Jag borda ha förstått.
Redan när mor sa första ordet anade jag. Något är fel. Någonting har hänt.
Men vad gör man? Man intalar sig att man är löjlig. Att man förstorar upp saker.
Och när man äntligen kommit hem till Sverige. Fler sms. Fler samtal om ingenting.
Så frågar far om jag är ensam. Och plötsligt känns allt inte så löjligt längre.
Något är inte fel.
Någonting är fruktansvärt fel.
Och jag vet vad människor runt omkring tänker. Men nej, det är inte så simpelt. Han var så mycket mer. Han var min räddning, min bästa vän och mitt hjärta. Men inte längre. Och tanken på att alla vetat om utom jag lämnar mig mållös. Jag borde fått veta först. Jag ville fått veta. Jag ville fått veta att min bästa vän var död.
När jag ringt har de inte en enda gång nämnt något. Ingen.
Jag har leendet gått o längtat för att få komma hem och krama om honom, springa ikapp med honom och prata med honom.
Och under hela tiden har han inte ens funnits.
Hur är det egentligen tänkt att jag ska kunna "njuta" och "glädjas" av italienresan nu, när allt som spinner runt inte handlar om vad vi gjorde i Italien. Allt handlar bara om att medan jag var där, fick min bästa vän lämna världen ensam medan jag gick ovetande i fyra dagar.
Nej, jag hade inte kunnat göra något.
Men allt hade känts bättre om jag bara vetat.
Jag hade inte gråtit mindre. Jag hade åkt hem och begravt min älskling.
Pengar är stoft. Jag hade velat vara med och begravt den del av mitt hjärta som dog.
Jag hade kunnat säga farväl och krama om honom en sista gång.
Om jag bara hade vetat
Mitt älskade hjärta, min bästa vän och min räddning. Du kommer förevigt leva i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma dig. Må aldrig något mer ont någonsin hända dig.
Lova vara snäll mot han som tar hand om dig tills vi ses igen min älskade vän.
Vila i frid och tack för vår tid ihop
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar