Löv prasslar i höga grönskande kronor som svajar lätt för vinden. Löven är den omöjligt gröna färg som endast våren kan utlova. Trädens stammar tjockare än vad en man kan omfamna. Solen glimtar som guld mellan löv och grenverk och reflekteras i vattendroppar som ej hunnit lämna löven. Allt är stilla. En doft av trä, svamp och fukt; en doft av skog. Varsamt sträcker jag ut mig och känner hur en solstråle når ner till mitt ansikte och värmer och färgar ögonlocken röda. Döda löv från gångna höstar och vårar ligger torra och mjuka som mossa över hela skogsgolvet. Låter händerna gräva sig ner utmed sidorna utan att nudda mark och sträcker på mig. Alla är torra, mjuka löv. Frid. Allt är så stillsamt, fridfullt och sällsamt. Plötsligt en känsla av något fruktansvärt viktigt, något bortglömt. Outtrötligt gräver jag i de torra löven, letar efter något som jag vet är där men inte vet vad det är. Meter efter meter, timme efter timme. Tillslut når jag ner till marken och jag borstar varsamt bort de sista löven så endast svart jord syns. Mitt i cirkeln gräver jag och plockar upp det eldröda frö som legat där, håller det till hjärtat innan jag klättrar upp till skogen igen.
En nymåne har ersatt solen och sprider sitt blågråa sken över skogen medan skuggor leker i ögonvrån. Utan vetskap varför, klättrar jag upp i närmsta träd och hoppar mellan kronorna, på en jakt där ingen är förföljd eller förföljare. Så tillslut knäcks en gren och jag tappar fotfästet och faller men löven dämpar mitt fall. Rädd för att tappa fröt lägger jag det i munnen medan jag återupptar jakten där ingen är jagad. Löven sprids där jag springer medan månen skymtas mellan stammarna. Löven blev färre tills det blev bar mark, men plötsligt fällde en kvist mig. Den bröts mitt itu med ett ekande ljud genom skogen och andlös höll jag andan medan blodsmak fyllde munnen. Varligt reste jag mig upp, spottade ut fröet i handen. En spricka bildades där blodet runnit och blev större. Det var viktigt att jag skyndade mig, innan det grodde. Jag knöt handen hårt och fortsatte springa då plötsligt tunga andetag och mjuka steg hördes längre fram. I månljuset löpte en stor gråvarg mig till mötes med ovanligt intelligenta ögon. Ögon som förstod och visste skogens hemligheter. Ögon som förstod sanning och förstod längtan. Ögon som visste hemligheter ingen människa vågade drömma om. Hans päls var lång och tjock, men delade samma skönhet som den evigt vandrande månen och det evigt stormande havet.
Med intensiv blick gick han fram till mig och spottade ut ett vitt frö samtidigt som han tog det röda och fortsatte springa i riktningen jag kommit. Förvirrat såg jag på det vita fröet som spann runt och pekade i riktningen vargen kommit. En plötslig känsla av stress gjorde att jag började springa igen. Plötsligt snubblar jag över en trädrot och tappar fröet, men hittar det snabbt och stoppar det i munnen för att inte tappa det. Törst fångar min kropp och jag dricker ur en bäck där vatten outtrötligt porlade över en stenbädd. Rädsla slog mig då jag kände det vita kalla fröet glida ner i magen och sprida sin kyla till resten av kroppen. Världen förändrades sakta. Månens blåa ljus blev gult, konturer och färger blev klarare. Ljud och doft blev starkare medan kölden avtog. Men framför allt öppnade världen sig. Alla sanningar blev synliga och det fanns ingenting jag inte längre visste. En plötslig doft fångar mitt intressa och instinktivt vände jag mig om och såg en buske med flera vita frön, fler av de jag svalt. Försiktigt plockade jag lös ett och la det i munnen då plötsligt en stärkare mer instinktiv doft gjorde att jag följde den innan jag förstod det. En gren knäcks några kilometer bort och omedvetet stannar jag upp och lyssnar och vädrar. Blod. Utan att tveka springer jag mitt yttersta medan vinden lekte i pälsen.
Höga tallar, lågor och högstubbar trängdes i skogen ihop med mossor och andra djur. Jag såg ett rådjur stelt i skräck stirra på mig, rädd för att springa, rädd för att stanna. Längre fram fanns en damm i en rotvälta och jag tog sats. När jag tittade ner såg jag något vitt över stjärnhimmlen och instniktivt såg jag upp. Nymånen hade ett rödaktigt sken, så det kunde inte vara den. Utan att dväljas fortsatte jag medan oron växte. Doften blev stärkare och plötsligt såg jag ett hundratals meter framför en konturen av en människa. Fortfarande springandes saktade jag in först när jag såg människans ansikte. Mitt. Vaksamt gick jag fram och doften av blod blev stärkare medan magen vände sig. Var det försent? Nej, fröt låg fortfarande i handen. Flyktiga tankar flöt runt när jag mötte mina egna ögon, men bestämt gav jag det vita fröet och tog det som doftade av blod. I munnen kände jag tacksamt hur fröet sakta började stänga sig igen och jag började springa igen. Det måste grävas ner någonstans säkert där ingen kan hitta den. Där ingen bekymmrar sig att leta. Vinden ven medan månen jagades iväg av gryningen och gnistrande emerald fyllde trädronorna. Doft av löv, fukt, svamp och trä låg som ett täcke. Trädens stammar var höga och tjockare än en manskropp. Det var en så förförisk syn att ingen skulle tänka på att leta här. Det var en så fulländad plats att ingen skulle få för sig att göra annat än att njuta och förundras på den är platsen.
Så beslutsamt började jag gräva. Meter efter meter. Timme efter timme i de torra löven. Till slut nådde jag marken och där la jag fröet med försiktighet. och täckte noga över det igen.
Ingen skulle få reda på vad som fanns där. Något så fruktansvärt gjorde bäst i att vara nergrävd och bortglömd. Utmattad la jag mig tillrätta på löven och sträckte ut mig. Solens strålar värmde så skönt och det var omöjligt att hindra det från att spridas in till hjärtat där kölden sakta släppte sitt isande grepp. Efter ett tag fanns där ingen köld kvar och utmattad somnade jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar