Trött

Konståkningen gav mig äntligen en timme utan tankar och knappt känslor. Smärta var endast mjölksyra, sträckningar eller om man föll. Tankarna bestod bara i balans, rörelser och andning.
Tyvärr varade det inte så länge

Trött på att låtsas och trött på att le
Har försökt hålla mig sysselsatt utan större framgångar. Försökt plugga, försökt måla, försökt skriva. Men ändå kommer allting tillbaka. Jag har försökt le, jag har försökt skratta, jag har försökt umgås. Men allt är bara så... ansträngt. Overkligt.
Någonstans känns det som om de känner sig tvingade att få mig att skratta.
Och jag känner inte längre igen personen i spegeln som ler och skrattar tillbaka åt deras skämt.

Hat och ilska bubblar under ytan oresonlig och ologiskt. Om de bara lämnade mig ifred. Om de bara kunde sluta ringa och påminna mig. Om jag bara fått veta. Om någon bara skickat ett sms. De har dolt det för mig. Alla har vetat, alla utom jag. I tron att resan skulle bli bättre har allting bara blivit värre. I stället minns jag inte längre något. Allt jag minns och vet är att min bästa vän var död under tiden jag var borta. Var var jag någonstans? Vad gjorde jag? Jag vet inte längre. Allt jag vet är att jag har dåligt samvete över att jag glömde köpa present till min älskling som inte längre finns.

Bara för att jag kan prata sansat vid samtalen betyder inte att smärtan är mindre. Nej. Smärtan är lika stor, jag har bara lärt mig stänga in den ett tag. Nej jag gråter inte i telefon eller när någon pratar om vad som hänt. Det sparar jag till kvällen och natten.
Det finns bara en önskan. Jag önskar att vara helt ensam. Där inget behöver förklaras. Ingen behöver bry sig. Jag behöver inte kämpa att hålla masken. Men i stället blir det ytterligare fyra dagar umgänge. Fyra dagar av ansträngda leenden och skratt. Hur är det egentligen tänkt att klara av? Med all magont, huvudvärk och illamående och tankar. Det finns yttrade ord om ingen press, men under ytan känner jag mig skyldig till saker jag borde göra och borde säga men framför allt borde förklara. Men hur förklarar man något oförklarigt? Hur sätter man ord på känslor som inte går att beskriva? Hur pratar man utan att smärtan kväver rösten?

Jag trodde verkligen att "ingen förstår" bara var ett uttryck. Men jag har insett sanningen. Förstår verkligen ingen? Jag ägde och förlorade aldrig någon katt. Jag förlorade en själsfrände, bästa vän och en del av mitt hjärta. Han var inte mitt 'husdjur', han ägde mig mer än jag honom. Man kan inte byta ut ett hjärta mot något annat. Jag kan inte byta ut den del av mitt hjärta som dog mot en ny 'katt'. Allt jag kan hoppas på är att i sinom tid kanske hålet blir mindre. Det finns ingenting som kan fylla tomrummet. Det finns inget som kan återuppliva mitt döda hjärta
Det sägs att tiden läker alla sår, men Nej. Nej. Tiden får en att glömma hur smärtsamt såret verkligen är. Och om man har tur kan man till och med glömma var såret sitter.

Vad än allt har fört mig så så blev jag medveten om allt han gett
Mitt lilla hjärta som villkorslöst försökt hjälpa mig när ingen annan var där
Min första bästa vän som jag någonsin anförtrott mig åt
Min första bästa vän som varit en bästa vän

Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för alla samtal
Att du verkligen orkade lyssna på mig och svara
Att du orkade trösta mig och förstående blinkade till mig
Att du gav mig styrka att vara den jag är och orka dagen

Jag kommer aldrig glömma våran tid i skogen
Du fick alltid bestämma stigen vi skulle gå
Du vägledde mig i mörkret ut genom skogen
Vi busade, klättrade i träd och pratade i din takt

Du vann alltid när vi sprang ikapp hem från skogen
Du sprang alltid om mig på ängen och väntade i korsningen så jag skulle komma ifatt.
Och väl ifatt sprang du och jag sista biten hem, men du vann alltid
Och glatt tröstade du mig för att jag förlorade

Men nu är det ingen som bestämmer stigen
Jag får gå ensam i skogen utan din vägledning i mörkret
Jag får ensam hitta ut ur skogen på kvällen
Och jag har inte längre din röst att vägleda mig

Nu finns det inte längre någon att tävla med
Jag får själv springa över ängen
Men jag lovar dig, jag ska träna
Och när vi möts igen då är det jag som kommer vänta i korsningen på dig