Jul... redan?!

Oh shit vad tiden gått och går. Känns som om man bara hjälplöst dras med i någon ström där man ibland kan stanna upp för en kort sekund bara för att dras med våldsammare nästa sekund. Har inte haft några julkänslor sen vintern krossade mitt hjärta genom att förvandla det vita landskapet till ett grått blött och milt landskap igen. Sen så har man inte orkat/velat ha julen; julhandlade julklapparna till syskonbarnen på ullared för några veckor sedan sen är jag osäker vart tiden tagit vägen. Fixade mat och bak i fredags och sen kom brorsan från stockholm så blev det fullt ös medvetslös. Var på julbord hos madde o hennes famillj innan helgen avslutades hos honom. Och satan vad tiden går fort så fort han är i närheten. Uttrycket en timme är en minut stämmer inte; var timma är en sekund. Och ja helgen försvann och vipps var det ju julafton.

Fick medledande som alltid när jag fick höra han skulle vara ensam julafton så bjöd hem honom till galna familjen. Inte ens min syster hade något att invända mot honom. Och vem kan det? Men han är så... socialt kompetent att det är skrämmande ibland. Var ju lite smått oroliga tt familjen skulle skrämma bort honom men han tuktade till och med min bror. Så ja, vart vi står är väl inte lika tveksamt, ska träffa hans föräldrar i helgen så det börjar väl bli allvarligt. Skämt o sido, han är fullständigt underbar och han får mig ständigt att le och skratta så varför i allsindar skulle jag ens försöka hålla mig undan? Och inte för att gå in i alltför mycket oanständigheter men vi har mycket gemensamma preferenser och likheter i det mesta. Det är småtrist tajming, jag hade gärna väntat ett slag innan det började kännas så här jobbigt att vara ifrån varandra; men uppenbarligen hade jag inget val.

Och julen blev nog den bästa hitills; inga bråk, wi, han kom och förgyllde kvällen och maten var fantastic :)
Och i januari ska vi åka till göteborg på cradle of filth ihop :)

Jag?! Ha! Aldrig i livet!

Länge sen jag skrev och så mycket som hänt. Jag har äntligen fått mitt examensbevis. Jag tjänar 230 kr i timmen fram till jul för halmstad högskola och det hustomtejobb jag gör där på sammanlagt 90 timmar. Nya vänner jag fått och gamla som jag återupptagit kontakt med. Men också det värsta att historien jagat ifatt och ytterligare en katt har blivit påkörd, antagligen på samma ställe. Dock den här gången med lyckligare utgång och efter att panikslaget plockat upp en håglös katt i en klump utanför dörren, en ilande färd på 180 till slöinge djursjukhus kunde det snabbt konstateras chock och brutet ben. Hoppningsvis kan vi hämta hem honom nu på onsdag om de lyckats få benet rätt. Syskonbarnen växer och knakar och fått äran att måla min gudsons rum.  

Ja... Och det mest spektakulära och som jag fortfarande lever lite i självförnekelse i och som är egentligen huvudsyftet med att jag skriver... Jag bara måste få skriva av mig av både irritation och lite smått rus. 'Aldrig!' Så har jag både sagt och tänkt länge. Jag kommer flytta, antingen för plugg eller jobb så jag är inte långvarig här. Och varför i allsindar skulle jag någonsin vilja stanna kvar här? Snarare att jag är kvar här för att jag är fastbunden i ett osynligt koppel av arbetslöshet och bostadslöshet. Inget som binder mig fysiskt eller psykiskt egentligen. Inga djur och ingen att behöva ta hänsyn till vart jag flyttar eller när. När den förlovade dagen kommer så kan jag bara dra samma minut som chansen ges. Javisst familjen men jag menar; det håller mig inte här; jag får inte dåligt samvete över om jag flyttar och lämnar dem alla; nästan tvärtom. Så underbart och hitta ett ställe med jobb och en plats att kalla hem. Så kan man hälsa på familjen så ofta tillfälle och vilja fås/ges. Man kan styra sitt liv dit man vill utan att bekymra sig över att fråga någon om de vill följa med. Men nu är jag så irriterad och arg på mig själv för att jag varit så blåögd och blondare än barbie. Så blind. Leende och trygg har jag lutat mig tillbaka i ett nät spunnet av honom och min egna trygghet, stolthet och tankestyrka utan att för en sekund ens fundera på en möjlighet av något annat än vänner. För det har inte intresserat mig det minsta. Nog för man känt ett litet styng av saknad att ha någon att mysa ner med ibland; men vafan. Nej. Det skulle aldrig funka för mig; jag har inga pengar att ta mig någonstans (i stan finns inget att hämta) eller knappt hälsa på folk, jag kommer flytta inom ett år och jag har äntligen nått en någorlunda stabilitet i livet igen; både emotionellt och praktiskt. Jag tänker inte äventyra det; det får vara tills jag fått mitt jobb och hem och inte en dag innan dess. Vill jag så gärna ha sällskap och något o krama i soffan på kvällen så får jag väl skaffa en hund.  

Och så kommer han där, hård och söt på ett oförklarligt vis, men jag vet och var övertygad i samma sekund att 'här har jag en till värdefull vän, inget mer.' Och jag har inte tvivlat på något av det heller, för det gjorde jag klart hur jag kände tidigt, bara efter en vecka. Irriterande(?) nog så är han min like även om vi fysiskt är så olika man kan bli; men han är så fruktansvärt okomplicerad och han tog det med sån ro att jag genast dök ner i en varm famn av trygghet för han ifrågasatte inte och det var en gemensam känsla så jag betvivlade aldrig att det skulle bli något mer, varken från hans eller mitt håll. Han har varit en helt fantastisk vän och lyft upp mig från en liten avgrund som jag ofrivilligt dykt ner i. Fått mig att le och skratta så oräkneliga gånger för sin totalt sjuka och snedvridna humor, erfarenheter och citat från diverse omogna källor. Sin lekfulla, lugna och trygga personlighet; en tornado skulle inte ens kunna lyfta ett hårstrå från honom (även om han inte har något hår). Jag har bara lutat mig tillbaka i full trygghet om att våra härliga stunder som alltid varit för korta, bara var ett resultat av två likasinnade vänner. Jag visste att jag aldrig skulle falla och ja, jag hade väl delvis rätt. För hur kan man falla när man är insnärjd? *Suck*

Jag har alltid ansett mig ha lätt att tolka människor och jag har inte tvivlat på mig själv så länge jag kan minnas. Jag står med mina två fötter på jorden och jag går dit min näsa pekar; thats it. Men här sitter jag och facepalmar mig själv över något så uppenbart att jag inte kunde se det. Först nu har jag förstått och märkt att våra fika/lunchstunder och fester ihop kanske inte var/är så oskyldiga längre. Och jag himlar med ögonen när jag skriver detta; för det är inte någons "fel" för det har varit så uppenbart att jag hade upptäckt det för en månad sen om jag bara hade ägnat en enda liten tankeverksamhet åt alla situationerna och detaljer i vad som sas och gjordes. För båda har stått i samma ögonnivå att jag inte märkt hur nära vi plötsligt står och det är inte bara han som tagit/tar steg framåt. Jag själv har inte insett förens nu hur mycket jag uppenbart bryr mig om denna arma själ och ja det nyligen uppkomna symtomet av spontana leenden när han skickat ett sms eller mail och känslan som jag knappt ägnat någon uppmärksamhet åt när vi ses. Satans helvetes skit. Nej, nej, nej, nej, nej. Det här var inte planerat. Inte någonstans. Jag? Av alla satans människor... varför jag? Aldrig i livet! Jag vägrar! Men när jag gör motstånd så trasslar jag bara in mig än mer. Och jag känner lite hopplöshet  för jag vet att i slutändan kommer jag ändå dras med, vare sig jag vill eller inte. Det är bara en tidsfråga; men jag tänker dra ut på det så länge jag kan, både för rädslan men också för ruset.

Puh... Det var skönt... Och tro inte det om mig, NEJ! Jag är inte en kärlekskrank. Faktist, jag är inte det. Ärligt. Jag menar det. Men det finns bannemig risk för det; det verkar ju gå åt det hållet nu när man fått upp ögonen. För det är nu jag betvivlar mig själv och om jag verkligen "bara" vill ha honom som vän.



     

Jadu... flum flum?

Gud så mycket och så lite som händer. Känns som livet stannat av och vet inte längre vad jag vill. Har tillbringat många dagar att fundera men inte blivit visare. Jag vill plugga vidare men vet verkligen inte till vad. Ska jag bli viltvårdare eller marinbiolog? Ska jag forska eller ska jag bli konsultisch. Och allt tjat som inte tjänar något till och alla meningslösa måsten som man ändå känner. Måste till arbetsförmedlingen men drar mig för det tills jag äntligen akn få det j/#%/(#/! examensbeviset så jag inte blir hänvisad till omsorgsjobb. Känner alltid 24/7 ett tvång att flytta och hitta något eget. Måste göra vid trädgården. Måste bli bättre, Måste bli sundare.Har äntligen kommit in i någorlunda rytm o träna tre gånger i veckan. Så måndag så ska jag, hör o häpna, hoppa på pulver diet i ett försök att tappa lite snabbare då tålamodet för första gången på flera år sviktar. Gud så patetiskt otålig jag blivit med allt och börjat tappa hoppet i samma ögonblick jag skickat iväg en jobbansökan. Har försökt börja äta frukost på 372'a försöket och hållt nu i hm... två dagar. Se om det går imorgon med. Lite pissed off också för min beställning i crazy factory där en labret inte alls var som förväntat (jag tog förgivet att labreten skulle vara platt men den var rundad) och sen var det en döskalle labret som inte heller var som förväntad och skitsvår att sätta på pinnen :P Men ger man 3 kr stycket får man väl kanske räkna med det. Är i allafall nöjd och glad över att blodigelbetten ÄNTLIGEN ger med sig. Har kliat så förjävligt så skönt nu när de äntligen börjar läka ordentligt. Hurray i can adapt; nathalie: 1, nature 2. Snart blir det väl revanch antar jag :S Jaaa, så går man i tatueringstankar. Jag vet väl egentligen vad jag vill ha, men jag vet inte i vilken ordning. Jag ska ha två kattassar (eller tre beroende hur det kommer se ut) bakom örat. Sen ska jag ha liemannen med texten Tuam ipsam vive vitam, quia tuam ipsam oppetes mortem eller Memento vivere, memento te mortalem esse. eller Vita non est vivere sed valere vita est. Första betyder  kort o gott 'lev ditt eget liv, dö din egen död', andra betyder 'Kom ihåg att leva, minns att du är dödlig' och det tredje betyder typisch' det krävs mer än att hålla sig vid liv för att leva'. Jag är lite småirriterad då brorsan snodde typish andra frasen fast hans betyder  typish minns att du är dödlig för tiden flyr. Så jaaa, jag vill ju inte ha samma text som han :PMenmen. Jag har absolut ingan aning var ajg ska ha liemannen. Vaden, skuldran, axeln, armen. No idea. Men någonstans ska han.Sen så vill jag gärna ha ett jaktmotiv med ett rådjur där här även min bror hann före med EXAKT samma idé som jag ville ha :P (ett vapen med kikarsikte där man kan se en råbock reflekteras i siktet). Så jaa... får väl ge tatueraren fria händer om det blir den :PSen vill jag ha (märks kanske hur mycket det är jag vill ha) en eller flera trollsländor, helst en larv om det går att få den att se ut som en larv och inte en alien.Och sist men inte minnst, the Cheshire cat.  Och inga av dessa tatueringar vet jag var jag vill ha. Men kattassarna har jag velat ha sen första gången jag såg en katt och cheshire cat sen den dagen jag för första gången såg alice i underlandet. Liemannen har jag velat ha ändå sen sinus dog. och trollsländan/or ända sen gymnasietiden. Och nu med en examen baserad på trollsländor känns det bara mer rätt.Menmen. Ska väl till halmstad o göra mer arbete åt göran nu i veckan. Och sen. ÄNTLIGEN återhämtning. Så blir det tre härliga dagar uppe i trollhättan med super grabben som aldrig misslyckat med att få mig o le. Om än bara genom en kort fras på sms, facebook eller ett samtal. Och någonstans är det väl lite ironiskt och motsägelsefullt att man kan sakna någon så mycket trots att man bara är vänner. Kär är väl fel ord att säga men på någotvis känns det som jag har hittat en som är på samma frekvens. Han är så lättsam och prata med och han har så mycket humor att jag nästan känner mig som en torrboll ibland. Och såklart skämmer han bort mig. Första gången jag krypit ner i en soffa i en famn där jag inte dör av värmeslag. He's a keeper! Är som jag plötsligt fått en till familjemedlem. Och nu när alla vänner i ljungby flytt fältet och alla från halmstad har sitt så är det väl en trygghet också i guess.  Menmen. Jaaa är inte bitter. Okej. Lite. Ska passa en av syrrans vänners barn imorgon och sen ska jag väl äntligen få träffa ellen igen. Har inte sett henne sen början av augusti T T Och hon fyller år. Vad i allsindar ska man hitta på? No clue. Menmen. Imorgon ska jag börja dagen med ett träningspass sen får man väl se. Får väl ytterligare ett träningspass av ungarna i skogen eller lekparken sen :PNäej nu har jag bittrat mig tillräckligt 

 ¨

Oh death

Så har man för mycket tid nu igen som arbetslösisch. Så måla gör man så det räcker o blir över. En liten del djupt inne av mig skriker "dooo it" och vill ha henne på vaden eller skuldran medan resonliga nathalie skakar på huvudet med en djup suck. Den duger bäst i ritblocket än på huden.

Well I am death, none can excel

I'll open the door to heaven or hell

The children prayed, the preacher preached

Time and mercy is out of your reach

I'll fix your feet til you cant walk

I'll lock your jaw til you cant talk

I'll close your eyes so you can't see

This very air, come and go with me

I'm death I come to take the soul

Leave the body and leave it cold

To draw up the flesh off of the frame

Dirt and worm both have a claim

Oh the young, the rich or poor

Hunger like me you know

No wealth, no ruin, no silver no gold

Nothing satisfies me but your soul

härliga natur

Livet. Suck. Haft en otrolig vecka i fält i södra Sverige/blekinge/skåne/öland. Varit fantastiskt väder och fick en härlig hyrbil som både var kul o köra och lite kul o tanka då den bara drack 04. Så har jag fortsatt jaga mina trollsländelarver. Examensarbetet är inlämnat och väntar på mitt examensbevis. Gjorde även en liten detour till barndomsminnen. Vackraste hasslö och som alltid så är där strålande sol.

Menmen,återigen fick jag erfara naturens härliga skapelser och lärt mig flera läxor. Inte bara det att trollsländelarverna bits eller sticks (gör ganska ont kan jag tillägga när de är av storlek) utan ryggsimmare, buksimmare och dykarlarver har också härliga försvarsmetoder i form av stick som ungefär känns som om fingret/handen ska ramla av. Och inte nog med alla mygg o knott så lyckades jag också bli igelbiten. IGEN. Så denna gången tog det två dagar innan det slutade blöda. Och inte nog med det; antingen är dessa extra smutsiga eller så har jag gått o blivit allergisk för betten för det blev ven en tripp till vårdcentralen. Och vet inte hur man ska reagera när de på sjukrådsupplysningen inte ens visste det fanns iglar; eller att man ens kunde få såna komplikationer. Menmne, läkaren försökte baxa på mig halva apoteket med pencillin, kortison, antihistamin och något annat konstigt. Så denna gången nöjde jag mig med pencillin och antihistamin. Infektion och klåda; mer behöver man inte. Hoppas jag.... Svullnad har iaf gått ner även om det fortfarande varar sig. Men härliga tabletter de där antihistamin atrlax alias sömnpiller. Tog en vid tolv och har sovit sen ett till nu. Hurray, men det har slutat klia.

FANtastiskt

Cheezös. Vart tar tiden vägen. Tjoff så var vi redan inkastade i.
Ja. Vad har man gjort med sitt liv? Var på Folkes dop och roligt att bli gudmor. Och roligt att hjälpa till med kalaset o maten. Så vipps var det borta och sen...? Vad ska man göra?  Sommarjobbet har hört av sig igen och vill ha mig där men det är precis tvärtemot vad jag vill. Och blev inget på biltema även om jag kom till intervjudelen iaf. Det är svårt att hålla modet uppe och humöret glatt när allt man får är "tack, tjänsten är redan tillsatt" eller än roligare "tack, men vi har valt att gå vidare med en annan sökande."

Så jag ger upp. Jag ska gå ner till arbetsförmedlingen och skriva upp mig igen... Blä jobbiga livet. Har fortfarande kvar personliga assistent jobbet men är färdig helt o hållet på andra stället känns det som. En dag till och jag skulle bli galen. Ganska bokstavligt talat. Och jag r medveten att det är ett jobb men hur lågt behöver man sjunka innan det är för lågt. Under sommaren har jag träffa vänner tre gånger. Från Maj till Juni. Tre tillfällen där jag frambringat ork nog att träffa någon. Så frågan är vad pengar egentligen är värda.

Nej. Nu ska jag inte gå o bli bitter över det. Jag har btw börjat träna igen. Eller ja, helt otränad var man väl inte med tanke på backarna man cyklade varje dag. Men jag har iaf börjat. Tre gånger i veckan gym, en dag bad/simmning och en dag med promenad/löpning. Allt för att få igång kroppen igen. Vännen i gtbrg har varit fantastiskt stöd och ska väl åka upp snart igen och bli bortskämd med uppmärksamhet. Otroliga människa.

Jaha så hade man turen på sin sida idag. Nyss duschat av mig då planeringen brast. Tänkte för mig själv; jag tar syrrans katter efter jakten; det brukar ändå aldrig bli något. Men tji fick jag. När jag placerat mig i tornet började det prassla med en gång och då var klockan bara fem. Men det var en stor get som satte av mot havren efter en kort kissepaus. Sen gick hon där glatt mumsandes i havren.  Det prasslade lite omkring och hon blev orolig runt sju tiden. Så man var mentalt beredd att det kunde vara något annat än vinden. Men som alltid med detta fantastiska djur slutar man aldrig häpnas. Vipps var han bara där. En vacker ung udda fyra. Först trodde jag det var en räv eftersom han var så röd gentemot geten. Men han gick dr lugnt betandes utan att bry sig om vare sig mig eller geten. Och det var faktiskt en milstolpe att jag klarade av att skjuta. Efter alla problem. Kikarsiktet som gick sönder; sen det nya kikarsiktet som visade sig vara ett måndagsexemplar. Så har det blivit att jag inte litar på kikarsiktet. Och sen ammunitionen som sprider mer än laservapnen i star wars. Så när jag kikade på honom tänkte jag först inte skjuta för jag litade inte på nått. Jag litade inte på kulan, inte på kikarsiktet och inte på mig. Av någon anledning hejdade jag mig där. Jag hade skjutit 50 skott med normas kula; en kula som bara skiljer i mm; allt hade suttit där det skulle i pappret. Kikarsiktet hade varit konsekvent sen första dagen. Jag har aldrig skadeskjutit något (peppa peppa). Men alla tankar; när bror skadesköt, eftersök o gud vet allt. Vilket lidande och för vad? Lite kött.

Så insåg jag plötsligt att jag blivit rädd för att avfyra mot levande ting. Jag hade slutat lita på att jag kunde ge ett snabbt smärtfritt avslut. Så med jädranamma la jag mig till rätta och tog skottet. Jag la det till och med bakom bogen för att spara på köttet. Och det var som en våg av lättnad som sköljde över mig. Jag vet att jag kan och jag litade på mig själv. Och allt gick bra. Han tecknade hjärtträff och rusade en 20 m. Sen var det hela över.

Förvånat såg man på klockan och upptäckte att den bara var halv åtta. Så glatt ringde jag och berättade medan jag tog träningspasset med bocken.Cheezös. Det är just därför jag måste träna. Det är inte alls långt till passet. Totalt att gå i relativt normalt/sakta takt tar det tio minuter. Men med ett rådjur på ca 15 kg så var vägen lite lite lite.... jobbig. Fick till och med ta två pauser för att inte dö i värmeslag. Så väl framme vid bilen genomsvett och flåsandes som en flodhäst, var det bara att lyfta in bocken. Så körde man hem glatt och förberedde allt. Så kom brorsan och hjälpte mig lyfta upp bocken. Så tog vi ur och flådde den (helt själva kan tilläggas; har alltid problem med bäckenet och att få bort hela paketet). Så brorsan hjälpte till och bära in det i kylskåpet och förvånat stod man kvar. Så vaskade man av sig blodet så gott det gick, gjorde iordning baljan med godsaker till räven innan man såg på klockan. 10?! Så då var det bara ut till lagan och ge katterna mat, vatten och kärlek. Så när man äntligen kom hem var klockan elva. Så plocka iordning, prata lite med vännen och sen ta en dusch. Vipps var klockan tolv. Cheezös.

Nåja läggedags. Imorgon ska jag klippa gräset hos syrran, träna, göra iordning trofén och städa.
Avslutar med den fina bocken igen som gjorde min dag och veckor
:) 

 



 
 

livets upp o ner

Jaha, det har aldrig känts så underbart som när sommarjobbet tog slut och man glatt cyklade hem medan man inombords pekade finger mot byggnaden tills den försvann ur åsynen. Så var det hem, packa och sen vipps iväg till blekinge o jaga. Så 15 spenderades med bror o far, öl, vin, whisky och jaktfilmer medan vi diskuterade passen inför morgondagen. Trots att vi inte la oss förren klockan var tolv så vaknade jag piggare n någonsin strax innan klockan ringde klockan fyra och som en fyra åring på vg till utflykt var jag snabbast på med kläderna och hoppade upprymt omkring utanför tykonvagnen medan de andra trött masade sig upp. Och vilken morgon!

All ilska, vemod och frustration rann av som vatten när man såg på soluppgången och lyssnade på skogens alla ljud. Men såg inget första dagen, inte ens på kvällen och inte de andra heller. Men andra morgonen hade jag turen att få se liv o rörelse. Först kom en get med dubbelkid och kidden lekte runt på hygget medan hon åt. Sen kom en ltien pinnabock och strosade runt innan en lite större bock smög sig på bakifrån och tog mig med överraskning. Men lika glad var ajg för det. Och på kvällen sen fick jag se honom; den vackraste av dem alla i skogen. En ståtlig sextaggare, kanske till och med medaljbock som det så fint heter. Men jag hade inte kunnat skjuta om jag ens ville. Dels för han var alldeles för fin. Men sen också för att jag inte tyckte det var ultimat; han stod snett; det var rallaros ivägen, hade inte koll på vad geten stod, lite långt håll etc, etc. Och som vanligt får man lite pikar för man avstår, men jag hade så otrolig vecka; fick se den där bocken tre gånger till och lika härligt varje gång :)

Brorsan från stockholm var lite mer jaktsjuk än jag och sköt en pinnabock, annars så klarade sig de flesta. I stället spenderade vi tiden på kräftfiske (fick och kokade 120 kräftor) och umgänge med släkten :)

Så hem igen och då hade min stora systerdotter sara kommit (hon är lika gammal som jag). Så vi snackade och sen drog far o jag ut i skogen igen och jagade hemmavid men utan nått mer än frisk luft. Det finns inget bättre än att komma ut på det viset.

Så schoppade vi lite, fick nästan 19 denna månaden för både sommarjobb o personlig assistent. Så   kände att jag kunde unna mig lite. Åt med ellen o madde på thairesturangen, handlade smycken som jag länge funderat på (inte så dyra, 200 kr för fyra örhänge, tre armband, ett halsband, eyeliner, läppglans och en fotlänk). Sen unnade jag mig 4 filmer för 100 på hemmakväll ^^ Men nu är det färdigunnat.

Fixat doppresenten till dopet på lördag med. Ska ju bli gudmor men hoppas det blir bra det lilla man införskaffat (tanken som räknas). Så hjälpt syrran med dopförberedelser och allmänt tagit det lugnt. Varit på arbetsintervju på biltema som gick sisådär. Sa många bra saker men är alltid så, man kommer på massa saker man kunde säga sen i efterhand. så får se en vecka sne får man se vad som händer.

 Ska väl hämta fars bil imorgon (bilen klappade ihop så fick lämna in den), köra lite taxi för mor och allmänt njuta lite granna. Bror från sthlm kommer på fredag och sara åker väl hem igen till helgen :/
Sen så ska jag unna mig en resa till göteborg och få lite kvalitétstid med pöjken. Känns som den första människa som verkligen förstår mig. Så skönt och få lite vänskaplighet nu när mina två töser lämnat mig för plugget :P
Nehepp, nu är det läggedags, imorgon ska jag baka och köra taxi hela förmiddagen :P Så ha det fint

Melankolia stad -Loke Nyberg

Melankolia stad -Loke Nyberg

Så var det med sommaren   

Och tjong då var det höst igen

Med samma gamla trötta attribut

Det är inget nytt att det blir höst

Men inte heller någon tröst

Att veta att man har mått såhär förut

Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa halls

Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls

Det är väl inte det att något gör mig ledsen

Det är väl mera det att inget gör mig glad

Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen

Enkel resa emot Melankolia stad

Visst borde jag ta mig i kragen

Leva ut och fånga dagen

Festa till och prova bungie-jump

Vara här och nu och mitt i livet

Men själva initiativet

Sitter märkligt fast som i en kramp

Så jag tror det att blir jag och TVn även denna kväll

Det känns förövrigt ganska skevt att gråta i en karusell

Blir mest beklämd utav upplevelsestressen

Visst vill jag vara med om, men vet inte vad

Så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen

I hundrafemtio knyck mot Melankolia stad

Du säger att tröttheten mitt hjärta rymmer

Ja just den typen av bekymmer

Lider många människor av idag

Men du har svårare för att beskriva

Vad som är det positiva

Med att det finns fler som mår som jag

För jag skiter i om jag är en av hundratusental

Det gör ju inte mindre ont bara för att smärtan är normal

Själva omtanken ökar bara pressen

Det smakar skuld om varje kopp med varm choklad

Man har en egen vagn på nedstämdhetsexpressen

Man åker ensam emot Melankolia stad

Du säger att du saknar mig

Jag saknar saknaden i sig

Hur vackert, hur fult allting var

Och när allting kommer ikring

Är ju allting bättre än ingenting

Men ingenting är allting jag har kvar

Nu känner jag hur tåget saktar av och stannar till

Och jag reser långsamt på mig, det är väl inte att jag vill

Men vi är framme vid den slutliga adressen

Dags att ta plats i skuggfigurernas parad

Ändhållplats för nedstämdhetsexpressen

Vi är framme i Melankolia stad

Här går jag genom gråa gränder

Över askbeströdda stränder

Tunga steg i stillastånden höst

Genom tjock och klibbig dimma

Var minut känns som en timma

När jag plötsligt minns det sista av din röst

Du sa det här är inget avsked för när du väl kommer dit

Ja då kommer du att minnas, du är bara på visit

Jag vet ditt hjärta är så tungt att det vill fly ditt bröst

Och just nu är det kanske ingen lindring eller tröst

Men jag finns kvar på andra sidan av processen

Och du ska återvända som du alltid gjort

Det går returresor med nedstämdhetsexpressen

Dom går stadigt, men inte lika fort

Dom går stadigt, men inte lika fort

Nostalgi och förvåningar

Jadu... gott folk. Augusti, thank god. bara två veckor kvar. Sen äntligen äntligen över. Och mentalt har jag gjort upp framtiden en aning. Framförallt och den viktigaste insikten; aldrig mer omsorgsarbeten. Ever.

Jobbat nu sen början av juni och är förvånad över att det gått så snabbt. Och jag är så tacksam över att det är över snart. Det är nog ingen som förstår såvitt de inte själva jobbat med det. Ansvar över en människors välbefinnande, att jämt vara med sjuka människor, jämt höra klagan dag in o dag ut, hela tiden försöka vara positiv och att dag in o ut ursäkta sin egen existens. Du kommer för tidigt, du kommer för sent, det är för varmt, det är för kallt, du är för noggrann, du är för slarvig, du kan inget, du vet inget, du är trög, du är oansvarig. Jag kan fortsätta ett bra tag till. Och mitt i allt ska du stå där o le och ta emot det. De senaste veckorna lärde jag mig någon konstig teknik som gjorde att allt bara rann av. Man vet att det är sjukdomen som gör det. De förstår inte alltid varför man måste duscha, tvätta eller städa. Eller ens äta ibland.  Men nu så har varje ord, blick och handling blivit som ett personligt angrepp igen.
  
Såklart det finns de som är fullkomligt underbara och tackar för vad man gör, men de väger inte upp helheten. Att hela tiden hålla med och säga att man ser och upplever samma saker som de gör i deras bubbla där både föräldrar och andra sen länge döda lever. Hela tiden följa med i minneslooper, prata om samma saker som man pratade om för två minuter sen och framförallt hinna med i sinnesombytligheten.Så jag beundrar de som kan jobba med det. Orkar med det dag in o dag ut.

För mitt mått börjar bli rågat. Men nu ska jag inte klaga mer på det; är "bara" en vecka kvar imorgon.

Hade en tack-lunch från cheferna idag som var supertrevlig. Där de tackad oss sommarvik. Och man försöker väl ta till sig det de sa, men är mycket på utvärderingen som de kan förbättra. Det första bland annat är en mer utförlig karta över stan :P

Menmen, annars är det väl ingen större förändring. Väntar fortfarande på magnhedens OK, söker jobb i Sverige och nu utökat till Norge och Danmark. Söker lägenhet och kikar på utbildningar.

Men ser så fruktansvärt emot nästa vecka när jakten ÄNTLIGEN börjar. Bara jag och skogen. Så länge jag nu vill. Hela dagen, hela natten. Hela dagen och natten om det är så. Bara jag, ensamheten och stillheten i en soluppgång och solnedgång. Så fucking awsome. <3

OCh nu flyttar mina kära vänner :( på måndag sticker madde. Och om en vecka till så sticker ellen :( Så är det bara jag och familjen kvar i hela ljungby. Har en barndomsvän som jag försöker få kontakt med igen men hon ska också flytta strax. Lär väl bara vara jag och alla fjortisar här snart.

Men, jag är inte bitter. Haft en mysig stund med systerbarnen. Och folkemannen får mig o le bara han är i närheten. Också umgåtts mer med syrran än förr vilket inte är så dumt. Kan hända att allt bråk äntligen är bakom oss? Fadder ska jag iaf bli och fixat doppresent med ihop med stoff.

 Hade iaf ett varmt minne som väcktes till liv idag från övningskörningstiden.Passade systerdotten o hon hade samma leksaksbilar som när pappa och jag för så många år sen satt i köket och körde med leksaksbilar. Inte för att leka, utan för att lära. För det var så far lärde mig hur man backade och fickparkerade med och utan släp, väghållning och hur man skulle agera vid sladd. Med leksaksbilar och utritade rutor på ett papper flyttade vi runt bilar för o simulera en fullparkerad parkering, en gata, enkelriktat, en bilkö, en omkörning etc.Och det är väl ett av de mysigaste minnena där pappa och jag satt ihop sena kvällar med leksaksbilar som vi körde ihop på vägar och parkeringar vi själv ritat med färgglada kritor.









 

Wake me up Avicii

Det är väl inte alltför ofta man lyssnar på radio nuförtiden. Men vipps en sån där dag när allt gått fel och allt kändes lite sisådär extra meningslöst så hörde jag denna låten. Och jag tror på nått vis texten vann före musiken. Sen är det väl inte bättre än så att den fasnat på huvudet sen dess som en liten pepp låt för mig själv och styrka i att ignorera allt o alla. Det är nio dagar kvar till 25 och jag äntligen får min lön. Det är bara fem veckor kvar av sommarjobbet sen behöver jag inte stå ut med det längre. Det är fem veckor kvar sen är det semester med jakt dagarna i ända. Har äntligen fått tiden att göra de sista smådetaljerna på arbetet så den är inskickad så bara invänta examensbeviset.

Men framtiden gnager sådär oroväckande. Alla tycks veta vad de ska göra med sitt liv. Alla utan jag. Mina två vapendragare lämnar mig för studier. Så nu har jag en enda barndomsvän kvar i hela staden som jag kan umgås med. Alla är borta. Och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra eller ta mig till. Loggar knappt in på fb längre eftersom jag känner mer press över hur långt folk o fä tagit sig, hur löjligt det än låter. Men jag har vänner som både förlovat sig, gift sig, hittat bra jobb och ett bra boende. Men själv så har jag än inte lyckats hitta ett jobb så jag kan flytta; så fortfarande bor jag hos mor o far och där jag tjänar runt en tusenlapp i månaden för personliga assistentjobbet. Hurra.
Men what the fuck. Lite därför jag har med låten. Jag har inte hittat ett jobb så jag kan flytta och jag har inte bestämt mig för en utbildning men jag har haft tid och lära känna mig själv mer och en förståelse vad jag inte gillar och vad jag gillar. Därför det lutar åt fish and wildlife population management. Men vem vet? Ska söka till nästa höst och drömma ett litet slag till.


Wake me up

Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can't tell where the journey will end
But I know where it starts
They tell me I'm too young to understand
They say I'm caught up in a dream
Well life will pass me by if I don't open up my eyes
Well that's fine by me

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost

 I tried carrying the weight of the world
But I only have two hands
I hope I get the chance to travel the world
And I don't have any plans
I wish that I could stay forever this young
Not afraid to close my eyes
Life's a game made for everyone And love is a prize

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost

bitter igen

Oh jösses. Shit.
Måndag var en hård kall bitchslap. Inte bara ett uppvaknande till en grym kall värld men också allt man måste ta tag i. Började hemtjänsten i måndas och ja... Vad säger man. Att dagarna i ända ursäkta sig för sin egen existens och fel, för att försöka motbevisa bittra deprimerade tanter o gubbar att det finns en mening i livet och att det inte finns något som berättigar ett självmord, eller att hantera diverse mindre trevliga kroppsvätskor på både kläder, golv, säng o toalett plus att man själv känner sig fruktansvärt otillräcklig. O vad kul. Så på allt så fick ajg tillbaka arbetet igen från examinatorn så jag ska fixa det allra allra sista (eftersom jag var lite lite tidig med o lämna in arbetet så fick jag en feedback till godo av magnheden). Så jobbat 7-16.30 varje dag utom torsdas då det blev kväll (16-22) och även hunnit med o målat om stugan, planterat om, städat, sökt jobb etc. Så  fick jag också rycka in o jobba som personlig assistent hela midsommarafton. Från 7-23. Utan rast. Sen när man kom hem så var man fyllechaffis åt brorsan. Så glad fuckin midsommar :P. Vipps var det redan lördag och då skulle vi på kalas till nenne som fyllde 2. Så gick hela dagen där, var inte hemma förens nio på kvällen och somnade rätt så omedelbart efter det. Och vipps var det söndag. Så suttit med rapporten på förmiddagen och sen blev det till syrran igen, sen hem o laga mat. Och nu sitter man här och ska strax sova.

Jag avskyr det uppstakade livet jag har och är bitter över avsaknaden av pengar nu i allt. Lyckades ha sönder glasögonen/spräcka glaset så måste köpa nya och skitroligt då de kostar runt 2000. Wihoo. Utöver det verkar det som att kikarsiktet är åt fanders och behöver ett nytt, 4000. För att inte nämna mitt jaktställ som knappt håller nån värme och behöver uppgraderas. Och på jobbet påpekar de hela tiden min klädsel att jag borde köpa något annat. Det är inte mitt fel att kommunen inte bistår med arbetskläder och att min garderob inte består av nya sprillans kläder och fina t-shirts/linnen utan består av bandtröjor och halvslitna shorts/byxor. Och jag vill inte lägga min lön på att köpa jobbkläder, jag tänker inte heller göra det. Största problemet är väl mer att jag inte märker om kläderna är slitna eller ej med det gör ju andra :P Jag vill ha kläder som jag känner mig bekväm i; självfallet att allt med döskallar och liknande "stötande" faller bort; det är ju äldre människor. Likadant allt tajt försvinner också då man inte vill ha nån som helst uppmärksamhet från sliskiga gubbar. Men jag tänker inte köpa massa t-shirtar i grälla akvarellfärger för att de ska vara nöjda. Det räcker att jag måste tvätta varannan dag för o ha kläder så det räcker. Det är ju inte som så att man vill ha samma kläder två dagar i rad direkt så det blir snabbt fullt i korgen. Och mitt i allt är jag skyldig mina föräldrar pengar och försöker betala tillbaka och hålla fred i familjen.

Saknar en helg/dag att bara ta det lugnt på. Men icke. Ingen jävla helg ledig förens i slutet av juli nu. Ändrat schema för hemtjänsten och blivit inbokad för personlig assistent på de flesta helger.  De andra är snart helt uppbokat med annat. Mor o far firar sin 40åriga bröllopsdag nu på lördag så då ska vi ut o äta, sen kommer brorsan från stockholm ner, syrran behöver barnvakt, fixa färdigt köket, rensa garaget. It just keep coming.

Och mitt i allt vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Blir så frustrerad över att bo hemma men har inget o få ut frustrationen på. Varje dag får man pikar av syskon att man antingen är otacksam, bortskämd eller lat. Men är ganska svårt att hjälpa till hemma när man inte är hemma förens halv fem och föräldrarna redan lagat mat, städat eller tvättat. Har äntligen fått igenom varför det blir en stor grej att jag inte FÅR/KAN hjälpa till, så nu får jag iaf sköta tvätten och städ; ibland även matlagning när jag har tur. Önskar mer än allt att hitta ett jobb som man trivs med och en lägenhet nånstans oavsett hur liten den är. Nu när både madde o ellinor flyttar så försvinner i princip hela umgängeskretsen för mig från ljungby stad.Så hoppas verkligen jag med kan flytta; hitta en bra utbildning eller ett jobb någonstans. Bara lämna denna gudsförgätna stad med alla dessa människor som verkar göra allt för o trycka ner mig.

Har länge funderat på umeå eller lund. Också SLU. men gud så svårt att bestämma sig. Å ena sidan betyder det att jag måste flytta igen bara för att några år senare kanske tvingas flytta hem. Igen. och vet inte om jag skulle klara av det. Så hoppas innerligt att jag får napp på ett jobb; annars söker jag utbildningar till hösten/våren och kompletteringskurser. Har fått nu ett halvår utan kurser så rätt skönt. Men är nog inte redo att börja master till hösten; inte än.
De säger att jag måste se till pengarna; ibland måste man få skit under naglarna. Man akn inte få drömjobbet medesamma. NEJ, det kan man inte. Men det skadar väl inte om man kan få bibehålla någon självkänsla, livsglädje och mening? Men man har fått intjatat nu hela tiden att det är bara o tänka på pengarna, hur mycket man kommer tjäna. Men ja, det är den stora frågan; hur mycket är pengarna värda egentligen? Hoppas iaf syrran blir lycklig nu när man mår skit och är orkes/viljelös. Men pengar får jag. Att jag missade midsommar o fira med vännerna från gymnasiet. Men pengar får jag. Tur det bara är sju veckor kvar, snart räknat ner till sex veckor kvar. Sen så äntligen kan jag förhoppningsvis hitta tillbaka till livet. Längtar så till 15 augusti som är sista dagen.

Så blir det inget mer sen. Aldrig något mer inom hemtjänst, omsorg, socialförvaltning. Håller extra jobbet som personlig assistent om jag inte får jobb då det bara är någon gång i veckan högst, men inget mer med äldre. 

Märks det att jag är lite pytte bitter på livet...?






 

Oh sweet sweet life

Oh life, how sweet you could be :) För första gången på länge så känns det faktiskt inte helt uppgivet och förgäves. Har haft en awsome vecka med mycket och inget. Stack iväg till gtbrg/trollhättan och träffade den stackars vännen som livet gjort allt för att förhindra mig från o träffa. Så gav jag livets alla måsten fingret och gav mig iväg för en fantastisk helg med mycket gott umgänge. Förvånansvärt måste jag säga att han var precis som jag föreställt mig och jag brukar alltid ändå undermedvetet underdriva för o vara säker på att man inte blir besviken. Men han var riktigt riktigt trevlig och mysig.

Så spenderades helgen med o lära känna varandra lite bättre, några promenader, läste igenom lite manga, film och även lite mys. Så blev man bortskämd hela helgen med kaffe och chocklad. Simply awsome! Så, det är bevisat; man kan ha manliga nära vänner. eller ajg hoppas det iaf. Jag märkte iaf inga kärlekskrank tendenser varken hos honom eller mig så allt är väl grönt. Men var med tungt hjärta och åka sen; men resan lös upp ändå; betalde swebus biljetterna och väntade med de andra då jag var osäker när jag skulle åka hem. Så käre vännen köpte tågbiljetten från trollhättan till göteborg tur o retur. Plus när man väl skulle till o från halmstad så behövde jag inte paya för biljetten. Så två hundra insparade bara där.

Nåja. Så träffade man examinatorn på måndagen och gick väl rätt bra; det kändes nog värre än det var. Eftersom jag hade magnheden som examinator så känns det stabilt och det kommer bli ett bra arbete till slut. Men mycket detaljer som tillsammans blir väldigt mycket. Men iaf; idag kände jag mig klar så skickade iväg allt för en sista granskning. Skitsvårt med figurtexter och än svårare att veta vilka begrepp man ska förklara och vilka man kan hoppa över. Så bära eller brista; men som sagt, har en chans till på mig om det skulle vara så. Men tror det ska gå bra; har ändrat det hon påpekat o utökat med fler förklaringar. Totalt 28 sidors arbete varav 9 sidor ren text sen appendix med lite lokalbeskrivningar, grafer och träd etc. Så hoppas hon är nöjd; jag känner mig nöjd och känns inte som att jag kan prestera mer.

Menmen, upp till bevis.
Annars så har veckan gått oförklarligt fort; Hurrey (?) för att jag fick rycka in o jobba lite i onsdags; sen passat ungar, målat om lekstugan, kopplat och monterat utebelysning och nu är man barnvakt igen fast åt nelly. Imorgon ska jag med o hjälpa ladda ammunition till mig och brorsan så då lär väl dagen försvinna där, men så nice; med den nya kulan kan jag få ett skjutbart skott för ca 10 kr emot de 30 kr om jag skulle köpa. Cheezöz. SÅ hålla tummarna att kikarsiktet inte muckar mer och håller sig; annars blir det väl införskaffa ett för första lönen :/

Så för att inte att glömma fick man även tillbaka skatten; blev runt sju för mig så jag är nöjd; allt till föräldrarna och för att få familjen o hålla käft men likväl bra. Får väl kanske någon tusenlapp denna månaden, men får något mer närmre en lön nästa månad till o med september säkrat. Känns konstigt med vetskapen att man kommer få pengar igen.
Så på måndag börjar på hemtjänsten och sen tror jag sommaren är förbi. Brukar gå så oroväckande fort när mentaliteten försvinner och man blir robot. Då brukar det ticka på utan större svårigheter. JAG hoppas det iaf.

Har några dagar som jag vet exakt vad jag ska göra med. Jag har en "lång" helg (ledig fredag-söndag) som ska spenderas utomhus och på cykelsemester ensam med ett tält på ryggen. Så får man se vart man cyklar nånstans. Funderar o cykla till halmstad bara för skojs skull men vet inte om man skulle palla simlångsdalensbacken hem sen :s  Nåja, får se, fortfarande juni och är inte förens i juli den helgen kommer :P

Så känns det så trist med när mina sista vänner som alltid funnits i stan ska flytta; en ska börja plugga musik den andra trädgård. Så blir man helt ensam med bara en jobbig familj att umgås med. Hurra... Nejdå, jag ska hitta jobb och sen lämnar jag mitt småland och åkler nånstans där det finns grönare gräs. Bara man kan hitta ett jobb o stå ut med så är jag nöjd. Menmen, den som lever får se.









 

Livet som snart examinerad naturvårds biolog

Ja vad fan rent ut sagt hände?
Jag kom, jag var, jag gick. Spenderade en vecka med föreberedelser där jag noggrannt läste igenom arbetet och presentationen och allmänt fick magkatarr av stressen inför opponeringen och examinators frågor o utlåtande.

Men det var inte som jag förväntade mig. Eller jo, lite. Projekten fungerade såklart inte så fick byta. Men annars: salen var inte fullsatt. Jag pratade och förklarade alla fraserna relativt lugnt tempo, jag fick en bra slutkläm och jag gick inte över tiden. Opponentens frågor o kommentarer var förvånansvärt enkla och sådana jag redan visste skulle komma och var förberedd på (allt om en ganska svag röd tråd, kort diskussion och några begrepp som borde förklaras lite mer). Så var det examinators tur och stressen steg igen, men ack, inte den fasansfulla frågan jag förväntat mig. I stället, vilken nytta har världen av mitt arbete, om jag fick lite mer tid, vad skulle jag göra då etc. Lite detaljfrågor om håvningsmetoden och analysen. Värst var nog frågorna från åhörarna som fick mig o kallsvettas lite. Varför just den metoden, varför just den sekvensen, varför inte pop. dynamik i stället för gener. Guuuud. Men kändes som jag försvarade mig bra och fick även lite hjälp i försvaret av en av lärarna mer insatta på genetik området. Så man ska väl inte klaga.

Och jag som opponent gick också förvånansvärt bra; var rädd att det bara skulle ta några få minuter, men blev ändå en diskussion om än liten. Så lyssna på alla andras arbeten och riktigt kul o äntligen få se vad alla pysslat med. Var iof "bara" 3 från klassen, men likväl. Och kul med de andras arbeten så man får lite perspektiv på att arbetet faktist har värde och kvalité.
Så i slutet kom även jocke o klara så vi kilade ner för å äta ihop, självfallet har ajg inte fått skatten så därav är kontot lite lite lite... tomt. så tänkte bara köpa en fralla nånstans och sitta ner ihop med de andra men slutade med att hittade något billigt som inte skulle suga ut kontot så värst, skulle ändå ha ca 50 kr kvar. Men kära steff bjöd mig och ska försöka hitta sätt o återgälda det.

Så, då är man snart färdig, hoppningsvis nästa vecka och ryser när jag tänker på det. Och man blir väl kanske lite mörkrädd när man ser på framtiden. Vad ska man göra?

Funderat mycket på utbildningar på SLU och ta men det är så bitterljuvt. Självfallet känner jag mig inte färdig med högskole/universitet världen, men orken är bortblåst efter dessa snart sexton år konstant pluggande. Jag vill mer än gärna ta ett år nu o jobba; men då visar det sig att det är stört omöjligt o hitta ett jobb att stå ut med i mer än några månader. Jag har jobbat inom äldreomsorgen och kan säga att livets mening blir totalt överskuggat och det finns inget ljus eller någon mening i vad man än gör. Man är så otillräcklig, otillgänglig och man bestraffas genom klagomål till chefen om man är medmänsklig och tar den där extra minuten med varje individ; men då är man ju långsam.
Hur mycket jag än bråkat med min familj om det så klarar jag verkligen inte av det jobbet och det handlar inte om lathet eller att jag av bortskämdhet och självgodhet inte tar alla jobben som finns. Jag räknar inte med att hitta drömjobbet medessamma. Jag räknar med att få lite skit under naglarna för o komma dit jag vill.

 Det handlar helt enkelt om att skulle jag jobba där mer än två månader skulle jag antagligen spendera all min fritid med att hitta ett sätt att antingen få slut på de äldres lidande eller skada mig själv så jag slipper se allt otäckt som sker och som man inte kan göra något åt. Det är som jag sagt hela tiden; jag skulle med ett leende slicka alla toaletter i stan och använda toaborsten som tandpetare efteråt. Men de jobben finns inte ens. Det enda jag vet är att jag inte lagt fyra år av mitt liv på biologin bara för att bli fastanställd inom omsorg och socialförvaltning med äldreomsorg så jag med all säkerhet blir deprimerad, oarbetsam och ett jävla bidragsfall innan 25 bast.

Så ska se över ekonomin lite efter denna sommaren, se om jag kan få fatt i nått med fyra hjul så finns plötsligt fler dörrar öppna. Jag tänker inte bara vänta på de fina jobben som syrran säger; jag vet att jag inte kommer få ett jobb där jag trivs de första åren så som marknaden ser ut idag; men jag tänker inte låta ett jobb ta livet ifrån mig. Jag har desperat ringt och mailat till kommunen och parkförvaltningen, är medlem i alla bemanningspoler, söker allt ifrån lagerarbete, servitör, mcdonalds, max, ica, citygross. Men vad gör man när det inte finns något? Och man blir helt bitter när man dag in o dag ut hör hur dålig man är, hur bortskämd man är.
Jag har ett timvik. som personlig assistent där man får en känsla som aldrig får på äldreomsorgen; nämligen tillfredsställelse. Jag har gjort mitt bästa och det märks och det blir bättre. Det är inte den människoindustri där varje sekund räknas och medmänsklighet och omtanke ses av arbetsgivaren som ett hinder.

Usch o fy. Nejdu arbetsförmedlingen blir det nu i kommande veckan, men först en sväng till pojken i gtbg som jag varit oförskämd och låtit hänga i luften.
Jädra anamma, först göteborg sen livet och måndag skolan igen för o fixa kommentarerna.
Sen får vi väl se vart det bär av







 

bitter

Samma gamla spår. Sköter trädgården och allt kring huset, hjälper mina föräldrar och sist kommer jag och allt jag behöver göra. Men vad gör man? Jag har inte råd med lägenhet och att då säga nej när de behöver hjälp känns konstigt. Nåja, är liiiiiiiiite bitter över allt. Brorsan från sthlm hjälpte mig med datorn och gjorde den snabbare men har på något vis lyckats förstöra/avinstallera/inaktivera ett par väldigt viktiga tillägg så datorn funkar med nöd o näppe. Mitt i detta försöker jag få statistikprogrammen att fungera med mina matriser, vilket inte funkar så bra. Och så här på slutet när jag verkligen behöver dem! Är på sista resultatet/anaysen/diskussionen bara för att få ett värde om mitt resultat är tillförlitligt eller ej och självfallet ska datorn svika mig NU.  RAWR. Men jag ska redovisa 5 juni, har bett göran o jessica om hjälp att konvertera till de olika filformaten då min dator mist den talangen.

Jobbigt bara att datorn ska krångla så här nära slutet. 5 juni, då smäller det och äntligen får jag min examen och efter det är det dags för publicering :) Hurra! Håller tummarna att allt funkar imorgon när jag ska skypa med jessica i hopp om att förstå det allra sista och få programmen och fungera. Sen har jag varit "duktig" och lyssnat lite på mig själv. Så denna helgen ska jag dra ner till lund till kära skrutten :) Och få en/två dagar och andas ut. Sen är det bara och peppa inför redovisningen. Efter det ska jag belöna mig med ett besök till Göteborg och till en pojk som jag haft ögonen på alltför länge och tänkt åka upp till. Så finally ska vi träffas, så blir en belöning/uppmuntring/sympati resa.

Jobbar ju extra då o då men tär mycket även om det bara är två-tre gånger i veckan som max. Passar inte mig helt enkelt men får ju duga tills jag hittar annat :/ världen ska inte vara enkel och livet ska definitivt inte vara lätt. Så börjar jag på hemtjänsten också veckan efter redovisningen och sen lär hela sommaren vara borta :( Hoppas bara det blir utdelning av jobbet så man kan investera med pengarna

Så håller jag på att bli galen på bössan. Har skjutit in den och går åt helvete men hittar inte orsaken. Det ligger fritt i spången, kikarsiktet och fästena verkar vara ok, kulorna är handladdade så borde inte vara något. Så tog vi o plocka isär, rengjorde och smorde upp allt innan vi drog åt allt med momentnyckel i stället. Och fortfarande illa, men bättre. Håller tummarna att det kan reda till sig så jag kan slippa köpa nytt sikte eller fästen. Pengar som jag inte har :(

Fick en tusenlapp i lön denna månaden så wiii... Men tusen mer än jag skulle fått utan jobbet. I stället har jag råd o åka till göteborg o lund, men det är väl allt är jag rädd. Syrran valde någon dyr jävla resturang till mors dag. Och självfallet måste man ju följa med. Så tvåhundra jävla spänn :( RAWR, tänkte spara de där. Har redan lagt en femhundring av lönen på resorna, sen behöver jag fylla på ytterligare två hundra på busskortet till redovisningen och vipps är lönen borta och jag har inte råd o ta mig någonstans :(

Menmen, man lever, man har relativt hela kläder och tak över huvudet, mat på bordet. Så man ska väl egentligen inte klaga. Men jag hade så fruktansvärt gärna skymfat hela mig, tagit socialbidrag, hittat en skiten liten lägenhet någonstans och fly från familj och allt. Men men. Drömmarna får vänta till nästa riktiga löning där man kanske kan få mer än en tusenlapp.

Ha det fint i bitterheten