekvensen, varför inte pop. dynamik i stället för gener. Guuuud. Men kändes som jag försvarade mig bra och fick även lite hjälp i försvaret av en av lärarna mer insatta på genetik området. Så man ska väl inte klaga.

Och jag som opponent gick också förvånansvärt bra; var rädd att det bara skulle ta några få minuter, men blev ändå en diskussion om än liten. Så lyssna på alla andras arbeten och riktigt kul o äntligen få se vad alla pysslat med. Var iof "bara" 3 från klassen, men likväl. Och kul med de andras arbeten så man får lite perspektiv på att arbetet faktist har värde och kvalité.
Så i slutet kom även jocke o klara så vi kilade ner för å äta ihop, självfallet har ajg inte fått skatten så därav är kontot lite lite lite... tomt. så tänkte bara köpa en fralla nånstans och sitta ner ihop med de andra men slutade med att hittade något billigt som inte skulle suga ut kontot så värst, skulle ändå ha ca 50 kr kvar. Men kära steff bjöd mig och ska försöka hitta sätt o återgälda det.

Så, då är man snart färdig, hoppningsvis nästa vecka och ryser när jag tänker på det. Och man blir väl kanske lite mörkrädd när man ser på framtiden. Vad ska man göra?

Funderat mycket på utbildningar på SLU och ta men det är så bitterljuvt. Självfallet känner jag mig inte färdig med högskole/universitet världen, men orken är bortblåst efter dessa snart sexton år konstant pluggande. Jag vill mer än gärna ta ett år nu o jobba; men då visar det sig att det är stört omöjligt o hitta ett jobb att stå ut med i mer än några månader. Jag har jobbat inom äldreomsorgen och kan säga att livets mening blir totalt överskuggat och det finns inget ljus eller någon mening i vad man än gör. Man är så otillräcklig, otillgänglig och man bestraffas genom klagomål till chefen om man är medmänsklig och tar den där extra minuten med varje individ; men då är man ju långsam.
Hur mycket jag än bråkat med min familj om det så klarar jag verkligen inte av det jobbet och det handlar inte om lathet eller att jag av bortskämdhet och självgodhet inte tar alla jobben som finns. Jag räknar inte med att hitta drömjobbet medessamma. Jag räknar med att få lite skit under naglarna för o komma dit jag vill.

 Det handlar helt enkelt om att skulle jag jobba där mer än två månader skulle jag antagligen spendera all min fritid med att hitta ett sätt att antingen få slut på de äldres lidande eller skada mig själv så jag slipper se allt otäckt som sker och som man inte kan göra något åt. Det är som jag sagt hela tiden; jag skulle med ett leende slicka alla toaletter i stan och använda toaborsten som tandpetare efteråt. Men de jobben finns inte ens. Det enda jag vet är att jag inte lagt fyra år av mitt liv på biologin bara för att bli fastanställd inom omsorg och socialförvaltning med äldreomsorg så jag med all säkerhet blir deprimerad, oarbetsam och ett jävla bidragsfall innan 25 bast.

Så ska se över ekonomin lite efter denna sommaren, se om jag kan få fatt i nått med fyra hjul så finns plötsligt fler dörrar öppna. Jag tänker inte bara vänta på de fina jobben som syrran säger; jag vet att jag inte kommer få ett jobb där jag trivs de första åren så som marknaden ser ut idag; men jag tänker inte låta ett jobb ta livet ifrån mig. Jag har desperat ringt och mailat till kommunen och parkförvaltningen, är medlem i alla bemanningspoler, söker allt ifrån lagerarbete, servitör, mcdonalds, max, ica, citygross. Men vad gör man när det inte finns något? Och man blir helt bitter när man dag in o dag ut hör hur dålig man är, hur bortskämd man är.
Jag har ett timvik. som personlig assistent där man får en känsla som aldrig får på äldreomsorgen; nämligen tillfredsställelse. Jag har gjort mitt bästa och det märks och det blir bättre. Det är inte den människoindustri där varje sekund räknas och medmänsklighet och omtanke ses av arbetsgivaren som ett hinder.

Usch o fy. Nejdu arbetsförmedlingen blir det nu i kommande veckan, men först en sväng till pojken i gtbg som jag varit oförskämd och låtit hänga i luften.
Jädra anamma, först göteborg sen livet och måndag skolan igen för o fixa kommentarerna.
Sen får vi väl se vart det bär av