Solsemester i småland

Ujujuj... Vad tar tiden vägen?
Började torsdag kväll och fredag som en zombie med något högre iq än medelzombien. Så en mirakulös insats i beslutsfattandeprojeketet vad gällande tålamod och vilja. Och med väskan fylld av nästan ett kilo lakritschocklad från steffi kände jag mig värd några rutor för att inte slita mitt hår och böla. Så lagom efter man fått humöret på + - 0 igen kom bror o far för o hämta mig. Så bar det av till hylte för att irra runt lite innan vi kom rätt och inspektera lite nya jaktkläder och vapenskåp men blev ett par strumpor för min del. Smålänningen i mig var extra bitter antar jag.

Nåja, sen blev det ändrade planer och man blev bjuden på en härlig middag på thairesturang med ellen o madde med fantastiskt god mat och än bättre sällskap. Och sen hem för att ta en liten tur med bilen till vår hyrda jaktmark och inspektera naturens invånare inför nästa jaktår. Sen hem, däcka och upp i ottan för att vara med i det största jaktlag jag nånsin jagat ihop med, var med all säkerhet över 40 stycken och med det helt upplyftande tjejantalet... 2... Med mig inräknat. Men många yngre för en gångs skull och rätt så många ögongodis. Ze choices, ze choices... XD

Så var en otroligt härlig jakt som slutade med totalt tre rävar. Fantastiskt mycket roligare med nya jaktradion så man även kan höra vad som händer när hundarnas drev försvann ur hörhåll. Så kan man sitta o gotta sig under en gran i härlig sol och slumra/sova tills de anropar att det är dags o spänna hanen. Hunting 2012, like a boss :)
Roligt också o få se hur olika hundar arbetar beroende hur de tränats/raser etc. Har nästan ändrat mig om favvohund, nu är det småländsstövare föör iaf halva myntet. Fantastiskt sinneslag, uthållighet och intelligens. Men kan ju också ha göra med tränaren, vem vet, men allt jag sett av rasen genom åren verkar bara vara fantastisk.

Varit en fantastisk dag med nya erfarenheter, både vad gällande jakt och natur. Har både sett älg o rådjur och diverse rovfåglar. Dessutom förgyllt någras dag genom att bli plaskblöt till knäna, hoppat över ett dike och upp på vägen samtidigt som en billist kom och troligtvis gett föraren en fobi för livet. Nåja, ska smeta in ansiktet med lite aftersun nu så man slipper avra ett stoppljus imorgon.
Ha det underbart o se och lär av mina fem visdoms ord:
1. Vänd ryggen till/blunda mer än två sekunder: räven har redan sprungit förbi
2. Om du ler innan du hoppat över ett dike så kommer du misslyckas
3. Man kan hitta solrosfrön även sisådär tio mil in i en skog
4. Trots februari, så kan man bli väldigt solbränd...
5. Hoppa inte upp på vägen i jägarmundering samtidigt som det kommer bil

Take care :)

Oförskämt glad

Har tillbringat en dag med att vara oförklarligt glad och pirrande. HELA DAGEN. Så misstänksamt har man väntat på tå, varför? Håller jag på att bli sjuk? Vad är egentligen fel? Något måste ju vara fel eftersom man är glad trots allting... Eller?
Känner mig levande och vill bara hitta på saker hela tiden vilket inte är till någon hjälp när man ska plugga. Vill åka ut till steffi och bara lösa allt, peppa henne och alla runtomkring med all den här oförklarliga glädjen tills de själva inte kan sitta stilla.

Har spenderat tre dagar instängd med böcker, artiklar, worddokument, hemsidor men också med south park i de ca tjugominuters belöningspauserna. Läst om mer tragedier som politiker kallar visa beslut, sett på klipp om hur en "bra" förvaltning uppnås... Men likväl så trycker det inte ner mig. Trots att jag känner hjärtklappning när jag bara tänker på xjobb, examen, vänner, problem och allt annat till så är det inte samma sak. Jag är rent ut sagt jävligt oförskämt glad.

Har en känsla av att allting kommer att lösa sig och jag har ställt in mig på att det är så enkelt. De problem som inte löser sig kommer ångra att de nånsin kom i min väg. Punkt slut.

Har beställt böcker från biblioteket också, så tänkte börja nästa vecka med examensarbetet med rivstart så man verkligen kommer igång (igen). Dessutom inhandlat lite sparkles idag för att bestämma sig var nästa piercing blir; sen är det bara se till o locka petra med lejansty (Vet du vad! Du skulle passa så jäkligt bra i en piercing där i innekanten på örat!) och sen boka dag med matilda o andra som vill ha en nål instucken i huden. Hurray! XD

Känns bättre nu också när jag snart ska boka datum och åka upp till honom och få det överstökat så man slipper känna sig skyldig (förhoppningsvis). Det kanske leder till något bra, det kanske leder rakt åt helvete. Jag vet inte, men det kommer i allafall leda nånstans. Hur...rray?

Nåja känns relativt tryggt att man kommit igång med arbetena; både i viltbiologi och beslutsfattande. Håller tummarna att de går smärtfritt och snabbt, men får väl lägga tiden så borde allt gå väl. Ser så jäääääääävligt mycket fram emot helgen också nu när den är färdigplanerad så längtar oerhört mycket efter fredag!!!!!! Dels äntligen komma hem en snabbis till småland igen (efter tre veckor... aint I spoiled.... T T), dels jaga räv med hund igen, träffa alla och äntligen, äntligen på söndag få träffa steff. Känns som år och dagar sen. Vet inte vad som är planerat, men känns bara så oerhört bra oavsett och bara träffas.

Allting är möjligt, allting kan lösas. Jag vet inte om det är galenskap, vår eller ett okänt virus; Jag är bara så jävla oförskämt glad!

I want, I can and I will... fail

Uschja vilka dagar. Slö var man efter hjärtslaget, och än mer på schemat. Känns som miljarder saker o göra och helst på samma gång. Långa dagar med plugg och få stunder med annat. Har i allafall börjat komma igång någorlunda med casestudyn i beslutfattande miljöarbete, men det har inte varit en rak väg. Tog för givet att utbytesstudenter kunde minst relativt bra engelska, men ack ack ack. Alltid svårt att sammarbete när inte någon av oss verkar kunna göra sig ordentligt förstådd, men känns som man fick hjulen i rullning. Förhoppningsvis när vi träffas nästa gång så är allt som ska vara gjort färdigt och hoppas vi kan få ihop en bra slutdiskussion.
Suck. Samtidigt så ska man raffsa ihop en casestudy i viltbiologin och så väntar man spänt på att tentan ska strykas. Och så duggan. Och allt om o kring examensarbetet. Önskar mer än någonsin att dagarna var längre eller att veckan hade fler dagar, så en perfekt födelsedagspresent, en tidsmaskin eller utökat antal timmar per dygn.

Menmen. Man får göra det bästa av tiden man har. Det är bara en o en halv vecka tills case studyn i viltbiologin ska vara klar, likaså i beslutsfattande och så ska båda redovisas. Och nånstans där mittemellan ska det in en dugga och examensarbetet vara i rullning. Nåja, får njuta av de stunder av socialt man får, för känns inte som man har tid ens för sig själv längre. Men funkar ju ändå någorlunda, har slutat tappa hår och är inte så värst trött längre men börjar tröttna på alla drömmar som snor sömnen. Vet inte om man är överstimulerad eller understimulerad eller om det är stressen, men har säkerligen på tre nätter gått igenom hela umgängeskrets med både problem och katastrofer; för att inte tala om familjen eller framtiden. Menmen det är väl nödvändigt ont. Såfort kurserna blir bortgjorda så kan man kanske äntligen börja fokusera på en sak. Nånstans talar också logiken; det hjälper inte att klamra sig fast hårdare vid ett sjunkande skepp. Känner ändå att om jag öser tillräckligt snabbt så kan jag få skutan i land, men börjar fundera om man ska göra iordning livbåtarna för säkerhets skull.

Har också tänkt en hel del på kommande beslut om man ska åka och hälsa på honom eller inte. Känns som om vi dansat på knivbladet för länge nu och att det är dags att falla åt något håll. Så ska försöka boka in en resa tills hans födelsedag men också förbereda honom en aning. Vet redan hur han känner, så hänger på mig. Livet är för kort för att vela, så bära eller brista. Ångern får komma sen. Är så arg bara över att inte få tid till saker jag vill. Jag vet att steff mår dåligt och hatar mig själv att inte hitta tiden och bara åka ut till henne och göra det som behövs. I stället sitter man klistrad vid böcker och databaser och läser och skriver och läser och skriver. Skulle åkt ut igår, men i stället så blev det problem med vårt kursarbete och tiden, så när man äntligen kom hem runt fyratiden, så blev det att trycka i sig lite mat innan man satte sig och försökte hitta nya, fler och bättre artiklar i stället för att åka hem till en vän som behövde stöd och som jag lovat göra det som är i min makt. Önskar av allt att allt var som förrut, att det var lika enkelt som att ta upp telefonen och bara ringa. Är så lätt och svårt på samma gång. Vet vad man ska göra, men samtidigt vet man inte vad man ska göra eller säga för man är rädd att hon tänker för mycket och fattar allting fel. Verkar som ju mer man försöker desto mer fel blir det. Så underbart livet är; man kan se målet, men ändå är vägen så ojämn och krokig att när man väl är framme så visade det sig bara vara en synvilla och målet är längre bort igen. Men tänkte försöka vara realist, uppenbarligen lovar jag tid jag inte har, så får se över hur allt verkligen ser ut. Känns så illa och säga att man inte har tid när man vet innebörden. Men samtidigt känns det som att man pressas ner i avgrunden av tyngden av allt jag vill rädda och ha kvar. Vill ha tillbaka det "normala", vill fixa examensarbetet, vill att min familj ska må bra, vill att mina vänner ska må bra, vill stå på egna ben och må bra av det, vill rädda världen och alla som bor på den. Gärna solen och universum också.

I walk on

Allt man gör blir uppenbarligen fel så ibland kan man ju undra om det bästa vore att inte göra något överhuvudtaget. Ignorera allt och svepa in sig i en härlig liten underbar bubbla; ensam men trygg. Blir så trött över att inte kunna prata ordentligt med de man vill prata med. Allt blir bara så fel när man följer vad hjärtat säger,så kära bitterfittan i huvudet spinner i självförakt och ironi. För vad var det man sa? Lek inte med elden, du kommer bli bränd. Trolololo... Aj... Hoppas bara så innerligt att han förlåter mig före mig själv.
Och inte går det någon vidare med social grace och vänner längre verkar det som men vet inte vad det är man gör fel. Vill evolvera en formateringsknapp, bara trycka så blir allting som vanligt igen. Bortsett från de där irriterande sakerna man saknar.

Påtal om bristfälliga hårdvaror och mjukvaror lyckades jag tejpa ihop datorn någorlunda idag så det konstiga ljudet försvann och sprickorna inte blir större. Annars verkar det som om datorn kom undan utan några livshotande skador efter fallet, dock miste den nästan hela multi-taskningen, nu är det två fönster öppna som gäller. Blir en surprice beroende hur länge den håller nu. Ska väl också fixa beslutsfattande case-study med miha imorgon så får väl se vart tålamodet räcker. Ska spara varenda droppe jag har kvar iaf.

Nåja, hjärteslaget är över för tredje och kanske sista gången och det har varit eskalerande med sin topp förra året, men i år vet jag inte riktigt. Jag hade min topp i fredags när jag för första gången släppte allt jag oroade mig för och bara hade helt fantastiskt kul med några av de bästa människorna jag har lärt känna under mina tre år. Jag sket i xjobb, familj, problem och för första gången sen mitt älskade hjärta dog hade jag både en bekymmerslös kväll och natt, men framför allt riktigt riktigt roligt. Men även om lördagen var rolig om än för att man nästan var nykter, så var den inte lika rolig. Det är den där bägaren som långsamt verkar ha fyllts på igen. Jag är så oerhört trött för att känna mig skyldig för att ha roligt och för att min väg äntligen är på väg upp ur avgrunden som jag levt i. Så allt får vara. Jag ska göra allting som krävs, men inte ett uns mer. Jag vill inte att min bägare ska rinna över någon mer, är trött på att vara så arg och bitter gång på gång på småsaker, vill kunna kontrollera mig själv. Jag tänker inte ta ut min ilska mot någon mer; jag tänker inte låta något gå ut över någon någon mer. Däremot tänker jag försöka dra med mig så många jag kan på vägen upp, men stretar de mot andra hållet kan jag inte vända om för deras skull längre för då kommer jag aldrig upp igen.



Road salt

This time I’ve tried not to get hurt
This time I’ve stay untouched with pain and dirt
This time I’ve sticked to what I’ve learned
This time I fly so low I won’t get burned

Maybe it’s not enough
Maybe this time it’s just too much
Maybe I’m not that tough
Maybe this time the road is just too rough
Walk down, so I sit down

I’ve walked this road so many years
I’ve worn down all my boots, I’ve cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind

Maybe it’s not enough
Maybe this time it’s just too much
Maybe I’m not that tough
Maybe this time the road is just too rough
To take me home
But I walk on

Kusin vitamin

Öjöjöj... Här går det undan. Hjärteslaget imorgon och halft borta i tankarna. Nåja, kusin vitamin har väl hjälpt till att få hjulen att rulla och fått humöret på rätt eller någorlunda rätt köl. Sen man började ta de där tillskotten av diverse vitaminer o järn så är det plötsligt inte fysiskt omöjligt att gå upp ur sängen, man behöver inte rensa borsten och avloppet från hår varje dag och allt har en konstig lyster av möjligheter runt sig. Det var kanske inte så bortkastade pengar för vitaminerna.

Varit o ränt på biblioteket i några dagar efter böcker, tidsskrifter och artiklar med förvånansvärt gott resultat. Har alltid haft hem minst två böcker varje gång och ibland även artiklar. Har börjat lite smått på en osammanhängande inledning med några rader. Tänkte dock ta det ledigt imorgon, lördag och söndag. Har suttit och läst artiklar så man vill spy i dagarna så ska låta böckerna ligga utan att ens börja fundera. Imorgon är det dags för hjärteslaget och även om hjärnan inte greppat det än så tror jag att jag ser fram emot det. Det sprätter lite i kroppen iaf vid tanken på att festa med de bästa i två dagar.

Så idag var väl tanken att städa undan allt till lördag, men får se lite längre fram på dagen om kroppen ångrar sig. Var och tog lite egentid för mig själv och fixade första töjningen idag också. Trodde det skulle göra ganska mycket mindre ont med tanke på att det bara är 3 mm extra, men ack ack ack nej. Håller tummarna att det snart ska släppa, men facineras samtidigt över att något så litet kan orsaka så mycket ologisk smärta. Nåja, ser fram emot resultatet och till tröst är det ju länge tills nästa steg.
Nehepp, nu så ska jag fixa akvariet och rensa växterna från algerna. Ha det

"Det kan inte bli värre"... Eh, jo

Bitterljuvt, projektplanen blev färdig i fredags utan hjälp och inskickad. Känns som jag kunde gjort mer, men samtidigt inte. Det var det bästa jag kunde i min sits. Skäms över att känna stress över examensarbetet iochmed att det är få som ens har något. Borde vara glad och dansa på borden, men känns inte riktigt så. Blir att sitta hela nästa vecka med allt. Och sen hålla på med beslutsfattande kapitelseminariet till måndag och bestämma sig om man ska gå kvar eller inte. Men lär väl gå kvar mest för att csn lär väl krabba som vanligt. Hjärteslaget också nästa vecka, men känns som i både ultrarapid och speedat så hoppas man kan peppa sig till det. Antar att man kommer behöva det.

Glömde halft bort brorsans födelsedag så blev ett fyra sekunders val och åka hem, trots att petra o jag skulle sitta med kapitlet. Men känns som man vill hålla sig hemom med allt. Brorsonen också hemma så busat lite varligt och fick träffa minsta systerdottern. Skrämmande vad de växer.

Mysigt o träffa alla igen när allt börjat lugna ner sig med allt därkring men hatar tomheten som kommer krypande. Det saknas fortfarande en i familjen, men det blir lättare. Man glömmer smärtan om man låter bli att rota i såret. Men nu när Felix också försvunnit så vet jag exakt var och hur stort såret är. Man ska inte måla fan på väggen, men hur kan man låta bli? Han brukar aldrig vara ute så länge. Jag har ensam gått den värsta promenaden i hela mitt liv utmed några av vägarna och förberett mig mentalt på att hitta honom eller hitta blod. Jag har gått i skogen och spårat efter honom, men inte hittat något. Till och med far följde med o letade men inget. Så enda hoppet är att någon råkat stänga in honom någonstans eller att han av någon anledning lämnat området och kommer tillbaka imorgon. Det är de enda möjligheterna jag vill tänka på och jag önskar mer än någonsin att det inte blir de utlovade 20 minusgraderna inatt.

Så behåller hoppet tills imorgon då jag hoppas möta honom i dörren i första morgonljuset. Så jag tänker öppna dörren imorgon och då kommer Felix sitta där; kall, hungrig och förbannad men vid liv. Annars blir det om-tänkande som jag inte vill tänka på. Men håller det döende hoppet levande tills vidare. Och ska försöka få sömn så man blir utvilad tills imorgon utifall att det kommer påtal om ett om.

Det finns bara en väg att gå

Kastar mig i soffan, helt gåen så man knappt rår med sig själv men ändå nöjd på något självdestruktivt sätt. Sen om man är påväg upp ur pmsens sista läjansty för månaden, kvällen igår, de där extra timmars sömn inatt, mötet idag med göran eller all annat återstår att se. Men börjar känna mig som människa. Typ.

Fick en hel del och tänka på både igår, inatt och idag. Det kanske är en fördel om man inte blir utbränd innan man börja jobba. Och det kanske är bra att ta det lugnt så man slipper bråka med människor man egentligen tycker om, slipper såra människor man vill göra glada och kanske titta upp från marken så man ser att man inte är ensam. Men också så man slipper skrika åt kaffekokaren för att det tar för lång tid eller börja gråta för att en låt hackar i cdspelaren. Men det kan ju vara pmsens som gör en vetalös.

Gjorde en hafsig projektplan som jag inte är stolt över, men fick fram rätt mycket verbalt i stället till Göran och Jessica. Nu vet jag precis vad jag inte vet. Jag vet exakt vad jag missat, vad jag underskattat och vad jag överskattat. Och Göran är den enda person som skrattat åt mig så jag skrattat med. Jag borde få en stor fet medalj där det står 1# tidsoptimist. Så nu och till helgen ska jag skriva om projektplanen så den blir mer realistisk än optimistisk och i början av nästa vecka ska den vara färdig. Har gjort ett schema till mig själv också som jag planerar följa så jag överlever, inte bara i år, utan året därpå, året efter det och året efter och åren efter dem tills jag blir en oförskämt gammal gumma som är så envist fäst vid livet att till och med döden gett upp hoppet.

Så nu försöker jag hia mig själv och bara göra saker som behöver göras och låta bli det som kommer i andra hand. Nu med den trevliga annalkande veckan då man ömsom kramar kudden ömsom kysser toastolen så kan det inte skada att dra ner tempot. Så hoppas snart också att allt kan lugna ner sig till en hållbar nivå. För jag tänker utnyttja det där suget att få saker uträttade så länge som det finns där. Så idag ska jag fixa så mycket man kan på projektplanen, påbörja kapitelredovisningen i beslutfattande och försöka komma på ett bra projekt i kursen. Men imorgon blir min lediga kväll med lazerdoom, laga mat till vännorna och bara glömma allt annat vad det innebär. Inte ens mensvärken och illamåendet kan dra ner mig mer, jag är redan på botten så det kan inte bli värre nu, det finns bara en väg att välja, så det är väl bara att börja gå.