Varför?

Satt häromdagen och bara tänkte. Funderade. Undrade.
Frågor utan svar, Svar utan frågor. Varför? Varför...

Jag tänkte dels tillbaka till den kväll som kunde varit igår eller år sedan. Hur, trots smärtan, ord borrade sig in så djupt att jag med ens glömde vad det egentligen var som smärtade och varför jag grät. Människors förluster. Människors vägran att acceptera och därmed vägrande till läkning. Hur allting på en kväll kan gå åt helvete för vem som helst. Människor som klandrar sig själv och andra, människor som vägrar inse sanningen och låter frustrationen gå ut över andra. Människor så blinda att deras smärta tynger ner alla runtomkring.

Jag tänkte på gymnasiet. Den mest katastrofala tid jag någonsin varit med om. Fler människor dog under min tid där än någonsin innan. Minst en varje termin.
Han som alltid varit där i ens omedelbara närhet att det blivit mer en självklarhet än något annat. Men så en dag var han borta. Bänken stod tom. Skåpet tömdes. Och som livet går vidare fick någon annan hans skåp. Någon annan satte sig på bänken.
Det fanns en hjälte på skolan som valde andras liv framför sitt eget och det fanns två som valde döden framför livet. Det fanns en som fira att han fått körkort och en bil. Knappt en mil utanför ljungby var han död innan bilen slutat rulla. Fyra som skulle fira att de fått körkort och skulle till halmstad för att festa. Precis när de lämnat ljungby körde de ner i diket. Och minst fyra liv blev förstörda för all framtid. En vaknade aldrig, tre tillbringar sina liv i rullstolar.
En gymnasietid kantad av krismöten, tända ljus, tysta minutrar. Inte ens studenten passerade utan att minst ett liv lämnade jorden.
Och för mig kommer alltid det där gymnasiet vara hemsökt, förbannat och sargat. Gymnasiet lärde mig inte bara sådant om gymnasium ska lära utan också om det oundvikliga livet. Det lärde mig skillnaden mellan vänner och skådisar. Det lärde mig skillnaden mellan masker och ansikten. Det lärde mig vara tacksam och det lärde mig vem jag är. Så jag antar att man kan använda gymnasiet som välsignelse och förbannelse.

Så tänkte jag på älskade far som snart ska opereras. Och då finns det inget kvar att diskutera. Detta är sista chansen att träffa honom före operationen. Och det spelar ingen roll om så kirurgerna kunde göra det sovande med händerna bakbundna. Jag vill fortfarande träffa honom... Innan, utifall...
Det kommer med all säkerhet gå bra den 9. Men tänk om.
Det finns inga ord nog att beskriva. Huvudvärk, illamående... Allt för OM.
Om de skjuter upp operationen, så visar det sig nästa gång att han är för dålig för att opereras och så är allt försent? Om något händer under operationen och han inte vaknar igen? Om han klarar operationen, men efteråt blir dålig av medicinen och inte klarar det?
Alla om.

Så ofta talar vi alla på olika språk att det är ett under att vi förstår varandra överhuvudtaget. Vi leker en sorts charader där vi säger en sak men menar något annat.
Ingen talar klarspråk, så ingen bör förvänta sig bli förstådd.
Men varför anser de att saker är så självklart, trots att de aldrig yttrat ord om det?
Ni säger att jorden är rund men ritar en fyrkant.
Ni säger att allt är bra men gråter.
Förr blev jag arg på er.
Men nu förstår jag.