the way of life

Långa dagar, mången upplevelser. En av alla stenar ramlade äntligen när man kom ner till blekinge och äntligen fick träffa far. Så lång tid. Så efter lite prat och tal blev det bara som så. Stenen som ramlat bort ersattes med en ny, tyngre och mer smärtsamt slipad sten.
Far och jag har alltid kunnat, genom att bara titta, förstå varandra.
Och hur dumt det än må verka så skämdes jag för mig själv mer än någonsin. Jag fick dåligt samvete över hur dåligt jag mår. Far hade fasat över dagen han skulle berätta det för mig.
Och han mådde dåligt för att han berättat. Att han hade gjort mig ont. För att använda hans ord: det var han som körde en rödglödad kniv rakt genom mitt hjärta. Och när vi träffades hade han hoppats. Han hade hoppats att jag skulle... kanske inte må bra, men bättre.
Men jag skäms, för jag såg min smärta speglas i hans ögon. Jag bekräftade hans oresonliga samvete. Och hur jag än försökte kunde jag inte förmå att övertyga honom om motsatsen.

Så under mina dagar i den djupa barrskogen har jag inte bara funnit egentid och stillhet, utan också ansträngt kropp och själ till att bevisa motsatsen. Det var inte han som körde en rödglödad kniv genom mitt hjärta. Det var bara han som berättade var kniven var. Det var jag som snubblade och föll över den. Man kan inte ha dåligt samvete för idioter.

Har gjort mitt bästa för att hitta någon stig upp igen. Alla timmar i skogen tillsammans med träd och djur gör det mer harmoniskt och mindre smärtsamt. Det gör inte så mycket att jag antagligen får krypa fram. Huvudsaken är bara att man kryper i rätt riktning. Av allt ont kommer något gott. Ja. Lärdomar är en av allt. Känslor.
Så allt medan solen stiger över trädtopparna och solens strålar värmer det frostkyssta gräset finns så mycket tid och ro. Det spelar ingen roll. Ingen alls. Varken vad du gör eller vad andra tycker. Livet är så flyktigt och kort för att bara göra saker för att. Göra saker utan själ. Men framför allt är livet för kort att inte göra det man vill. Det finns en anledning varför man inte alltid vågar älska någon. Det finns anledningar att ta erfarenheter som kostar och bara ger ett leende till i ryggsäcken. Det finns anledningar att man gör saker. Men det behövs absolut inga anledningar för något man vill göra. Ingen tvekan, inga undanflykter.
Ibland behöver man påminnas om att det finns en anledning varför man gör vissa saker och låter bli andra. Ibland behövs det påminnas på det hårda sättet.
The way of life.

Känns hårt att vara hemma i ett hus där det alltid kommer saknas en. Men upprepar min gamla läxa som säkerligen andra delar eller också har gjort. Det finns inte tillräckligt med kraft att kämpa för mig själv, så i stället tar jag en period och kämpar för andra. För far. För mor. För familj. För vänner. För de som behöver kämpas för. För kan jag hjälpa dem, kan jag iaf må lite bättre med tanken på att göra något bra för någon eller några.
Jag orkar inte riktigt ta tag i min vardag än, men jag kan göra andras vardag lite mer dräglig än min. För det är det som är livet. Gör allt, ångra inget. Det är för kort att må dåligt. Ska jag ångra något så är det saker jag gjort hellre än vad jag inte gjort. Så ska det va så ska de va för att citera en vän. Och framför allt kommer jag överleva allt. Sorg, saknad, smärta, olycka. Oavsett dos kommer inget av det någonsin bräcka mig från livet. Det är som de säger, efter regn kommer solsken.
The way of life