Förbannelse

Så la man åt sidan plugg och bekymmer o åkte med petra till steffi igår för att övverraska med lite mat och sällskap. Mysigt och trevligt som alltid i sällskapet. Men som vanlgt varar allt gott för kort. Dels den där kvävande känslan av stress. Jag borde plugga. Borde hitta ex-jobb. Borde må bättre. Borde leva mer. Allt som ska göras och hinnas med.
Och nu då petra och jag splittrade oss i projektet för det bästa så är det en klump till med allt annat. För mig är ämnet stuntsamma. Tänkte försöka hitta något som jag kan utnyttja till exjobb. Men det är inte enkelt eller lekande lätt. Som för alla andra antar jag. Men uppenbarligen är man inte längre lika stark. Eller så är alla andra så mycket starkare.
Pratat med far mycket i veckan också. Far är visserligen starkare än han varit på ett bra tag, men uppenbarligen är det inte tillräckligt för att lugna oron. Han är stark nu, men hur blir det när han blir arbetslös? Kommer styrkan räcka till?
Igår fick jag dessutom reda på att mitt älskade hjärta inte längre behöver vara ensam vart än han är. Hans syster fick lämna världen igår. Min syster hanskas väl med det bättre än vad jag gjorde med mitt hjärta, men känner henne för väl. Såklart att det inte är så, men känner en förbannelse över hela året sprida sig. Det är bara en kvar. Det är bara Felix kvar... Ska han också behöva se två ljuslyktor innan han lämnar världen? Eller finns det hopp om att han kan slippa sina syskons öde? Finns det hopp om att jag kan få ha någon bit av mitt hjärta okrossat? Något jag någonsin får ha utan att någon tar ifrån mig det?