två månader

Två månader. En livstid. Och allt utan honom. Stormen ute passar mig utmärkt för den storm som råder inom mig. All stress för allt man borde göra, all oro för människor och djur och all oro för framtiden. Och jag har varit duktigt, jag har hittat ljusglimtarna igen men för mycket tanke gör att de släcks lika fort som om de aldrig varit där.
Dessutom är min kropp inte speciellt tacksam över behandlingen. Hostan som jag haft i snart sex veckor (som jag fortfarande hoppas ska gå över), utmatningen av att ta ifatt kapitlen, utmattning för att arbeta med reviewen, den outtrötliga sökningen efter ett examensarbete som bara resulterat i bortslösade timmar och stress men framför allt den hotande sömnbristen.
Helt fantastiskt jävla underbart

Så medan en kort fråga om filmkväll kan resultera i tankar om hur många studietimmar som går förlorade så kan likväl en paus vara likadan. Hur lång tid tar det innan huvudvärken lägger sig en aning så man kan börja plugga igen? Kommer jag hinna läsa kapitlet innan nästa huvudvärk och trötthetsvåg kommer? Plus det hela underbara att det krävs ungefär en kanna kaffe innan min kropp ens börjar inse att jag tillför den koffein och att den bör reagera på det.
Hurra!

Så underbart också när man inte lyssnar på kroppen. Sen snart två månader sen har min kropp varit rent ut sagt helt jävla underbar. Min annars väldigt punktliga vecka pågår i ungefär två-tre veckor om den kommer överhuvudtaget. Huvudvärk, magvärk och konstant trötthet. Enda som inte svikit än verkar vara envisheten. Om alla andra klarar det så ska väl för jag med göra det. Alla har nog samma problem men uppenbarligen bär de det bättre eller löser de bättre. Blir bara så avensjuk på att alla klarar det bättre, är bättre förberedda och har bättre lösningar. För det måste väl ändå vara mitt fel? Jag kunde förberett mig bättre.
Men usch ja, det kan ju också bara min frustration som talar. Vad vet jag?

På bordet brinner det nu tre av mina allra sista ljus
Ett för mitt älskade hjärta som nu varit borta i två månader. Två månader... Men på den korta och långa tiden har man fått inse fakta. Allt han gav; och allt han fick. Jag vill tro att han dog lycklig, med vetskap att ingen någonsin skulle kunnat älska honom mer. Att ingen någonsin kunde bära hand mot honom. Varje ögonblick var ett bra ögonblick. Tyvärr kan jag inte hindra den alltid förnuftiga rösten som alltid överanalyserat det lilla jag fick reda på. Jag kan inte sluta föreställa mig hur det såg ut. Om det var så mycket blod utanför kroppen betyder det att hjärtat slog, och då betyder det att han led. Det betyder att han inte dog snabbt nog... Och jag kommer fortfarande ihåg blodet, veckor efter det hände, intorkat i ansfalten, och mitt i var den en aning rödare och tjockare där han legat. Jag kan inte hur mycket jag än försöker, sudda bort det eller ersätta det med något annat minne. Det sista minnet av mitt älskade hjärta verkar vara den där torkade blodfläcken på torr asfalt en mild tidig höstdag utan sol. Jag hoppas tiden kan bedöva det där minnet om några år om inte annat.

Därav det andra ljuset för min syster och för mitt älskade hjärtas syster som också dog. Att hon kan klara ut det bättre än jag beror väl på att hon levt livet mer än jag. Hon har redan begravt så många redan. Och trots att vi inte direkt har den kontakten så smärtar hela mitt hjärta för henne och jag hoppas hon har bättre läkning än jag.

Det sista ljuset är för min far som lyckades dra upp sig ur träsket. Att han klarat igenom allting och att hans ögon fått tillbaka sin glans, vilja och styrka att göra och förändra saker. Att han bevisade för sig själv och världen att det är bara viljan som sätter gränser.

Och om han kan så kan jag också