Allt man gör blir uppenbarligen fel så ibland kan man ju undra om det bästa vore att inte göra något överhuvudtaget. Ignorera allt och svepa in sig i en härlig liten underbar bubbla; ensam men trygg. Blir så trött över att inte kunna prata ordentligt med de man vill prata med. Allt blir bara så fel när man följer vad hjärtat säger,så kära bitterfittan i huvudet spinner i självförakt och ironi. För vad var det man sa? Lek inte med elden, du kommer bli bränd. Trolololo... Aj... Hoppas bara så innerligt att han förlåter mig före mig själv.
Och inte går det någon vidare med social grace och vänner längre verkar det som men vet inte vad det är man gör fel. Vill evolvera en formateringsknapp, bara trycka så blir allting som vanligt igen. Bortsett från de där irriterande sakerna man saknar.
Påtal om bristfälliga hårdvaror och mjukvaror lyckades jag tejpa ihop datorn någorlunda idag så det konstiga ljudet försvann och sprickorna inte blir större. Annars verkar det som om datorn kom undan utan några livshotande skador efter fallet, dock miste den nästan hela multi-taskningen, nu är det två fönster öppna som gäller. Blir en surprice beroende hur länge den håller nu. Ska väl också fixa beslutsfattande case-study med miha imorgon så får väl se vart tålamodet räcker. Ska spara varenda droppe jag har kvar iaf.
Nåja, hjärteslaget är över för tredje och kanske sista gången och det har varit eskalerande med sin topp förra året, men i år vet jag inte riktigt. Jag hade min topp i fredags när jag för första gången släppte allt jag oroade mig för och bara hade helt fantastiskt kul med några av de bästa människorna jag har lärt känna under mina tre år. Jag sket i xjobb, familj, problem och för första gången sen mitt älskade hjärta dog hade jag både en bekymmerslös kväll och natt, men framför allt riktigt riktigt roligt. Men även om lördagen var rolig om än för att man nästan var nykter, så var den inte lika rolig. Det är den där bägaren som långsamt verkar ha fyllts på igen. Jag är så oerhört trött för att känna mig skyldig för att ha roligt och för att min väg äntligen är på väg upp ur avgrunden som jag levt i. Så allt får vara. Jag ska göra allting som krävs, men inte ett uns mer. Jag vill inte att min bägare ska rinna över någon mer, är trött på att vara så arg och bitter gång på gång på småsaker, vill kunna kontrollera mig själv. Jag tänker inte ta ut min ilska mot någon mer; jag tänker inte låta något gå ut över någon någon mer. Däremot tänker jag försöka dra med mig så många jag kan på vägen upp, men stretar de mot andra hållet kan jag inte vända om för deras skull längre för då kommer jag aldrig upp igen.
Road salt
This time I’ve tried not to get hurt
This time I’ve stay untouched with pain and dirt
This time I’ve sticked to what I’ve learned
This time I fly so low I won’t get burned
Maybe it’s not enough
Maybe this time it’s just too much
Maybe I’m not that tough
Maybe this time the road is just too rough
Walk down, so I sit down
I’ve walked this road so many years
I’ve worn down all my boots, I’ve cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind
Maybe it’s not enough
Maybe this time it’s just too much
Maybe I’m not that tough
Maybe this time the road is just too rough
To take me home
But I walk on
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar