Enough is enough

Efter fyra långa dagar är man äntligen tillbaka i lilla vrån och andas ut. Var inte så farligt som jag målat upp det, men var inte lätt för den delen. Nog för att jag blivit välsignad att få kalla de underbaraste människor som någonsin dragit ett andetag på jorden för mina vänner, men som det heter. Enough is enough.

Jag är delvis tacksam att jag följde med. Tack vare dem var dagen inte lika lång och natten inte lika mörk. De gav mig en underbar tid där man slapp mestadels att tänka överhuvudtaget. Och under tiden vi umgicks och gjorde akvariet var jag glad igen. Jag gjorde mitt yttersta att hålla god min och verkligen anstänga mig att inte sänka stämningen och försökte se det roliga i allt. Hoppas innerligt att det var tillräckligt. Men hur goda vänner jag än har lyckan att ha kan de inte ta bort mardrömmarna eller de de tomma tankarna som kommer när jag inte håller upp garden.

Vet inte vad jag har gjort för att förtjäna vänner som är så smärtsamt engagerade att få mig på rätt köl igen. Men vad jag tvingats inse är min fruktansvärda förvirring och hjälplöshet. Och deras ilska känns rättsmäktigt , för det är deras ilska jag förtjänar mest.
De pekar alla i samma riktning medan jag vänder mig åt andra hållet.
Hur mycket de än blir förbannade så är det inte ens en hundradel av det jag förtjänar.
Inte ens en hundradel av min ilska mot mig själv.

Jag är inte blind. Jag är inte döv. Jag är bara en av världens största idioter som satt sin fot på jorden. Jag har kanske inte trampat i klave så många gånger. Men jag gjorde antagligen mitt livs största misstag den dagen jag träffade honom och öppnade hela mitt hjärta och själ till honom.
Och självfallet att ingen lever för evigt. Men när det är någon du älskar så lever man i en bubbla där inget ont någonsin kan hända. Man selekterar själv vad som kommer in i lilla bubblan medan allting är så overkligt uanför. Och när bubblan spricker kommer allting rusande och man vet inte längre hur man ska hantera det eller i vilken ordning. Många människor är säkerligen intelligentare och delar all oro, tankar och innersta känslor med någon som verbalt kan trösta och hjälpa. Någon som inte är så skör och lever i mer än tjugo år. Men så intelligent var inte jag.
Och jag skrattade åt mig själv i mörk självironi av bara tanken att söka hjälp. Om jag inte kan få mina föräldrar att tillfullo förstå, hur ska jag då lyckas få en utomstående att fatta? Och en del av mig själv skrattar mörkt i självförakt över min reaktion. Över en katt?!
Kan jag någonsin förvänta mig förståelse när en del av mig inte ens verkar förstå?

Men det är väldigt simpelt när det kommer till mina vänner. Jag tvingar aldrig på mig sällskap och hoppas innerligt att de är så ärliga och säger det. Om folk mår dåligt av att se mig, då låser jag hellre in mig tills jag kan kontrollera det bättre. Jag vägrar låta mina vänner lida på grund av mig. Jag vägrar låta vänner känna sig tvingade att göra eller säga något på grund av mig.
Aldrig
Någonsin

I ren ilska, envishet och dålig samvete tryckte jag i mig mat som jag med en kraftansträngning kunde behålla, men till ett visst pris. Precis som innan fick jag ligga timmar i kramper. Till vilken nytta? De säger att jag måste äta. Jag vet. Okej. Jag ska äta. Jag ska trycka i mig skiten och behålla den, bara alla mår bättre och kan gå vidare. Jag är inte bättre eller viktigare än mina vänner, de kommer alltid gå före. Oavsett. Jag kan inte ta hand om mig själv förens jag vet att de andra mår bra. Men jag kan inte längre se vad mina problem börjar och de andras ta vid. Jag mår dåligt men mår sämre när jag ser på de andra.
Mina vänner är en skyddsbarriär som jag lyckligtvis aldrig behövt på det sättet. Det ligger inte i min natur att förlita sig blint på vänner. Förr höll jag allt inom mig till en självdestruktiv gräns. När jag fick hem Sinus gick jag sedan alltid till honom.
Men nu...?
Ingen
Och jag kan inte blint luta mig mot någons axel och förklara allt jag känner och tänker. Dels av rädsla för deras reaktion. Vad skulle de säga om jag verkligen berättade allting som jag tänker? All smärta, oro och rädsla? Skulle de förstå eller bara bli avskräckta?
Jag tar hellre allting till graven än riskerar förstöra vänskap genom att använda dem som klagomur.

Nu är det bara några dagar tills jag äntligen kommer hem och kan reda ut allt öga mot öga. Då jag framförallt kan förklara allting för dem en sista gång. Att de får för allt i världen skaffa en ny katt, men att jag med stor säkerhet blir likgiltlig. Vilka ord och syfte de än har så kommer det alltid innerst inne vara en ersättning för honom. Och innerst inne kommer jag aldrig göra om misstaget att älska något så otroligt skört så otroligt mycket igen. Enough is enough.