Det finns bara en väg att gå

Kastar mig i soffan, helt gåen så man knappt rår med sig själv men ändå nöjd på något självdestruktivt sätt. Sen om man är påväg upp ur pmsens sista läjansty för månaden, kvällen igår, de där extra timmars sömn inatt, mötet idag med göran eller all annat återstår att se. Men börjar känna mig som människa. Typ.

Fick en hel del och tänka på både igår, inatt och idag. Det kanske är en fördel om man inte blir utbränd innan man börja jobba. Och det kanske är bra att ta det lugnt så man slipper bråka med människor man egentligen tycker om, slipper såra människor man vill göra glada och kanske titta upp från marken så man ser att man inte är ensam. Men också så man slipper skrika åt kaffekokaren för att det tar för lång tid eller börja gråta för att en låt hackar i cdspelaren. Men det kan ju vara pmsens som gör en vetalös.

Gjorde en hafsig projektplan som jag inte är stolt över, men fick fram rätt mycket verbalt i stället till Göran och Jessica. Nu vet jag precis vad jag inte vet. Jag vet exakt vad jag missat, vad jag underskattat och vad jag överskattat. Och Göran är den enda person som skrattat åt mig så jag skrattat med. Jag borde få en stor fet medalj där det står 1# tidsoptimist. Så nu och till helgen ska jag skriva om projektplanen så den blir mer realistisk än optimistisk och i början av nästa vecka ska den vara färdig. Har gjort ett schema till mig själv också som jag planerar följa så jag överlever, inte bara i år, utan året därpå, året efter det och året efter och åren efter dem tills jag blir en oförskämt gammal gumma som är så envist fäst vid livet att till och med döden gett upp hoppet.

Så nu försöker jag hia mig själv och bara göra saker som behöver göras och låta bli det som kommer i andra hand. Nu med den trevliga annalkande veckan då man ömsom kramar kudden ömsom kysser toastolen så kan det inte skada att dra ner tempot. Så hoppas snart också att allt kan lugna ner sig till en hållbar nivå. För jag tänker utnyttja det där suget att få saker uträttade så länge som det finns där. Så idag ska jag fixa så mycket man kan på projektplanen, påbörja kapitelredovisningen i beslutfattande och försöka komma på ett bra projekt i kursen. Men imorgon blir min lediga kväll med lazerdoom, laga mat till vännorna och bara glömma allt annat vad det innebär. Inte ens mensvärken och illamåendet kan dra ner mig mer, jag är redan på botten så det kan inte bli värre nu, det finns bara en väg att välja, så det är väl bara att börja gå.