skogen

Skogen - Wilhelm V Braun
När glädjen gått åt skogen, går jag väl efter själf
Helst som jag redan ledsnat vid dal och berg och älf
Dem må de unga skalder på rim orimligt prisa
Men jag trifvs bäst i skogen och gör om den en visa

”Se hur gudomlig dalen i vårens blomsterprakt!
Förtjust, till min huldinna jag fordom ofta sagt
Men nu af dalens blomster mitt öga liksom brännes
Ty på en grafv de växa, och grafven den är hennes

På bergets topp att klättra, hvad kan det roa mig?
Mitt kors är tungt tillräckligt uppå den jämna stig
Jag liknar Spaniens åsna: hon bär på shery-säckar
Och jag på tårepåsar ur vilka jämt det läckar

Att höra Necken tjuta, det vore dumt också
Då själf jag kan detsamma, ja väl så godt som två
Dock Necken han kan spela att sorgerna fördrifva
Men ack jag saknar öra och sorgerna få blifva

Nej jag trifs bäst i skogen och ställer dit min stråt
Där suckar det så ömkligt att jag kan le däråt
Ty hvarför har väl skogen egentligen att klaga
Då han ej äger hjärta som älskarna de svaga?

Har skogen väl förlorat den, som han mest höll af?
Behöfver han väl tänka på morgondagens kraf?
Har sina små dryader han ännu ej i lifvet?
Får han ej regn och solsken från himmeln öfverdrifvet?

Nej, skogen suckar bara för gammal vanas skull
Liksom de unga skalder, dem munnen blir för full
Af klagan om förluster, som än dem aldrig hunnit;
Men lätt går det att sjunga om tårar som ej runnit

Med sänkta armar granen illfänas i sin sorg
Och liknar just en yngling, som fått en duktig korg
Handfallen då han stirrar och sina lockar skakar
När stormen genom själen far fram så att det brakar

I skogen, utom granen, har jag en annan vän
Det är den svarta korpen, som hvit ej blifvit än
Han blir det först, då sakna’n mig upphör att förfölja
Men nog får korpen vänta, det kan jag icke dölja

Från fordomtida korpen har stått i rop som vis
Hans sällskap efterfikar jag ock naturligtvis
Jag tänker bedja honom att lära mig att glömma
Men korpen lär ha vanan att på sin visdom gömma

Men djupt i skogen finnes det afven dufvor små
Hvad de ha där att göra, det kan jag ej förstå
I solen den bör trifvas, som längtan aldig smärtat
Att se på deras kärlek det skär mig just i hjärtat

Det är väl afundsjuka med det är lika godt
Det fanns en tid då äfven jag dufvans språk förstått
Men nu då sorgen krökt mig i ryggen som en utter
Är det mig vedervärdig, det honungssöta kutter

När glädje gått åt skogen, går jag väl efter själf
Helst som jag redan ledsnat vid berg och dal och älf
Min korp o kraxa välvist! Min gran sänk dina armar!
Godt är att hfva någon som sig om mig förbarmar