Ängel

Fruktansvärt bra låt av Nostra love.

ÄNGEL

Kan det vara så att de som inte får leva
Är de som gör himmelen vacker för oss
Och kan det vara så att de som lämnar oss bakom
Är de som vakar över oss, skyddar oss mot ondskan
Och kan det vara så att deras tårar faller till marken
Som regn mot din kind, en augustikväll som läppar ini din hud

Nånstans där uppe bland molnen måste det finnas en ängel för oss
Säg mig det är så
Nån som bryr sig om varför vi lever, om vi lever eller dör

Kan det vara så att vissa föds till änglar för att de trivs bäst uppe i det blå
Att få flyga över jorden och sprida kärlek över oss
De valdes för sin godhet
Och visst kan det vara så att de väntar där uppe på oss
Att få leva tillsammans igen

Nånstans där uppe bland molnen måste finnas en ängel för oss
Säg mig det är så
Nån som bryr sig om varför vi lever, om vi lever eller dör
Säg mig det är så

Vem tröstar dig nu när dina tårar faller ner för din kind
All din längtan bränner djupa hål inom dig
Men vi håller dig hårt och delar din sorg

Nånstans där uppe bland molnen
Måste det finnas en ängel för oss
Säg mig det är så
Nån som bryr sig om varför vi lever, om vi lever eller dör
Säg mig det är så

Underbara dröm

Löv prasslar i höga grönskande kronor som svajar lätt för vinden. Löven är den omöjligt gröna färg som endast våren kan utlova. Trädens stammar tjockare än vad en man kan omfamna. Solen glimtar som guld mellan löv och grenverk och reflekteras i vattendroppar som ej hunnit lämna löven. Allt är stilla. En doft av trä, svamp och fukt; en doft av skog. Varsamt sträcker jag ut mig och känner hur en solstråle når ner till mitt ansikte och värmer och färgar ögonlocken röda. Döda löv från gångna höstar och vårar ligger torra och mjuka som mossa över hela skogsgolvet. Låter händerna gräva sig ner utmed sidorna utan att nudda mark och sträcker på mig. Alla är torra, mjuka löv. Frid. Allt är så stillsamt, fridfullt och sällsamt. Plötsligt en känsla av något fruktansvärt viktigt, något bortglömt. Outtrötligt gräver jag i de torra löven, letar efter något som jag vet är där men inte vet vad det är. Meter efter meter, timme efter timme. Tillslut når jag ner till marken och jag borstar varsamt bort de sista löven så endast svart jord syns. Mitt i cirkeln gräver jag och plockar upp det eldröda frö som legat där, håller det till hjärtat innan jag klättrar upp till skogen igen.

En nymåne har ersatt solen och sprider sitt blågråa sken över skogen medan skuggor leker i ögonvrån. Utan vetskap varför, klättrar jag upp i närmsta träd och hoppar mellan kronorna, på en jakt där ingen är förföljd eller förföljare. Så tillslut knäcks en gren och jag tappar fotfästet och faller men löven dämpar mitt fall. Rädd för att tappa fröt lägger jag det i munnen medan jag återupptar jakten där ingen är jagad. Löven sprids där jag springer medan månen skymtas mellan stammarna. Löven blev färre tills det blev bar mark, men plötsligt fällde en kvist mig. Den bröts mitt itu med ett ekande ljud genom skogen och andlös höll jag andan medan blodsmak fyllde munnen. Varligt reste jag mig upp, spottade ut fröet i handen. En spricka bildades där blodet runnit och blev större. Det var viktigt att jag skyndade mig, innan det grodde. Jag knöt handen hårt och fortsatte springa då plötsligt tunga andetag och mjuka steg hördes längre fram. I månljuset löpte en stor gråvarg mig till mötes med ovanligt intelligenta ögon. Ögon som förstod och visste skogens hemligheter. Ögon som förstod sanning och förstod längtan. Ögon som visste hemligheter ingen människa vågade drömma om. Hans päls var lång och tjock, men delade samma skönhet som den evigt vandrande månen och det evigt stormande havet.

Med intensiv blick gick han fram till mig och spottade ut ett vitt frö samtidigt som han tog det röda och fortsatte springa i riktningen jag kommit. Förvirrat såg jag på det vita fröet som spann runt och pekade i riktningen vargen kommit. En plötslig känsla av stress gjorde att jag började springa igen. Plötsligt snubblar jag över en trädrot och tappar fröet, men hittar det snabbt och stoppar det i munnen för att inte tappa det. Törst fångar min kropp och jag dricker ur en bäck där vatten outtrötligt porlade över en stenbädd. Rädsla slog mig då jag kände det vita kalla fröet glida ner i magen och sprida sin kyla till resten av kroppen. Världen förändrades sakta. Månens blåa ljus blev gult, konturer och färger blev klarare. Ljud och doft blev starkare medan kölden avtog. Men framför allt öppnade världen sig. Alla sanningar blev synliga och det fanns ingenting jag inte längre visste. En plötslig doft fångar mitt intressa och instinktivt vände jag mig om och såg en buske med flera vita frön, fler av de jag svalt. Försiktigt plockade jag lös ett och la det i munnen då plötsligt en stärkare mer instinktiv doft gjorde att jag följde den innan jag förstod det. En gren knäcks några kilometer bort och omedvetet stannar jag upp och lyssnar och vädrar. Blod. Utan att tveka springer jag mitt yttersta medan vinden lekte i pälsen.

Höga tallar, lågor och högstubbar trängdes i skogen ihop med mossor och andra djur. Jag såg ett rådjur stelt i skräck stirra på mig, rädd för att springa, rädd för att stanna. Längre fram fanns en damm i en rotvälta och jag tog sats. När jag tittade ner såg jag något vitt över stjärnhimmlen och instniktivt såg jag upp. Nymånen hade ett rödaktigt sken, så det kunde inte vara den. Utan att dväljas fortsatte jag medan oron växte. Doften blev stärkare och plötsligt såg jag ett hundratals meter framför en konturen av en människa. Fortfarande springandes saktade jag in först när jag såg människans ansikte. Mitt. Vaksamt gick jag fram och doften av blod blev stärkare medan magen vände sig. Var det försent? Nej, fröt låg fortfarande i handen. Flyktiga tankar flöt runt när jag mötte mina egna ögon, men bestämt gav jag det vita fröet och tog det som doftade av blod. I munnen kände jag tacksamt hur fröet sakta började stänga sig igen och jag började springa igen. Det måste grävas ner någonstans säkert där ingen kan hitta den. Där ingen bekymmrar sig att leta. Vinden ven medan månen jagades iväg av gryningen och gnistrande emerald fyllde trädronorna. Doft av löv, fukt, svamp och trä låg som ett täcke. Trädens stammar var höga och tjockare än en manskropp. Det var en så förförisk syn att ingen skulle tänka på att leta här. Det var en så fulländad plats att ingen skulle få för sig att göra annat än att njuta och förundras på den är platsen.

Så beslutsamt började jag gräva. Meter efter meter. Timme efter timme i de torra löven. Till slut nådde jag marken och där la jag fröet med försiktighet. och täckte noga över det igen.
Ingen skulle få reda på vad som fanns där. Något så fruktansvärt gjorde bäst i att vara nergrävd och bortglömd. Utmattad la jag mig tillrätta på löven och sträckte ut mig. Solens strålar värmde så skönt och det var omöjligt att hindra det från att spridas in till hjärtat där kölden sakta släppte sitt isande grepp. Efter ett tag fanns där ingen köld kvar och utmattad somnade jag.

två månader

Två månader. En livstid. Och allt utan honom. Stormen ute passar mig utmärkt för den storm som råder inom mig. All stress för allt man borde göra, all oro för människor och djur och all oro för framtiden. Och jag har varit duktigt, jag har hittat ljusglimtarna igen men för mycket tanke gör att de släcks lika fort som om de aldrig varit där.
Dessutom är min kropp inte speciellt tacksam över behandlingen. Hostan som jag haft i snart sex veckor (som jag fortfarande hoppas ska gå över), utmatningen av att ta ifatt kapitlen, utmattning för att arbeta med reviewen, den outtrötliga sökningen efter ett examensarbete som bara resulterat i bortslösade timmar och stress men framför allt den hotande sömnbristen.
Helt fantastiskt jävla underbart

Så medan en kort fråga om filmkväll kan resultera i tankar om hur många studietimmar som går förlorade så kan likväl en paus vara likadan. Hur lång tid tar det innan huvudvärken lägger sig en aning så man kan börja plugga igen? Kommer jag hinna läsa kapitlet innan nästa huvudvärk och trötthetsvåg kommer? Plus det hela underbara att det krävs ungefär en kanna kaffe innan min kropp ens börjar inse att jag tillför den koffein och att den bör reagera på det.
Hurra!

Så underbart också när man inte lyssnar på kroppen. Sen snart två månader sen har min kropp varit rent ut sagt helt jävla underbar. Min annars väldigt punktliga vecka pågår i ungefär två-tre veckor om den kommer överhuvudtaget. Huvudvärk, magvärk och konstant trötthet. Enda som inte svikit än verkar vara envisheten. Om alla andra klarar det så ska väl för jag med göra det. Alla har nog samma problem men uppenbarligen bär de det bättre eller löser de bättre. Blir bara så avensjuk på att alla klarar det bättre, är bättre förberedda och har bättre lösningar. För det måste väl ändå vara mitt fel? Jag kunde förberett mig bättre.
Men usch ja, det kan ju också bara min frustration som talar. Vad vet jag?

På bordet brinner det nu tre av mina allra sista ljus
Ett för mitt älskade hjärta som nu varit borta i två månader. Två månader... Men på den korta och långa tiden har man fått inse fakta. Allt han gav; och allt han fick. Jag vill tro att han dog lycklig, med vetskap att ingen någonsin skulle kunnat älska honom mer. Att ingen någonsin kunde bära hand mot honom. Varje ögonblick var ett bra ögonblick. Tyvärr kan jag inte hindra den alltid förnuftiga rösten som alltid överanalyserat det lilla jag fick reda på. Jag kan inte sluta föreställa mig hur det såg ut. Om det var så mycket blod utanför kroppen betyder det att hjärtat slog, och då betyder det att han led. Det betyder att han inte dog snabbt nog... Och jag kommer fortfarande ihåg blodet, veckor efter det hände, intorkat i ansfalten, och mitt i var den en aning rödare och tjockare där han legat. Jag kan inte hur mycket jag än försöker, sudda bort det eller ersätta det med något annat minne. Det sista minnet av mitt älskade hjärta verkar vara den där torkade blodfläcken på torr asfalt en mild tidig höstdag utan sol. Jag hoppas tiden kan bedöva det där minnet om några år om inte annat.

Därav det andra ljuset för min syster och för mitt älskade hjärtas syster som också dog. Att hon kan klara ut det bättre än jag beror väl på att hon levt livet mer än jag. Hon har redan begravt så många redan. Och trots att vi inte direkt har den kontakten så smärtar hela mitt hjärta för henne och jag hoppas hon har bättre läkning än jag.

Det sista ljuset är för min far som lyckades dra upp sig ur träsket. Att han klarat igenom allting och att hans ögon fått tillbaka sin glans, vilja och styrka att göra och förändra saker. Att han bevisade för sig själv och världen att det är bara viljan som sätter gränser.

Och om han kan så kan jag också

Förbannelse

Så la man åt sidan plugg och bekymmer o åkte med petra till steffi igår för att övverraska med lite mat och sällskap. Mysigt och trevligt som alltid i sällskapet. Men som vanlgt varar allt gott för kort. Dels den där kvävande känslan av stress. Jag borde plugga. Borde hitta ex-jobb. Borde må bättre. Borde leva mer. Allt som ska göras och hinnas med.
Och nu då petra och jag splittrade oss i projektet för det bästa så är det en klump till med allt annat. För mig är ämnet stuntsamma. Tänkte försöka hitta något som jag kan utnyttja till exjobb. Men det är inte enkelt eller lekande lätt. Som för alla andra antar jag. Men uppenbarligen är man inte längre lika stark. Eller så är alla andra så mycket starkare.
Pratat med far mycket i veckan också. Far är visserligen starkare än han varit på ett bra tag, men uppenbarligen är det inte tillräckligt för att lugna oron. Han är stark nu, men hur blir det när han blir arbetslös? Kommer styrkan räcka till?
Igår fick jag dessutom reda på att mitt älskade hjärta inte längre behöver vara ensam vart än han är. Hans syster fick lämna världen igår. Min syster hanskas väl med det bättre än vad jag gjorde med mitt hjärta, men känner henne för väl. Såklart att det inte är så, men känner en förbannelse över hela året sprida sig. Det är bara en kvar. Det är bara Felix kvar... Ska han också behöva se två ljuslyktor innan han lämnar världen? Eller finns det hopp om att han kan slippa sina syskons öde? Finns det hopp om att jag kan få ha någon bit av mitt hjärta okrossat? Något jag någonsin får ha utan att någon tar ifrån mig det?

Stress

Stress. Av alla dess slag. Stress för tidsbrist. Stress för exjobb. Stress för skola. Stress för människor. Stress för världen. Stress för mig själv. Så i stället för att gräva ner mig i en avgrund ställs klockan på sju varje morgon oavsett. Kan man bara få en timme här och där så är det kanske tillräckligt. Kanske till och med livet blir drägligare?

Så idag blev det undantaget. Klockan ringde sju. Tvättade, läste några artiklar och sen iväg och glömma världen i typ en timme på isen. En tomt ekande hall där inget annat hörs än skridskorna. Och sen hem, organisera ett bak-kaos till lussekatter. Såklart att det fattades typ två dl mjöl, så blev lite matkarma med rågmjöl i lussekatterna. It will be my secret... Or not.
Nåja och nu mer artiklar. Sen bli det glöggkväll hos Petra med tjejgänget minus en.

Det är som man säger. Det spelar ingen roll vad man säger före ett men det är det efter som spelar roll, men jag gör det ändå.
Är en så motstridig start med allt och alla. Helt fantastiskt att ha en kurs med göran som faktist (hör och häpna) verkar vara strukturerad. Hursomelst är det tre underbara projekt som ska bli intressanta. Bara ämnet, biodiversitet! Har fantstiska vingklippta änglar att få kalla mina vänner (och enligt min dröm igår också beredd att dö för att lära dem att inte krångla till livet. Och självklart dog jag ironiskt nog efter det fina uttalandet "Allting är möjligt, titta nu när jag flyger" men det är väl en annan historia).
Men... Kursen är ett hårt uppvaknande. Jämföra italien kursen med den här är som en kalldusch. Det är inte längre så slappt. Man måste läsa minst ett kapitel om dagen om man ska hinna ifatt. Och i och med reviewen så finns det inte ork eller tid att läsa boken. Och snart börjar de andra två projekten. HIPP, HIPP... hurra...
Hade också tänkt lajva nästa helg, men som schemat ser ut så är det väldigt stramt. Hoppa över en hel dags föreläsningar känns... overkill. Sant som det är sagt. Tre dagar i småländska skogen ihop med eldsjälar... Men men. Se vart det lider.
Om inte annat smiter man till tyskland på lördag. Eller inte.

Människor som är blinda, döva, stumma och dumma. Människor som är översynta, ljudkänsliga, pratkvarnar och för smarta. Människor som borde bara tagga upp eller tagga ner. Människor som inte kan se sin spegelbild ordentligt, och människor som ser den för tydligt. Men, det är alla deras liv och deras val. De måste själva lita på sig själv och andra, de måste våga ta chansen att falla de där sekunderna. För det är som man säger. Man blir starkare för varje fall. Men varje fall gör ondare.
Man kan berätta hur mycket man vill om vägen. Men om de inte känner till den själv så spelar det ingen roll. Ingen ska leva någon annans liv. Ingen ska leva som främling för sig själv.
Gör allt, ångra inget.

Hösten och jag

Löven ligger stilla i tillfällig vila
I hög, i träd, buskar och på mark
Över marken och träd ekorre ila
Alltmedan fågel söker mat i bark

Solen skiner i en bottenlös himmel blå
Vinden leker runt i kronor utan blad
Alltmedan frosten kysst varenda strå
En dag att skymta himmelens stad

Ljus strömmar genom grenverk o stam
Nyanser av grönt, brunt, gult, o rött
Löven dansar där jag sparkar mig fram
Men naturen sörjer för allt som dött

Hon låter saknad och smärta försvinna med tårar
Mitt i det underbara jag hennes sorg plötsligt förstår
På hösten dör allt, men på våren kommer allt åter
Allt som hon sörjt och saknat återuppstår

Jag hoppas på likhet mellan mig och naturen
Att vi båda sörjer förluster och nära saknar
Men en dag om våren spricker sorge-buren
Och alla vi älskat och saknat en dag vaknar

Varför?

Satt häromdagen och bara tänkte. Funderade. Undrade.
Frågor utan svar, Svar utan frågor. Varför? Varför...

Jag tänkte dels tillbaka till den kväll som kunde varit igår eller år sedan. Hur, trots smärtan, ord borrade sig in så djupt att jag med ens glömde vad det egentligen var som smärtade och varför jag grät. Människors förluster. Människors vägran att acceptera och därmed vägrande till läkning. Hur allting på en kväll kan gå åt helvete för vem som helst. Människor som klandrar sig själv och andra, människor som vägrar inse sanningen och låter frustrationen gå ut över andra. Människor så blinda att deras smärta tynger ner alla runtomkring.

Jag tänkte på gymnasiet. Den mest katastrofala tid jag någonsin varit med om. Fler människor dog under min tid där än någonsin innan. Minst en varje termin.
Han som alltid varit där i ens omedelbara närhet att det blivit mer en självklarhet än något annat. Men så en dag var han borta. Bänken stod tom. Skåpet tömdes. Och som livet går vidare fick någon annan hans skåp. Någon annan satte sig på bänken.
Det fanns en hjälte på skolan som valde andras liv framför sitt eget och det fanns två som valde döden framför livet. Det fanns en som fira att han fått körkort och en bil. Knappt en mil utanför ljungby var han död innan bilen slutat rulla. Fyra som skulle fira att de fått körkort och skulle till halmstad för att festa. Precis när de lämnat ljungby körde de ner i diket. Och minst fyra liv blev förstörda för all framtid. En vaknade aldrig, tre tillbringar sina liv i rullstolar.
En gymnasietid kantad av krismöten, tända ljus, tysta minutrar. Inte ens studenten passerade utan att minst ett liv lämnade jorden.
Och för mig kommer alltid det där gymnasiet vara hemsökt, förbannat och sargat. Gymnasiet lärde mig inte bara sådant om gymnasium ska lära utan också om det oundvikliga livet. Det lärde mig skillnaden mellan vänner och skådisar. Det lärde mig skillnaden mellan masker och ansikten. Det lärde mig vara tacksam och det lärde mig vem jag är. Så jag antar att man kan använda gymnasiet som välsignelse och förbannelse.

Så tänkte jag på älskade far som snart ska opereras. Och då finns det inget kvar att diskutera. Detta är sista chansen att träffa honom före operationen. Och det spelar ingen roll om så kirurgerna kunde göra det sovande med händerna bakbundna. Jag vill fortfarande träffa honom... Innan, utifall...
Det kommer med all säkerhet gå bra den 9. Men tänk om.
Det finns inga ord nog att beskriva. Huvudvärk, illamående... Allt för OM.
Om de skjuter upp operationen, så visar det sig nästa gång att han är för dålig för att opereras och så är allt försent? Om något händer under operationen och han inte vaknar igen? Om han klarar operationen, men efteråt blir dålig av medicinen och inte klarar det?
Alla om.

Så ofta talar vi alla på olika språk att det är ett under att vi förstår varandra överhuvudtaget. Vi leker en sorts charader där vi säger en sak men menar något annat.
Ingen talar klarspråk, så ingen bör förvänta sig bli förstådd.
Men varför anser de att saker är så självklart, trots att de aldrig yttrat ord om det?
Ni säger att jorden är rund men ritar en fyrkant.
Ni säger att allt är bra men gråter.
Förr blev jag arg på er.
Men nu förstår jag.