skogen

Skogen - Wilhelm V Braun
När glädjen gått åt skogen, går jag väl efter själf
Helst som jag redan ledsnat vid dal och berg och älf
Dem må de unga skalder på rim orimligt prisa
Men jag trifvs bäst i skogen och gör om den en visa

”Se hur gudomlig dalen i vårens blomsterprakt!
Förtjust, till min huldinna jag fordom ofta sagt
Men nu af dalens blomster mitt öga liksom brännes
Ty på en grafv de växa, och grafven den är hennes

På bergets topp att klättra, hvad kan det roa mig?
Mitt kors är tungt tillräckligt uppå den jämna stig
Jag liknar Spaniens åsna: hon bär på shery-säckar
Och jag på tårepåsar ur vilka jämt det läckar

Att höra Necken tjuta, det vore dumt också
Då själf jag kan detsamma, ja väl så godt som två
Dock Necken han kan spela att sorgerna fördrifva
Men ack jag saknar öra och sorgerna få blifva

Nej jag trifs bäst i skogen och ställer dit min stråt
Där suckar det så ömkligt att jag kan le däråt
Ty hvarför har väl skogen egentligen att klaga
Då han ej äger hjärta som älskarna de svaga?

Har skogen väl förlorat den, som han mest höll af?
Behöfver han väl tänka på morgondagens kraf?
Har sina små dryader han ännu ej i lifvet?
Får han ej regn och solsken från himmeln öfverdrifvet?

Nej, skogen suckar bara för gammal vanas skull
Liksom de unga skalder, dem munnen blir för full
Af klagan om förluster, som än dem aldrig hunnit;
Men lätt går det att sjunga om tårar som ej runnit

Med sänkta armar granen illfänas i sin sorg
Och liknar just en yngling, som fått en duktig korg
Handfallen då han stirrar och sina lockar skakar
När stormen genom själen far fram så att det brakar

I skogen, utom granen, har jag en annan vän
Det är den svarta korpen, som hvit ej blifvit än
Han blir det först, då sakna’n mig upphör att förfölja
Men nog får korpen vänta, det kan jag icke dölja

Från fordomtida korpen har stått i rop som vis
Hans sällskap efterfikar jag ock naturligtvis
Jag tänker bedja honom att lära mig att glömma
Men korpen lär ha vanan att på sin visdom gömma

Men djupt i skogen finnes det afven dufvor små
Hvad de ha där att göra, det kan jag ej förstå
I solen den bör trifvas, som längtan aldig smärtat
Att se på deras kärlek det skär mig just i hjärtat

Det är väl afundsjuka med det är lika godt
Det fanns en tid då äfven jag dufvans språk förstått
Men nu då sorgen krökt mig i ryggen som en utter
Är det mig vedervärdig, det honungssöta kutter

När glädje gått åt skogen, går jag väl efter själf
Helst som jag redan ledsnat vid berg och dal och älf
Min korp o kraxa välvist! Min gran sänk dina armar!
Godt är att hfva någon som sig om mig förbarmar

mitt i allting

Japp imorgon var det dags. D-dagen mer känd som tentadags. Mitt i allting. Mitt i pyssel. Mitt i halloween. Mitt i läkningen.
Mitt i allting helt enkelt.

Håller tummarna att man fått in lite i huvudet. Spenderade helgen i småland tillsammans med hela familjen för en gångs skull. Gick på husgesyn i syrrans nya hus, träffade Nelly, träffade leo och bror. Skönt och avslappnat för en gångs skull. Bror sköt sin första bock i söndags, så hjälpte till lite med beredningen av trofén och allmänna råd. Så delade vi på jägersupen och småpratade medan han kretade rent. Dagen därpå beslöt sig min kropp för att det var länge sen den var sjuk, så då blidde det horisontelt läge och transformers 1 och 2. Fortfarande har jag inte sett hela ettan, somnade vid något tillfälle, men har sett mer än jag någonsin gjort av den. Och liksom min älskade brorson är det bumblebee som gäller. Eller för att använda hans ord: Den gula roboten.

Nåja, så sitter man här, varit duktig och städat, diskat. Och sen en vända på stan med petra o matilda för att spendera csn. Så underbara ting det finns. Suck.
Sen hem och fixa håret. Och det blev rött. Väldigt rött. Och sen rulla håret på pappeljotterna, på med mössa och sen kom bror o far med cider och externa hårddisken. Så kan man annat än le?
Dricka fixad definitivt imorgon. Tre patte cider är inte illa.

Men plugg? inte speciellt. Försökt några gånger idag. Fler gånger än jag har fingrar och tår om man ska vara ärlig. Men går det in mer?
Ja, jag vet vad ett MPA är och vad syftet är.
Ja, jag vet varför överfisket påverkar eutrophikeringen.
Ja, jag vet om alien species o skadeverkning.
Så jag skiter i det idag. Skummar igenom en sista gång innan man går o lägger sig, sen tar man det som det är imorgon. Skummar igenom en gång till, men inte pluggar. Absolut inte.
I stället blir det väl sista tuchen på klänningen och fixa ögonfransarna.
Göra sig iordning och sen förbereda sig för att bara ha kul och festa.

Mitt i allt har det börjat bli lättare igen. Jag behöver inte bli rädd att det ska göra så smärtsamt ont om jag tänker på honom. Det är smärtsamt, men inte i närheten av vad det varit. Jag tänker tillbaka på första gången jag kom hem efter att han försvann, hur Felix mötte mig i dörren och la sina framtassar på min axel och gav mig en puss, något som han aldrig gjort förrut.
Djur säger vissa. Men jag säger att de som vi kallar djur är så mycket bättre än oss "människor". Det är bara en katt. Men han lyssnade tålmodigt och blinkade förstående medan han svarade och om en tår rymde, var han först att hoppa upp i knät och slicka bort den. Han svarade om jag frågade något. Han ropade på mig och han ropade olika beroende vad han ville. Om han ville ut, om han ville ha mat, om han ville busa, om han ville gosa eller om han ville prata. Och jag känner att han var så mycket mer än vad ögat såg.
Så mycket mer.

För att jag hittat tillbaka till Billy talent. Kanske inte den bästa, men klart godkänd

http://www.youtube.com/watch?v=bUV8aFX0a4s&feature=BFa&list=PL9388F9090B11CE18&lf=mh_lolz

In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground

I hitched a ride, until the coast
To leave behind, all of my ghosts
Searching for something, I couldn't find at home
Can't get no job, can you spare a dime?
Just one more hit, and I'll be fine
I swear to God, this'll be my one last time!

In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground
Run away before you drown, or the streets will beat you down
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground

When it gets dark, in Pigeon Park
Voice in my head, will soon be fed
By the vultures, that circle round the dead!

In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground
Run away before you drown, or the streets will beat you down
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground

I never once thought, I'd ever be caught!
Staring at sidewalks, hiding my track marks!
I left my best friends, or did they just leave me?

In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground
In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground
Run away before you drown, or the streets will beat you down
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground

Brothers not by blood, brothers by their love...

Brothers by their love

What would happen if you go away?
I don't know and I'll hope you stay
When the rest of the world is getting cold
Then I find my warmth in your soul

"When I'm not around, turn against the sun
There I'll leave the trace, right into your face
Ask me where I've been, I'll tell you what I've seen
Cause I will be around whenever you are down

Has someone stolen your faith?
I hope not, I hope not"

To my brother who dazzled the sun
Side by side we were one
Like a burning star that falls from above
To my brother that I did truly love

Can you see the boys? Laughing, making noise?
They were you and me, creating history
Remember our streets with nothing on our feats
Together we faced fear as long as you stood near

"Has someone stolen your faith?
I hope not, I hope not"

Replace you can not be done
Life will fall without the sun
I found a place where we belong
I found a place, it's in this song

Faces fade, shivering fear
Brothers not by blood
Brothers by their love

"Has someone stolen your faith?
I hope not, I hope not
Has someone stolen your smile?
I hope not, I hope not"

the way of life

Långa dagar, mången upplevelser. En av alla stenar ramlade äntligen när man kom ner till blekinge och äntligen fick träffa far. Så lång tid. Så efter lite prat och tal blev det bara som så. Stenen som ramlat bort ersattes med en ny, tyngre och mer smärtsamt slipad sten.
Far och jag har alltid kunnat, genom att bara titta, förstå varandra.
Och hur dumt det än må verka så skämdes jag för mig själv mer än någonsin. Jag fick dåligt samvete över hur dåligt jag mår. Far hade fasat över dagen han skulle berätta det för mig.
Och han mådde dåligt för att han berättat. Att han hade gjort mig ont. För att använda hans ord: det var han som körde en rödglödad kniv rakt genom mitt hjärta. Och när vi träffades hade han hoppats. Han hade hoppats att jag skulle... kanske inte må bra, men bättre.
Men jag skäms, för jag såg min smärta speglas i hans ögon. Jag bekräftade hans oresonliga samvete. Och hur jag än försökte kunde jag inte förmå att övertyga honom om motsatsen.

Så under mina dagar i den djupa barrskogen har jag inte bara funnit egentid och stillhet, utan också ansträngt kropp och själ till att bevisa motsatsen. Det var inte han som körde en rödglödad kniv genom mitt hjärta. Det var bara han som berättade var kniven var. Det var jag som snubblade och föll över den. Man kan inte ha dåligt samvete för idioter.

Har gjort mitt bästa för att hitta någon stig upp igen. Alla timmar i skogen tillsammans med träd och djur gör det mer harmoniskt och mindre smärtsamt. Det gör inte så mycket att jag antagligen får krypa fram. Huvudsaken är bara att man kryper i rätt riktning. Av allt ont kommer något gott. Ja. Lärdomar är en av allt. Känslor.
Så allt medan solen stiger över trädtopparna och solens strålar värmer det frostkyssta gräset finns så mycket tid och ro. Det spelar ingen roll. Ingen alls. Varken vad du gör eller vad andra tycker. Livet är så flyktigt och kort för att bara göra saker för att. Göra saker utan själ. Men framför allt är livet för kort att inte göra det man vill. Det finns en anledning varför man inte alltid vågar älska någon. Det finns anledningar att ta erfarenheter som kostar och bara ger ett leende till i ryggsäcken. Det finns anledningar att man gör saker. Men det behövs absolut inga anledningar för något man vill göra. Ingen tvekan, inga undanflykter.
Ibland behöver man påminnas om att det finns en anledning varför man gör vissa saker och låter bli andra. Ibland behövs det påminnas på det hårda sättet.
The way of life.

Känns hårt att vara hemma i ett hus där det alltid kommer saknas en. Men upprepar min gamla läxa som säkerligen andra delar eller också har gjort. Det finns inte tillräckligt med kraft att kämpa för mig själv, så i stället tar jag en period och kämpar för andra. För far. För mor. För familj. För vänner. För de som behöver kämpas för. För kan jag hjälpa dem, kan jag iaf må lite bättre med tanken på att göra något bra för någon eller några.
Jag orkar inte riktigt ta tag i min vardag än, men jag kan göra andras vardag lite mer dräglig än min. För det är det som är livet. Gör allt, ångra inget. Det är för kort att må dåligt. Ska jag ångra något så är det saker jag gjort hellre än vad jag inte gjort. Så ska det va så ska de va för att citera en vän. Och framför allt kommer jag överleva allt. Sorg, saknad, smärta, olycka. Oavsett dos kommer inget av det någonsin bräcka mig från livet. Det är som de säger, efter regn kommer solsken.
The way of life

Hem...

Vaknar och sträcker varsamt på mig men hindras precis innan jag är klar. Något känns annorlunda. Öppnar ögonen och tar in rummet. Leendet leker på läpparna. Just det. Jag är hemma. Leendet kommer tillbaka bredare än innan och allt känns underbart. Fortsätter sträcka på mig och genom persiennerna skiner solen in och bländar mig för ett kort ögonblick. Verkar vara en perfekt dag för en liten skogspromenad. Drar på mig kläderna och går till gardroben med handen utsträckt och beredd. Det är för mörkt i rummet så sänker varsamt handen på första hyllan och väntar på den välbekanta känslan av mjuk päls och klagande jamande över att bli väckt. "Godmorgon Sinu..." Jag avbryter mig själv då handen nuddar morgonrocken. Han är inte där. Var är...? Och plötsligt kommer allt tillbaka.

Och likadant igår. Leendet lekte på läpparna på bara tanken att komma hem där man gick den välbekanta vägen i solens strålar medan allt var färgat i höstens färger. Så rynkar man pannan fundersamt vid ängen. Än hade inte Sinus mött mig, han kanske är inne? Och hela tanken hann man tänka innan sanningen slog mig. Leendet försvann samtidigt som säkerligen glimten i ögonen som vädret och hemvändningen väckt. Han var alltid först att välkommna mig oavsett var han var. Så det ter sig bara naturligt att så fort huset blev synligt gick jag till hans grav och hälsade. Och sen när dörren öppnades hann jag krama om mor innan det blev för mycket. För det första som fångade min blick var storarummet. Det saknades en klöspelare. Det saknades en i familjen. Så blev allt plötsligt både värre och bättre sen dagen jag fick veta. För här är allt så mycket mer påtagligt. Bara en så enkel uppgift som att hälla upp mat till blir fel, för jag häller upp två skålar. När jag sedan ropar in Felix för natten får jag hindra mig själv att också ropa på Sinus.

Det enda goda som kommer ur det är förståelsen. Mor förstår plötsligt vad det var jag menade i telefon. Annars är det bara smärtsamt tomt. Felix är nervös och rädd och verkar liksom jag hoppas att varje ljud är ljudet av Sinus som är på väg tillbaka. Att allt bara är något konstigt missförstånd eller dåligt skämt.
Men nej. Idag är planen att hålla sig sysselsatt tills jag och bror åker ner till blekinge och far. Så antagligen plantera lite, städa, diska och plugga. Sen hälsa på syster med familj. Handla och sen skjuta in bössan. Förhoppningsvis känns allt bättre efter en tid i excil i skogen. En tid i excil någonannanstans än i halmstad eller hemma.

Allt känns så komplicerat. Det bråkas, tjasffsas och människor är nere. Hoppas från botten av mitt hjärta att jag liksom dem bara behöver tid så kommer allt bli bättre. Kanske inte bra, men bättre.

Enough is enough

Efter fyra långa dagar är man äntligen tillbaka i lilla vrån och andas ut. Var inte så farligt som jag målat upp det, men var inte lätt för den delen. Nog för att jag blivit välsignad att få kalla de underbaraste människor som någonsin dragit ett andetag på jorden för mina vänner, men som det heter. Enough is enough.

Jag är delvis tacksam att jag följde med. Tack vare dem var dagen inte lika lång och natten inte lika mörk. De gav mig en underbar tid där man slapp mestadels att tänka överhuvudtaget. Och under tiden vi umgicks och gjorde akvariet var jag glad igen. Jag gjorde mitt yttersta att hålla god min och verkligen anstänga mig att inte sänka stämningen och försökte se det roliga i allt. Hoppas innerligt att det var tillräckligt. Men hur goda vänner jag än har lyckan att ha kan de inte ta bort mardrömmarna eller de de tomma tankarna som kommer när jag inte håller upp garden.

Vet inte vad jag har gjort för att förtjäna vänner som är så smärtsamt engagerade att få mig på rätt köl igen. Men vad jag tvingats inse är min fruktansvärda förvirring och hjälplöshet. Och deras ilska känns rättsmäktigt , för det är deras ilska jag förtjänar mest.
De pekar alla i samma riktning medan jag vänder mig åt andra hållet.
Hur mycket de än blir förbannade så är det inte ens en hundradel av det jag förtjänar.
Inte ens en hundradel av min ilska mot mig själv.

Jag är inte blind. Jag är inte döv. Jag är bara en av världens största idioter som satt sin fot på jorden. Jag har kanske inte trampat i klave så många gånger. Men jag gjorde antagligen mitt livs största misstag den dagen jag träffade honom och öppnade hela mitt hjärta och själ till honom.
Och självfallet att ingen lever för evigt. Men när det är någon du älskar så lever man i en bubbla där inget ont någonsin kan hända. Man selekterar själv vad som kommer in i lilla bubblan medan allting är så overkligt uanför. Och när bubblan spricker kommer allting rusande och man vet inte längre hur man ska hantera det eller i vilken ordning. Många människor är säkerligen intelligentare och delar all oro, tankar och innersta känslor med någon som verbalt kan trösta och hjälpa. Någon som inte är så skör och lever i mer än tjugo år. Men så intelligent var inte jag.
Och jag skrattade åt mig själv i mörk självironi av bara tanken att söka hjälp. Om jag inte kan få mina föräldrar att tillfullo förstå, hur ska jag då lyckas få en utomstående att fatta? Och en del av mig själv skrattar mörkt i självförakt över min reaktion. Över en katt?!
Kan jag någonsin förvänta mig förståelse när en del av mig inte ens verkar förstå?

Men det är väldigt simpelt när det kommer till mina vänner. Jag tvingar aldrig på mig sällskap och hoppas innerligt att de är så ärliga och säger det. Om folk mår dåligt av att se mig, då låser jag hellre in mig tills jag kan kontrollera det bättre. Jag vägrar låta mina vänner lida på grund av mig. Jag vägrar låta vänner känna sig tvingade att göra eller säga något på grund av mig.
Aldrig
Någonsin

I ren ilska, envishet och dålig samvete tryckte jag i mig mat som jag med en kraftansträngning kunde behålla, men till ett visst pris. Precis som innan fick jag ligga timmar i kramper. Till vilken nytta? De säger att jag måste äta. Jag vet. Okej. Jag ska äta. Jag ska trycka i mig skiten och behålla den, bara alla mår bättre och kan gå vidare. Jag är inte bättre eller viktigare än mina vänner, de kommer alltid gå före. Oavsett. Jag kan inte ta hand om mig själv förens jag vet att de andra mår bra. Men jag kan inte längre se vad mina problem börjar och de andras ta vid. Jag mår dåligt men mår sämre när jag ser på de andra.
Mina vänner är en skyddsbarriär som jag lyckligtvis aldrig behövt på det sättet. Det ligger inte i min natur att förlita sig blint på vänner. Förr höll jag allt inom mig till en självdestruktiv gräns. När jag fick hem Sinus gick jag sedan alltid till honom.
Men nu...?
Ingen
Och jag kan inte blint luta mig mot någons axel och förklara allt jag känner och tänker. Dels av rädsla för deras reaktion. Vad skulle de säga om jag verkligen berättade allting som jag tänker? All smärta, oro och rädsla? Skulle de förstå eller bara bli avskräckta?
Jag tar hellre allting till graven än riskerar förstöra vänskap genom att använda dem som klagomur.

Nu är det bara några dagar tills jag äntligen kommer hem och kan reda ut allt öga mot öga. Då jag framförallt kan förklara allting för dem en sista gång. Att de får för allt i världen skaffa en ny katt, men att jag med stor säkerhet blir likgiltlig. Vilka ord och syfte de än har så kommer det alltid innerst inne vara en ersättning för honom. Och innerst inne kommer jag aldrig göra om misstaget att älska något så otroligt skört så otroligt mycket igen. Enough is enough.

Trött

Konståkningen gav mig äntligen en timme utan tankar och knappt känslor. Smärta var endast mjölksyra, sträckningar eller om man föll. Tankarna bestod bara i balans, rörelser och andning.
Tyvärr varade det inte så länge

Trött på att låtsas och trött på att le
Har försökt hålla mig sysselsatt utan större framgångar. Försökt plugga, försökt måla, försökt skriva. Men ändå kommer allting tillbaka. Jag har försökt le, jag har försökt skratta, jag har försökt umgås. Men allt är bara så... ansträngt. Overkligt.
Någonstans känns det som om de känner sig tvingade att få mig att skratta.
Och jag känner inte längre igen personen i spegeln som ler och skrattar tillbaka åt deras skämt.

Hat och ilska bubblar under ytan oresonlig och ologiskt. Om de bara lämnade mig ifred. Om de bara kunde sluta ringa och påminna mig. Om jag bara fått veta. Om någon bara skickat ett sms. De har dolt det för mig. Alla har vetat, alla utom jag. I tron att resan skulle bli bättre har allting bara blivit värre. I stället minns jag inte längre något. Allt jag minns och vet är att min bästa vän var död under tiden jag var borta. Var var jag någonstans? Vad gjorde jag? Jag vet inte längre. Allt jag vet är att jag har dåligt samvete över att jag glömde köpa present till min älskling som inte längre finns.

Bara för att jag kan prata sansat vid samtalen betyder inte att smärtan är mindre. Nej. Smärtan är lika stor, jag har bara lärt mig stänga in den ett tag. Nej jag gråter inte i telefon eller när någon pratar om vad som hänt. Det sparar jag till kvällen och natten.
Det finns bara en önskan. Jag önskar att vara helt ensam. Där inget behöver förklaras. Ingen behöver bry sig. Jag behöver inte kämpa att hålla masken. Men i stället blir det ytterligare fyra dagar umgänge. Fyra dagar av ansträngda leenden och skratt. Hur är det egentligen tänkt att klara av? Med all magont, huvudvärk och illamående och tankar. Det finns yttrade ord om ingen press, men under ytan känner jag mig skyldig till saker jag borde göra och borde säga men framför allt borde förklara. Men hur förklarar man något oförklarigt? Hur sätter man ord på känslor som inte går att beskriva? Hur pratar man utan att smärtan kväver rösten?

Jag trodde verkligen att "ingen förstår" bara var ett uttryck. Men jag har insett sanningen. Förstår verkligen ingen? Jag ägde och förlorade aldrig någon katt. Jag förlorade en själsfrände, bästa vän och en del av mitt hjärta. Han var inte mitt 'husdjur', han ägde mig mer än jag honom. Man kan inte byta ut ett hjärta mot något annat. Jag kan inte byta ut den del av mitt hjärta som dog mot en ny 'katt'. Allt jag kan hoppas på är att i sinom tid kanske hålet blir mindre. Det finns ingenting som kan fylla tomrummet. Det finns inget som kan återuppliva mitt döda hjärta
Det sägs att tiden läker alla sår, men Nej. Nej. Tiden får en att glömma hur smärtsamt såret verkligen är. Och om man har tur kan man till och med glömma var såret sitter.

Vad än allt har fört mig så så blev jag medveten om allt han gett
Mitt lilla hjärta som villkorslöst försökt hjälpa mig när ingen annan var där
Min första bästa vän som jag någonsin anförtrott mig åt
Min första bästa vän som varit en bästa vän

Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för alla samtal
Att du verkligen orkade lyssna på mig och svara
Att du orkade trösta mig och förstående blinkade till mig
Att du gav mig styrka att vara den jag är och orka dagen

Jag kommer aldrig glömma våran tid i skogen
Du fick alltid bestämma stigen vi skulle gå
Du vägledde mig i mörkret ut genom skogen
Vi busade, klättrade i träd och pratade i din takt

Du vann alltid när vi sprang ikapp hem från skogen
Du sprang alltid om mig på ängen och väntade i korsningen så jag skulle komma ifatt.
Och väl ifatt sprang du och jag sista biten hem, men du vann alltid
Och glatt tröstade du mig för att jag förlorade

Men nu är det ingen som bestämmer stigen
Jag får gå ensam i skogen utan din vägledning i mörkret
Jag får ensam hitta ut ur skogen på kvällen
Och jag har inte längre din röst att vägleda mig

Nu finns det inte längre någon att tävla med
Jag får själv springa över ängen
Men jag lovar dig, jag ska träna
Och när vi möts igen då är det jag som kommer vänta i korsningen på dig

Mitt älskade hjärta

Den där gnagande känslan. Konstiga sms... De där missade samtalen...
Jag borda ha förstått.

Redan när mor sa första ordet anade jag. Något är fel. Någonting har hänt.
Men vad gör man? Man intalar sig att man är löjlig. Att man förstorar upp saker.
Och när man äntligen kommit hem till Sverige. Fler sms. Fler samtal om ingenting.
Så frågar far om jag är ensam. Och plötsligt känns allt inte så löjligt längre.
Något är inte fel.
Någonting är fruktansvärt fel.

Och jag vet vad människor runt omkring tänker. Men nej, det är inte så simpelt. Han var så mycket mer. Han var min räddning, min bästa vän och mitt hjärta. Men inte längre. Och tanken på att alla vetat om utom jag lämnar mig mållös. Jag borde fått veta först. Jag ville fått veta. Jag ville fått veta att min bästa vän var död.
När jag ringt har de inte en enda gång nämnt något. Ingen.
Jag har leendet gått o längtat för att få komma hem och krama om honom, springa ikapp med honom och prata med honom.
Och under hela tiden har han inte ens funnits.

Hur är det egentligen tänkt att jag ska kunna "njuta" och "glädjas" av italienresan nu, när allt som spinner runt inte handlar om vad vi gjorde i Italien. Allt handlar bara om att medan jag var där, fick min bästa vän lämna världen ensam medan jag gick ovetande i fyra dagar.
Nej, jag hade inte kunnat göra något.
Men allt hade känts bättre om jag bara vetat.
Jag hade inte gråtit mindre. Jag hade åkt hem och begravt min älskling.
Pengar är stoft. Jag hade velat vara med och begravt den del av mitt hjärta som dog.
Jag hade kunnat säga farväl och krama om honom en sista gång.
Om jag bara hade vetat




Mitt älskade hjärta, min bästa vän och min räddning. Du kommer förevigt leva i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma dig. Må aldrig något mer ont någonsin hända dig.

Lova vara snäll mot han som tar hand om dig tills vi ses igen min älskade vän.
Vila i frid och tack för vår tid ihop