Vaknar och sträcker varsamt på mig men hindras precis innan jag är klar. Något känns annorlunda. Öppnar ögonen och tar in rummet. Leendet leker på läpparna. Just det. Jag är hemma. Leendet kommer tillbaka bredare än innan och allt känns underbart. Fortsätter sträcka på mig och genom persiennerna skiner solen in och bländar mig för ett kort ögonblick. Verkar vara en perfekt dag för en liten skogspromenad. Drar på mig kläderna och går till gardroben med handen utsträckt och beredd. Det är för mörkt i rummet så sänker varsamt handen på första hyllan och väntar på den välbekanta känslan av mjuk päls och klagande jamande över att bli väckt. "Godmorgon Sinu..." Jag avbryter mig själv då handen nuddar morgonrocken. Han är inte där. Var är...? Och plötsligt kommer allt tillbaka.
Och likadant igår. Leendet lekte på läpparna på bara tanken att komma hem där man gick den välbekanta vägen i solens strålar medan allt var färgat i höstens färger. Så rynkar man pannan fundersamt vid ängen. Än hade inte Sinus mött mig, han kanske är inne? Och hela tanken hann man tänka innan sanningen slog mig. Leendet försvann samtidigt som säkerligen glimten i ögonen som vädret och hemvändningen väckt. Han var alltid först att välkommna mig oavsett var han var. Så det ter sig bara naturligt att så fort huset blev synligt gick jag till hans grav och hälsade. Och sen när dörren öppnades hann jag krama om mor innan det blev för mycket. För det första som fångade min blick var storarummet. Det saknades en klöspelare. Det saknades en i familjen. Så blev allt plötsligt både värre och bättre sen dagen jag fick veta. För här är allt så mycket mer påtagligt. Bara en så enkel uppgift som att hälla upp mat till blir fel, för jag häller upp två skålar. När jag sedan ropar in Felix för natten får jag hindra mig själv att också ropa på Sinus.
Det enda goda som kommer ur det är förståelsen. Mor förstår plötsligt vad det var jag menade i telefon. Annars är det bara smärtsamt tomt. Felix är nervös och rädd och verkar liksom jag hoppas att varje ljud är ljudet av Sinus som är på väg tillbaka. Att allt bara är något konstigt missförstånd eller dåligt skämt.
Men nej. Idag är planen att hålla sig sysselsatt tills jag och bror åker ner till blekinge och far. Så antagligen plantera lite, städa, diska och plugga. Sen hälsa på syster med familj. Handla och sen skjuta in bössan. Förhoppningsvis känns allt bättre efter en tid i excil i skogen. En tid i excil någonannanstans än i halmstad eller hemma.
Allt känns så komplicerat. Det bråkas, tjasffsas och människor är nere. Hoppas från botten av mitt hjärta att jag liksom dem bara behöver tid så kommer allt bli bättre. Kanske inte bra, men bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar