Gunga upp till molnen

Så har man brorsonen här där vi båda testar varandras tålamod. Jo, du kan klippa själv. Jo du vet hur man gör. Jo du vet att det är där. Eller Nej, det vet du. Nej det kan du. Nej, du kan försöka själv. Nåja blir lite julpynt till slut. Lite smällkarameller, änglar och hjärtan.
Fick träffa nelly igen nu också, och hon sitter nu upp själv men mest förvånande var att hon kände igen mig och sprack upp i leende och välkomst goset jag fick när jag höll henne igen. Visst kände hon igen mig.

Så var man ute hela ljustimmarna igår och reste upp det omkullblåsta jakttornet. Överdriver nog inte om det vägde runte tt halvt ton. Inte bara det 300 kg träet, utan att det legat i någon vecka och sugit till sig vatten också. Efter mycket om och men spjällade vi benet, hittade nya stag och så stod tornet upp stabilare än förut. Tyvärr gick taket sönder lite, så hoppas att det itne blir ösregn nästa gång vi jagar. Den enda med energi kvar var leo, men även han höll på att somna när vi skulle hem.

Så idag har vi pysslat och varit i lekparken med syster och lillan. Och nog för att det är jobbigt nog att min brorson frågar mig vad Sinus är, så tog han priset när vi gungade. Ett sånt litet hjärta kan vara så stort.

Gunga mig högre så jag kommer upp till molnen så jag kan hämta hem sinus. Så du kan krama och klappa honom.

Och jag kan inte finna något svar än.

Gunga mig till molnen så jag kan ta hem Sinus till småland.

Hurra

Obarmhärtigt tidigt ringde klockan, men det är bara att masa sig upp och fixa tvätten... Men, vad är det jag ser? De ska sätta in nya, dvs att jag kan stå där bäst jag vill utan tvättmaskin klockan sju. Så först vi åtta, halv nio kunde jag börja tvätta lasset med tvätt och enligt den nya tvättmaskinen, 10 kg. Nåja, jag fick vara först och inviga maskinerna iaf.

Och så likadant vaknade man inatt av hostattacker men också den där irriterande drömmen igen. Drömmen där allt är som vanligt, kväll och jag ska bara göra mig iordning för någon fest och man är lite stressad för att man riskerar bli sen. Så plötsligt när jag biter ihop krasar några tänder sönder. Spricker och ramlar ut i bitar. Irriterat drar jag ut de sista bitarna eftersom de inte gör någon nytta ändå. Blod droppar och det smärtar, men det går. Plötsligt blir tänderna jämte lösa och i ilska rycker jag ut även dem och spottar ut blandningen av tandflisor och blod i handfatet. Av någon anledning blev jag lättad när jag känner i munnen så inga tänder är kvar och ser mig själv i spegeln medan jag ler. Och plötslig kan jag inte hindra mig från att skratta, det ser ju inte klokt ut. Blod utsmetat runt munnen och ett tandlöst grin som en gammal gumma eller ett nyfött barn. Och så vaknar man.

Och även om jag inte är så mycket för drömtydning så behövde jag kolla upp det bara av nyfikenhet och irritation. Och som alltid är google villig att ge svar. Död, olycka, pengar, förändringar... Suck på dig.
Om det är död och olycka så screw you, jag har haft det värsta. You can't hurt me no more.
Pengar kan man alltid hoppas, men varifrån? Ska jag gå o köpa en triss?
Förändringar är ganska uppenbart och det mer självklara. Såklart att det är förändringar på g. Examensjobbet, flytt, jobb. Allting under några månader. Tro fasen att jag är "stressad av förändringar".

Nåja, montern blev klar igår och den blev förvånansvärt bra. Skulle väl göra sista tuchen idag runt luch. Så otroligt frustrarande avsnitt av anno 1790 hos amtilda igår också. Det är skönt att man inte är ensam att be dem sluta och vara smarta. Eller vara glad över lagligt "barnamord".
Rensade ut bland mina pyssellådor eftetrsom Matilda med all säkerhet hade större nytta av dem än jag. Dessutom har ju hon försett mig med pyssel också , så kanske är en framida byteshandel? :)

Så det är att städa, röja och packa så man får med sig allt hem. Förhoppningsvis kan jag få tid att äntligen laga min vinterjacka, sy klart min duk och kanske till och med sy ett par nya byxor. Men det får tiden utvisa. Fick reda på min julklapp av mor och är en fruktansvärt tacksam julklapp. Verkar inte behöva betala hela resan till morbror i Finland, så äntligen kan jag hälsa på honom igen. Har inte träffat honom på år och dar och magkänslan säger att nästa gång jag åker dit är för begravningen. Hoppas så innerligt att han orkar mer än förra gången.

Sista föreläsningen idag också. Sen är det "bara" tentan och reviewen kvar av kursen. Sen blir det viltbiologi och examensarbete. Hoppas jag. Ska ha tjejkväll också på torsdag så får några extra dagar i halmstad innan man åker hem. Äntligen få träffa Felix, mamma pappa, syskon och vänner. Är så fruktansvärt länge sen sist. Snart två månader. Men samtidigt, halva anledningen till att man åker hem är borta, så inte så konstigt egentligen. Kommer bli fruktansvärt konstigt och fira jul utan honom, men det är jul likväl. Det är väl bara att le och se nöjd ut antar jag.
Ska bli intressant och se hur länge julafon kan vara i år uatn smärre katastrofer.

Regn med inslag av oro

Ja, så lång tid. Har lyckats ha en ofärskämt rolig tid med kompisar och bara försummat allt det tråkiga så som städning, disk, tvättningen men framförallt plugg. För vad är väl smutstvätt, dammråttor och huvudvärk i jämförelse med deras leende?

Allting börjar äntligen rulla igen men en aning för fort. Examensarbeterna ger mig kalla kårar, projekten suger musten ur en men det är väl så det är tänkt det ska vara.
Nåja, tänkte sitta i helgen och ta ifatt med allt jag försummat. Boken, reviewen och lägenheten.
En vecka. Sen får man äntligen åka hem. Strunta i halmstads blåst och regn och åka hem till ett kallt snötäckt småland. Så som vintern var tänkt att vara.
Men samtidigt kommer det dröja innan man träffar alla igen och då kommer även påminnelsen om sommaren. När man ser varandra för sista gången, innan alla splittras åt sitt håll och tvingas säga farväl... Men som sagt, ett steg i taget. Klara denna kursen, hitta ett exjobb. Resten är oundvikligt ändå.

Och så igår fick man en plötslig vilja att slå ut alla tänderna på halmstad konståkningsklubb, krossa dem och kasta resterna åt svinen. Jag har full förståelse att jag ska betala de där 875, det accepterar jag eftersom jag borde kollat upp det innan och att jag skrev på papprena. Men jag har ingen förståelse att de håller på papprena i över en månads tid och sen skickar det när säsongen är över. Så man inte hade en chans att utnyttja en del av de där pengarna. De skulle skickat det direkt. Istället är det verkligen 875 i havet. Tack skitstövlar. Detta kommer inte bli obemärkt, utan ska skriva ett fint "tacksamt" brev till er.

Så är det det där exjobbet också. Såklart att man får nej från vissa, det är givet, men det börjar bli en aning tradigt. Vad i allsindar ska jag göra om ALLA säger nej? Nog för att det är intressant med insekter, men vet inte riktigt om trollsländor är min grej, men ska tänka på det nu i kommande vecka. Försöka omvärdera. Försöka att inte få panik.

Så har käre far landat och hittat sig själv igen och jag längtar till att få komma hem och se hans glöd, ta lärdom och försöka hitta min glöd. Jag är så trött över att hela tiden flyta runt förvirrat. Jag vill veta vad jag vill, inte vad jag tycker är roligt. Inte för att man är något control-freak, men vore fruktansvärt enklare och roligare om man visste något om framtiden. Om bara en liten glimt.

Ängel

Fruktansvärt bra låt av Nostra love.

ÄNGEL

Kan det vara så att de som inte får leva
Är de som gör himmelen vacker för oss
Och kan det vara så att de som lämnar oss bakom
Är de som vakar över oss, skyddar oss mot ondskan
Och kan det vara så att deras tårar faller till marken
Som regn mot din kind, en augustikväll som läppar ini din hud

Nånstans där uppe bland molnen måste det finnas en ängel för oss
Säg mig det är så
Nån som bryr sig om varför vi lever, om vi lever eller dör

Kan det vara så att vissa föds till änglar för att de trivs bäst uppe i det blå
Att få flyga över jorden och sprida kärlek över oss
De valdes för sin godhet
Och visst kan det vara så att de väntar där uppe på oss
Att få leva tillsammans igen

Nånstans där uppe bland molnen måste finnas en ängel för oss
Säg mig det är så
Nån som bryr sig om varför vi lever, om vi lever eller dör
Säg mig det är så

Vem tröstar dig nu när dina tårar faller ner för din kind
All din längtan bränner djupa hål inom dig
Men vi håller dig hårt och delar din sorg

Nånstans där uppe bland molnen
Måste det finnas en ängel för oss
Säg mig det är så
Nån som bryr sig om varför vi lever, om vi lever eller dör
Säg mig det är så

Underbara dröm

Löv prasslar i höga grönskande kronor som svajar lätt för vinden. Löven är den omöjligt gröna färg som endast våren kan utlova. Trädens stammar tjockare än vad en man kan omfamna. Solen glimtar som guld mellan löv och grenverk och reflekteras i vattendroppar som ej hunnit lämna löven. Allt är stilla. En doft av trä, svamp och fukt; en doft av skog. Varsamt sträcker jag ut mig och känner hur en solstråle når ner till mitt ansikte och värmer och färgar ögonlocken röda. Döda löv från gångna höstar och vårar ligger torra och mjuka som mossa över hela skogsgolvet. Låter händerna gräva sig ner utmed sidorna utan att nudda mark och sträcker på mig. Alla är torra, mjuka löv. Frid. Allt är så stillsamt, fridfullt och sällsamt. Plötsligt en känsla av något fruktansvärt viktigt, något bortglömt. Outtrötligt gräver jag i de torra löven, letar efter något som jag vet är där men inte vet vad det är. Meter efter meter, timme efter timme. Tillslut når jag ner till marken och jag borstar varsamt bort de sista löven så endast svart jord syns. Mitt i cirkeln gräver jag och plockar upp det eldröda frö som legat där, håller det till hjärtat innan jag klättrar upp till skogen igen.

En nymåne har ersatt solen och sprider sitt blågråa sken över skogen medan skuggor leker i ögonvrån. Utan vetskap varför, klättrar jag upp i närmsta träd och hoppar mellan kronorna, på en jakt där ingen är förföljd eller förföljare. Så tillslut knäcks en gren och jag tappar fotfästet och faller men löven dämpar mitt fall. Rädd för att tappa fröt lägger jag det i munnen medan jag återupptar jakten där ingen är jagad. Löven sprids där jag springer medan månen skymtas mellan stammarna. Löven blev färre tills det blev bar mark, men plötsligt fällde en kvist mig. Den bröts mitt itu med ett ekande ljud genom skogen och andlös höll jag andan medan blodsmak fyllde munnen. Varligt reste jag mig upp, spottade ut fröet i handen. En spricka bildades där blodet runnit och blev större. Det var viktigt att jag skyndade mig, innan det grodde. Jag knöt handen hårt och fortsatte springa då plötsligt tunga andetag och mjuka steg hördes längre fram. I månljuset löpte en stor gråvarg mig till mötes med ovanligt intelligenta ögon. Ögon som förstod och visste skogens hemligheter. Ögon som förstod sanning och förstod längtan. Ögon som visste hemligheter ingen människa vågade drömma om. Hans päls var lång och tjock, men delade samma skönhet som den evigt vandrande månen och det evigt stormande havet.

Med intensiv blick gick han fram till mig och spottade ut ett vitt frö samtidigt som han tog det röda och fortsatte springa i riktningen jag kommit. Förvirrat såg jag på det vita fröet som spann runt och pekade i riktningen vargen kommit. En plötslig känsla av stress gjorde att jag började springa igen. Plötsligt snubblar jag över en trädrot och tappar fröet, men hittar det snabbt och stoppar det i munnen för att inte tappa det. Törst fångar min kropp och jag dricker ur en bäck där vatten outtrötligt porlade över en stenbädd. Rädsla slog mig då jag kände det vita kalla fröet glida ner i magen och sprida sin kyla till resten av kroppen. Världen förändrades sakta. Månens blåa ljus blev gult, konturer och färger blev klarare. Ljud och doft blev starkare medan kölden avtog. Men framför allt öppnade världen sig. Alla sanningar blev synliga och det fanns ingenting jag inte längre visste. En plötslig doft fångar mitt intressa och instinktivt vände jag mig om och såg en buske med flera vita frön, fler av de jag svalt. Försiktigt plockade jag lös ett och la det i munnen då plötsligt en stärkare mer instinktiv doft gjorde att jag följde den innan jag förstod det. En gren knäcks några kilometer bort och omedvetet stannar jag upp och lyssnar och vädrar. Blod. Utan att tveka springer jag mitt yttersta medan vinden lekte i pälsen.

Höga tallar, lågor och högstubbar trängdes i skogen ihop med mossor och andra djur. Jag såg ett rådjur stelt i skräck stirra på mig, rädd för att springa, rädd för att stanna. Längre fram fanns en damm i en rotvälta och jag tog sats. När jag tittade ner såg jag något vitt över stjärnhimmlen och instniktivt såg jag upp. Nymånen hade ett rödaktigt sken, så det kunde inte vara den. Utan att dväljas fortsatte jag medan oron växte. Doften blev stärkare och plötsligt såg jag ett hundratals meter framför en konturen av en människa. Fortfarande springandes saktade jag in först när jag såg människans ansikte. Mitt. Vaksamt gick jag fram och doften av blod blev stärkare medan magen vände sig. Var det försent? Nej, fröt låg fortfarande i handen. Flyktiga tankar flöt runt när jag mötte mina egna ögon, men bestämt gav jag det vita fröet och tog det som doftade av blod. I munnen kände jag tacksamt hur fröet sakta började stänga sig igen och jag började springa igen. Det måste grävas ner någonstans säkert där ingen kan hitta den. Där ingen bekymmrar sig att leta. Vinden ven medan månen jagades iväg av gryningen och gnistrande emerald fyllde trädronorna. Doft av löv, fukt, svamp och trä låg som ett täcke. Trädens stammar var höga och tjockare än en manskropp. Det var en så förförisk syn att ingen skulle tänka på att leta här. Det var en så fulländad plats att ingen skulle få för sig att göra annat än att njuta och förundras på den är platsen.

Så beslutsamt började jag gräva. Meter efter meter. Timme efter timme i de torra löven. Till slut nådde jag marken och där la jag fröet med försiktighet. och täckte noga över det igen.
Ingen skulle få reda på vad som fanns där. Något så fruktansvärt gjorde bäst i att vara nergrävd och bortglömd. Utmattad la jag mig tillrätta på löven och sträckte ut mig. Solens strålar värmde så skönt och det var omöjligt att hindra det från att spridas in till hjärtat där kölden sakta släppte sitt isande grepp. Efter ett tag fanns där ingen köld kvar och utmattad somnade jag.

två månader

Två månader. En livstid. Och allt utan honom. Stormen ute passar mig utmärkt för den storm som råder inom mig. All stress för allt man borde göra, all oro för människor och djur och all oro för framtiden. Och jag har varit duktigt, jag har hittat ljusglimtarna igen men för mycket tanke gör att de släcks lika fort som om de aldrig varit där.
Dessutom är min kropp inte speciellt tacksam över behandlingen. Hostan som jag haft i snart sex veckor (som jag fortfarande hoppas ska gå över), utmatningen av att ta ifatt kapitlen, utmattning för att arbeta med reviewen, den outtrötliga sökningen efter ett examensarbete som bara resulterat i bortslösade timmar och stress men framför allt den hotande sömnbristen.
Helt fantastiskt jävla underbart

Så medan en kort fråga om filmkväll kan resultera i tankar om hur många studietimmar som går förlorade så kan likväl en paus vara likadan. Hur lång tid tar det innan huvudvärken lägger sig en aning så man kan börja plugga igen? Kommer jag hinna läsa kapitlet innan nästa huvudvärk och trötthetsvåg kommer? Plus det hela underbara att det krävs ungefär en kanna kaffe innan min kropp ens börjar inse att jag tillför den koffein och att den bör reagera på det.
Hurra!

Så underbart också när man inte lyssnar på kroppen. Sen snart två månader sen har min kropp varit rent ut sagt helt jävla underbar. Min annars väldigt punktliga vecka pågår i ungefär två-tre veckor om den kommer överhuvudtaget. Huvudvärk, magvärk och konstant trötthet. Enda som inte svikit än verkar vara envisheten. Om alla andra klarar det så ska väl för jag med göra det. Alla har nog samma problem men uppenbarligen bär de det bättre eller löser de bättre. Blir bara så avensjuk på att alla klarar det bättre, är bättre förberedda och har bättre lösningar. För det måste väl ändå vara mitt fel? Jag kunde förberett mig bättre.
Men usch ja, det kan ju också bara min frustration som talar. Vad vet jag?

På bordet brinner det nu tre av mina allra sista ljus
Ett för mitt älskade hjärta som nu varit borta i två månader. Två månader... Men på den korta och långa tiden har man fått inse fakta. Allt han gav; och allt han fick. Jag vill tro att han dog lycklig, med vetskap att ingen någonsin skulle kunnat älska honom mer. Att ingen någonsin kunde bära hand mot honom. Varje ögonblick var ett bra ögonblick. Tyvärr kan jag inte hindra den alltid förnuftiga rösten som alltid överanalyserat det lilla jag fick reda på. Jag kan inte sluta föreställa mig hur det såg ut. Om det var så mycket blod utanför kroppen betyder det att hjärtat slog, och då betyder det att han led. Det betyder att han inte dog snabbt nog... Och jag kommer fortfarande ihåg blodet, veckor efter det hände, intorkat i ansfalten, och mitt i var den en aning rödare och tjockare där han legat. Jag kan inte hur mycket jag än försöker, sudda bort det eller ersätta det med något annat minne. Det sista minnet av mitt älskade hjärta verkar vara den där torkade blodfläcken på torr asfalt en mild tidig höstdag utan sol. Jag hoppas tiden kan bedöva det där minnet om några år om inte annat.

Därav det andra ljuset för min syster och för mitt älskade hjärtas syster som också dog. Att hon kan klara ut det bättre än jag beror väl på att hon levt livet mer än jag. Hon har redan begravt så många redan. Och trots att vi inte direkt har den kontakten så smärtar hela mitt hjärta för henne och jag hoppas hon har bättre läkning än jag.

Det sista ljuset är för min far som lyckades dra upp sig ur träsket. Att han klarat igenom allting och att hans ögon fått tillbaka sin glans, vilja och styrka att göra och förändra saker. Att han bevisade för sig själv och världen att det är bara viljan som sätter gränser.

Och om han kan så kan jag också

Förbannelse

Så la man åt sidan plugg och bekymmer o åkte med petra till steffi igår för att övverraska med lite mat och sällskap. Mysigt och trevligt som alltid i sällskapet. Men som vanlgt varar allt gott för kort. Dels den där kvävande känslan av stress. Jag borde plugga. Borde hitta ex-jobb. Borde må bättre. Borde leva mer. Allt som ska göras och hinnas med.
Och nu då petra och jag splittrade oss i projektet för det bästa så är det en klump till med allt annat. För mig är ämnet stuntsamma. Tänkte försöka hitta något som jag kan utnyttja till exjobb. Men det är inte enkelt eller lekande lätt. Som för alla andra antar jag. Men uppenbarligen är man inte längre lika stark. Eller så är alla andra så mycket starkare.
Pratat med far mycket i veckan också. Far är visserligen starkare än han varit på ett bra tag, men uppenbarligen är det inte tillräckligt för att lugna oron. Han är stark nu, men hur blir det när han blir arbetslös? Kommer styrkan räcka till?
Igår fick jag dessutom reda på att mitt älskade hjärta inte längre behöver vara ensam vart än han är. Hans syster fick lämna världen igår. Min syster hanskas väl med det bättre än vad jag gjorde med mitt hjärta, men känner henne för väl. Såklart att det inte är så, men känner en förbannelse över hela året sprida sig. Det är bara en kvar. Det är bara Felix kvar... Ska han också behöva se två ljuslyktor innan han lämnar världen? Eller finns det hopp om att han kan slippa sina syskons öde? Finns det hopp om att jag kan få ha någon bit av mitt hjärta okrossat? Något jag någonsin får ha utan att någon tar ifrån mig det?

Stress

Stress. Av alla dess slag. Stress för tidsbrist. Stress för exjobb. Stress för skola. Stress för människor. Stress för världen. Stress för mig själv. Så i stället för att gräva ner mig i en avgrund ställs klockan på sju varje morgon oavsett. Kan man bara få en timme här och där så är det kanske tillräckligt. Kanske till och med livet blir drägligare?

Så idag blev det undantaget. Klockan ringde sju. Tvättade, läste några artiklar och sen iväg och glömma världen i typ en timme på isen. En tomt ekande hall där inget annat hörs än skridskorna. Och sen hem, organisera ett bak-kaos till lussekatter. Såklart att det fattades typ två dl mjöl, så blev lite matkarma med rågmjöl i lussekatterna. It will be my secret... Or not.
Nåja och nu mer artiklar. Sen bli det glöggkväll hos Petra med tjejgänget minus en.

Det är som man säger. Det spelar ingen roll vad man säger före ett men det är det efter som spelar roll, men jag gör det ändå.
Är en så motstridig start med allt och alla. Helt fantastiskt att ha en kurs med göran som faktist (hör och häpna) verkar vara strukturerad. Hursomelst är det tre underbara projekt som ska bli intressanta. Bara ämnet, biodiversitet! Har fantstiska vingklippta änglar att få kalla mina vänner (och enligt min dröm igår också beredd att dö för att lära dem att inte krångla till livet. Och självklart dog jag ironiskt nog efter det fina uttalandet "Allting är möjligt, titta nu när jag flyger" men det är väl en annan historia).
Men... Kursen är ett hårt uppvaknande. Jämföra italien kursen med den här är som en kalldusch. Det är inte längre så slappt. Man måste läsa minst ett kapitel om dagen om man ska hinna ifatt. Och i och med reviewen så finns det inte ork eller tid att läsa boken. Och snart börjar de andra två projekten. HIPP, HIPP... hurra...
Hade också tänkt lajva nästa helg, men som schemat ser ut så är det väldigt stramt. Hoppa över en hel dags föreläsningar känns... overkill. Sant som det är sagt. Tre dagar i småländska skogen ihop med eldsjälar... Men men. Se vart det lider.
Om inte annat smiter man till tyskland på lördag. Eller inte.

Människor som är blinda, döva, stumma och dumma. Människor som är översynta, ljudkänsliga, pratkvarnar och för smarta. Människor som borde bara tagga upp eller tagga ner. Människor som inte kan se sin spegelbild ordentligt, och människor som ser den för tydligt. Men, det är alla deras liv och deras val. De måste själva lita på sig själv och andra, de måste våga ta chansen att falla de där sekunderna. För det är som man säger. Man blir starkare för varje fall. Men varje fall gör ondare.
Man kan berätta hur mycket man vill om vägen. Men om de inte känner till den själv så spelar det ingen roll. Ingen ska leva någon annans liv. Ingen ska leva som främling för sig själv.
Gör allt, ångra inget.

Hösten och jag

Löven ligger stilla i tillfällig vila
I hög, i träd, buskar och på mark
Över marken och träd ekorre ila
Alltmedan fågel söker mat i bark

Solen skiner i en bottenlös himmel blå
Vinden leker runt i kronor utan blad
Alltmedan frosten kysst varenda strå
En dag att skymta himmelens stad

Ljus strömmar genom grenverk o stam
Nyanser av grönt, brunt, gult, o rött
Löven dansar där jag sparkar mig fram
Men naturen sörjer för allt som dött

Hon låter saknad och smärta försvinna med tårar
Mitt i det underbara jag hennes sorg plötsligt förstår
På hösten dör allt, men på våren kommer allt åter
Allt som hon sörjt och saknat återuppstår

Jag hoppas på likhet mellan mig och naturen
Att vi båda sörjer förluster och nära saknar
Men en dag om våren spricker sorge-buren
Och alla vi älskat och saknat en dag vaknar

Varför?

Satt häromdagen och bara tänkte. Funderade. Undrade.
Frågor utan svar, Svar utan frågor. Varför? Varför...

Jag tänkte dels tillbaka till den kväll som kunde varit igår eller år sedan. Hur, trots smärtan, ord borrade sig in så djupt att jag med ens glömde vad det egentligen var som smärtade och varför jag grät. Människors förluster. Människors vägran att acceptera och därmed vägrande till läkning. Hur allting på en kväll kan gå åt helvete för vem som helst. Människor som klandrar sig själv och andra, människor som vägrar inse sanningen och låter frustrationen gå ut över andra. Människor så blinda att deras smärta tynger ner alla runtomkring.

Jag tänkte på gymnasiet. Den mest katastrofala tid jag någonsin varit med om. Fler människor dog under min tid där än någonsin innan. Minst en varje termin.
Han som alltid varit där i ens omedelbara närhet att det blivit mer en självklarhet än något annat. Men så en dag var han borta. Bänken stod tom. Skåpet tömdes. Och som livet går vidare fick någon annan hans skåp. Någon annan satte sig på bänken.
Det fanns en hjälte på skolan som valde andras liv framför sitt eget och det fanns två som valde döden framför livet. Det fanns en som fira att han fått körkort och en bil. Knappt en mil utanför ljungby var han död innan bilen slutat rulla. Fyra som skulle fira att de fått körkort och skulle till halmstad för att festa. Precis när de lämnat ljungby körde de ner i diket. Och minst fyra liv blev förstörda för all framtid. En vaknade aldrig, tre tillbringar sina liv i rullstolar.
En gymnasietid kantad av krismöten, tända ljus, tysta minutrar. Inte ens studenten passerade utan att minst ett liv lämnade jorden.
Och för mig kommer alltid det där gymnasiet vara hemsökt, förbannat och sargat. Gymnasiet lärde mig inte bara sådant om gymnasium ska lära utan också om det oundvikliga livet. Det lärde mig skillnaden mellan vänner och skådisar. Det lärde mig skillnaden mellan masker och ansikten. Det lärde mig vara tacksam och det lärde mig vem jag är. Så jag antar att man kan använda gymnasiet som välsignelse och förbannelse.

Så tänkte jag på älskade far som snart ska opereras. Och då finns det inget kvar att diskutera. Detta är sista chansen att träffa honom före operationen. Och det spelar ingen roll om så kirurgerna kunde göra det sovande med händerna bakbundna. Jag vill fortfarande träffa honom... Innan, utifall...
Det kommer med all säkerhet gå bra den 9. Men tänk om.
Det finns inga ord nog att beskriva. Huvudvärk, illamående... Allt för OM.
Om de skjuter upp operationen, så visar det sig nästa gång att han är för dålig för att opereras och så är allt försent? Om något händer under operationen och han inte vaknar igen? Om han klarar operationen, men efteråt blir dålig av medicinen och inte klarar det?
Alla om.

Så ofta talar vi alla på olika språk att det är ett under att vi förstår varandra överhuvudtaget. Vi leker en sorts charader där vi säger en sak men menar något annat.
Ingen talar klarspråk, så ingen bör förvänta sig bli förstådd.
Men varför anser de att saker är så självklart, trots att de aldrig yttrat ord om det?
Ni säger att jorden är rund men ritar en fyrkant.
Ni säger att allt är bra men gråter.
Förr blev jag arg på er.
Men nu förstår jag.

skogen

Skogen - Wilhelm V Braun
När glädjen gått åt skogen, går jag väl efter själf
Helst som jag redan ledsnat vid dal och berg och älf
Dem må de unga skalder på rim orimligt prisa
Men jag trifvs bäst i skogen och gör om den en visa

”Se hur gudomlig dalen i vårens blomsterprakt!
Förtjust, till min huldinna jag fordom ofta sagt
Men nu af dalens blomster mitt öga liksom brännes
Ty på en grafv de växa, och grafven den är hennes

På bergets topp att klättra, hvad kan det roa mig?
Mitt kors är tungt tillräckligt uppå den jämna stig
Jag liknar Spaniens åsna: hon bär på shery-säckar
Och jag på tårepåsar ur vilka jämt det läckar

Att höra Necken tjuta, det vore dumt också
Då själf jag kan detsamma, ja väl så godt som två
Dock Necken han kan spela att sorgerna fördrifva
Men ack jag saknar öra och sorgerna få blifva

Nej jag trifs bäst i skogen och ställer dit min stråt
Där suckar det så ömkligt att jag kan le däråt
Ty hvarför har väl skogen egentligen att klaga
Då han ej äger hjärta som älskarna de svaga?

Har skogen väl förlorat den, som han mest höll af?
Behöfver han väl tänka på morgondagens kraf?
Har sina små dryader han ännu ej i lifvet?
Får han ej regn och solsken från himmeln öfverdrifvet?

Nej, skogen suckar bara för gammal vanas skull
Liksom de unga skalder, dem munnen blir för full
Af klagan om förluster, som än dem aldrig hunnit;
Men lätt går det att sjunga om tårar som ej runnit

Med sänkta armar granen illfänas i sin sorg
Och liknar just en yngling, som fått en duktig korg
Handfallen då han stirrar och sina lockar skakar
När stormen genom själen far fram så att det brakar

I skogen, utom granen, har jag en annan vän
Det är den svarta korpen, som hvit ej blifvit än
Han blir det först, då sakna’n mig upphör att förfölja
Men nog får korpen vänta, det kan jag icke dölja

Från fordomtida korpen har stått i rop som vis
Hans sällskap efterfikar jag ock naturligtvis
Jag tänker bedja honom att lära mig att glömma
Men korpen lär ha vanan att på sin visdom gömma

Men djupt i skogen finnes det afven dufvor små
Hvad de ha där att göra, det kan jag ej förstå
I solen den bör trifvas, som längtan aldig smärtat
Att se på deras kärlek det skär mig just i hjärtat

Det är väl afundsjuka med det är lika godt
Det fanns en tid då äfven jag dufvans språk förstått
Men nu då sorgen krökt mig i ryggen som en utter
Är det mig vedervärdig, det honungssöta kutter

När glädje gått åt skogen, går jag väl efter själf
Helst som jag redan ledsnat vid berg och dal och älf
Min korp o kraxa välvist! Min gran sänk dina armar!
Godt är att hfva någon som sig om mig förbarmar

mitt i allting

Japp imorgon var det dags. D-dagen mer känd som tentadags. Mitt i allting. Mitt i pyssel. Mitt i halloween. Mitt i läkningen.
Mitt i allting helt enkelt.

Håller tummarna att man fått in lite i huvudet. Spenderade helgen i småland tillsammans med hela familjen för en gångs skull. Gick på husgesyn i syrrans nya hus, träffade Nelly, träffade leo och bror. Skönt och avslappnat för en gångs skull. Bror sköt sin första bock i söndags, så hjälpte till lite med beredningen av trofén och allmänna råd. Så delade vi på jägersupen och småpratade medan han kretade rent. Dagen därpå beslöt sig min kropp för att det var länge sen den var sjuk, så då blidde det horisontelt läge och transformers 1 och 2. Fortfarande har jag inte sett hela ettan, somnade vid något tillfälle, men har sett mer än jag någonsin gjort av den. Och liksom min älskade brorson är det bumblebee som gäller. Eller för att använda hans ord: Den gula roboten.

Nåja, så sitter man här, varit duktig och städat, diskat. Och sen en vända på stan med petra o matilda för att spendera csn. Så underbara ting det finns. Suck.
Sen hem och fixa håret. Och det blev rött. Väldigt rött. Och sen rulla håret på pappeljotterna, på med mössa och sen kom bror o far med cider och externa hårddisken. Så kan man annat än le?
Dricka fixad definitivt imorgon. Tre patte cider är inte illa.

Men plugg? inte speciellt. Försökt några gånger idag. Fler gånger än jag har fingrar och tår om man ska vara ärlig. Men går det in mer?
Ja, jag vet vad ett MPA är och vad syftet är.
Ja, jag vet varför överfisket påverkar eutrophikeringen.
Ja, jag vet om alien species o skadeverkning.
Så jag skiter i det idag. Skummar igenom en sista gång innan man går o lägger sig, sen tar man det som det är imorgon. Skummar igenom en gång till, men inte pluggar. Absolut inte.
I stället blir det väl sista tuchen på klänningen och fixa ögonfransarna.
Göra sig iordning och sen förbereda sig för att bara ha kul och festa.

Mitt i allt har det börjat bli lättare igen. Jag behöver inte bli rädd att det ska göra så smärtsamt ont om jag tänker på honom. Det är smärtsamt, men inte i närheten av vad det varit. Jag tänker tillbaka på första gången jag kom hem efter att han försvann, hur Felix mötte mig i dörren och la sina framtassar på min axel och gav mig en puss, något som han aldrig gjort förrut.
Djur säger vissa. Men jag säger att de som vi kallar djur är så mycket bättre än oss "människor". Det är bara en katt. Men han lyssnade tålmodigt och blinkade förstående medan han svarade och om en tår rymde, var han först att hoppa upp i knät och slicka bort den. Han svarade om jag frågade något. Han ropade på mig och han ropade olika beroende vad han ville. Om han ville ut, om han ville ha mat, om han ville busa, om han ville gosa eller om han ville prata. Och jag känner att han var så mycket mer än vad ögat såg.
Så mycket mer.

För att jag hittat tillbaka till Billy talent. Kanske inte den bästa, men klart godkänd

http://www.youtube.com/watch?v=bUV8aFX0a4s&feature=BFa&list=PL9388F9090B11CE18&lf=mh_lolz

In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground

I hitched a ride, until the coast
To leave behind, all of my ghosts
Searching for something, I couldn't find at home
Can't get no job, can you spare a dime?
Just one more hit, and I'll be fine
I swear to God, this'll be my one last time!

In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground
Run away before you drown, or the streets will beat you down
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground

When it gets dark, in Pigeon Park
Voice in my head, will soon be fed
By the vultures, that circle round the dead!

In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground
Run away before you drown, or the streets will beat you down
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground

I never once thought, I'd ever be caught!
Staring at sidewalks, hiding my track marks!
I left my best friends, or did they just leave me?

In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground
In a crooked little town, they were lost and never found
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground
Run away before you drown, or the streets will beat you down
Fallen leaves, fallen leaves, fallen leaves... on the ground

Brothers not by blood, brothers by their love...

Brothers by their love

What would happen if you go away?
I don't know and I'll hope you stay
When the rest of the world is getting cold
Then I find my warmth in your soul

"When I'm not around, turn against the sun
There I'll leave the trace, right into your face
Ask me where I've been, I'll tell you what I've seen
Cause I will be around whenever you are down

Has someone stolen your faith?
I hope not, I hope not"

To my brother who dazzled the sun
Side by side we were one
Like a burning star that falls from above
To my brother that I did truly love

Can you see the boys? Laughing, making noise?
They were you and me, creating history
Remember our streets with nothing on our feats
Together we faced fear as long as you stood near

"Has someone stolen your faith?
I hope not, I hope not"

Replace you can not be done
Life will fall without the sun
I found a place where we belong
I found a place, it's in this song

Faces fade, shivering fear
Brothers not by blood
Brothers by their love

"Has someone stolen your faith?
I hope not, I hope not
Has someone stolen your smile?
I hope not, I hope not"

the way of life

Långa dagar, mången upplevelser. En av alla stenar ramlade äntligen när man kom ner till blekinge och äntligen fick träffa far. Så lång tid. Så efter lite prat och tal blev det bara som så. Stenen som ramlat bort ersattes med en ny, tyngre och mer smärtsamt slipad sten.
Far och jag har alltid kunnat, genom att bara titta, förstå varandra.
Och hur dumt det än må verka så skämdes jag för mig själv mer än någonsin. Jag fick dåligt samvete över hur dåligt jag mår. Far hade fasat över dagen han skulle berätta det för mig.
Och han mådde dåligt för att han berättat. Att han hade gjort mig ont. För att använda hans ord: det var han som körde en rödglödad kniv rakt genom mitt hjärta. Och när vi träffades hade han hoppats. Han hade hoppats att jag skulle... kanske inte må bra, men bättre.
Men jag skäms, för jag såg min smärta speglas i hans ögon. Jag bekräftade hans oresonliga samvete. Och hur jag än försökte kunde jag inte förmå att övertyga honom om motsatsen.

Så under mina dagar i den djupa barrskogen har jag inte bara funnit egentid och stillhet, utan också ansträngt kropp och själ till att bevisa motsatsen. Det var inte han som körde en rödglödad kniv genom mitt hjärta. Det var bara han som berättade var kniven var. Det var jag som snubblade och föll över den. Man kan inte ha dåligt samvete för idioter.

Har gjort mitt bästa för att hitta någon stig upp igen. Alla timmar i skogen tillsammans med träd och djur gör det mer harmoniskt och mindre smärtsamt. Det gör inte så mycket att jag antagligen får krypa fram. Huvudsaken är bara att man kryper i rätt riktning. Av allt ont kommer något gott. Ja. Lärdomar är en av allt. Känslor.
Så allt medan solen stiger över trädtopparna och solens strålar värmer det frostkyssta gräset finns så mycket tid och ro. Det spelar ingen roll. Ingen alls. Varken vad du gör eller vad andra tycker. Livet är så flyktigt och kort för att bara göra saker för att. Göra saker utan själ. Men framför allt är livet för kort att inte göra det man vill. Det finns en anledning varför man inte alltid vågar älska någon. Det finns anledningar att ta erfarenheter som kostar och bara ger ett leende till i ryggsäcken. Det finns anledningar att man gör saker. Men det behövs absolut inga anledningar för något man vill göra. Ingen tvekan, inga undanflykter.
Ibland behöver man påminnas om att det finns en anledning varför man gör vissa saker och låter bli andra. Ibland behövs det påminnas på det hårda sättet.
The way of life.

Känns hårt att vara hemma i ett hus där det alltid kommer saknas en. Men upprepar min gamla läxa som säkerligen andra delar eller också har gjort. Det finns inte tillräckligt med kraft att kämpa för mig själv, så i stället tar jag en period och kämpar för andra. För far. För mor. För familj. För vänner. För de som behöver kämpas för. För kan jag hjälpa dem, kan jag iaf må lite bättre med tanken på att göra något bra för någon eller några.
Jag orkar inte riktigt ta tag i min vardag än, men jag kan göra andras vardag lite mer dräglig än min. För det är det som är livet. Gör allt, ångra inget. Det är för kort att må dåligt. Ska jag ångra något så är det saker jag gjort hellre än vad jag inte gjort. Så ska det va så ska de va för att citera en vän. Och framför allt kommer jag överleva allt. Sorg, saknad, smärta, olycka. Oavsett dos kommer inget av det någonsin bräcka mig från livet. Det är som de säger, efter regn kommer solsken.
The way of life

Hem...

Vaknar och sträcker varsamt på mig men hindras precis innan jag är klar. Något känns annorlunda. Öppnar ögonen och tar in rummet. Leendet leker på läpparna. Just det. Jag är hemma. Leendet kommer tillbaka bredare än innan och allt känns underbart. Fortsätter sträcka på mig och genom persiennerna skiner solen in och bländar mig för ett kort ögonblick. Verkar vara en perfekt dag för en liten skogspromenad. Drar på mig kläderna och går till gardroben med handen utsträckt och beredd. Det är för mörkt i rummet så sänker varsamt handen på första hyllan och väntar på den välbekanta känslan av mjuk päls och klagande jamande över att bli väckt. "Godmorgon Sinu..." Jag avbryter mig själv då handen nuddar morgonrocken. Han är inte där. Var är...? Och plötsligt kommer allt tillbaka.

Och likadant igår. Leendet lekte på läpparna på bara tanken att komma hem där man gick den välbekanta vägen i solens strålar medan allt var färgat i höstens färger. Så rynkar man pannan fundersamt vid ängen. Än hade inte Sinus mött mig, han kanske är inne? Och hela tanken hann man tänka innan sanningen slog mig. Leendet försvann samtidigt som säkerligen glimten i ögonen som vädret och hemvändningen väckt. Han var alltid först att välkommna mig oavsett var han var. Så det ter sig bara naturligt att så fort huset blev synligt gick jag till hans grav och hälsade. Och sen när dörren öppnades hann jag krama om mor innan det blev för mycket. För det första som fångade min blick var storarummet. Det saknades en klöspelare. Det saknades en i familjen. Så blev allt plötsligt både värre och bättre sen dagen jag fick veta. För här är allt så mycket mer påtagligt. Bara en så enkel uppgift som att hälla upp mat till blir fel, för jag häller upp två skålar. När jag sedan ropar in Felix för natten får jag hindra mig själv att också ropa på Sinus.

Det enda goda som kommer ur det är förståelsen. Mor förstår plötsligt vad det var jag menade i telefon. Annars är det bara smärtsamt tomt. Felix är nervös och rädd och verkar liksom jag hoppas att varje ljud är ljudet av Sinus som är på väg tillbaka. Att allt bara är något konstigt missförstånd eller dåligt skämt.
Men nej. Idag är planen att hålla sig sysselsatt tills jag och bror åker ner till blekinge och far. Så antagligen plantera lite, städa, diska och plugga. Sen hälsa på syster med familj. Handla och sen skjuta in bössan. Förhoppningsvis känns allt bättre efter en tid i excil i skogen. En tid i excil någonannanstans än i halmstad eller hemma.

Allt känns så komplicerat. Det bråkas, tjasffsas och människor är nere. Hoppas från botten av mitt hjärta att jag liksom dem bara behöver tid så kommer allt bli bättre. Kanske inte bra, men bättre.

Enough is enough

Efter fyra långa dagar är man äntligen tillbaka i lilla vrån och andas ut. Var inte så farligt som jag målat upp det, men var inte lätt för den delen. Nog för att jag blivit välsignad att få kalla de underbaraste människor som någonsin dragit ett andetag på jorden för mina vänner, men som det heter. Enough is enough.

Jag är delvis tacksam att jag följde med. Tack vare dem var dagen inte lika lång och natten inte lika mörk. De gav mig en underbar tid där man slapp mestadels att tänka överhuvudtaget. Och under tiden vi umgicks och gjorde akvariet var jag glad igen. Jag gjorde mitt yttersta att hålla god min och verkligen anstänga mig att inte sänka stämningen och försökte se det roliga i allt. Hoppas innerligt att det var tillräckligt. Men hur goda vänner jag än har lyckan att ha kan de inte ta bort mardrömmarna eller de de tomma tankarna som kommer när jag inte håller upp garden.

Vet inte vad jag har gjort för att förtjäna vänner som är så smärtsamt engagerade att få mig på rätt köl igen. Men vad jag tvingats inse är min fruktansvärda förvirring och hjälplöshet. Och deras ilska känns rättsmäktigt , för det är deras ilska jag förtjänar mest.
De pekar alla i samma riktning medan jag vänder mig åt andra hållet.
Hur mycket de än blir förbannade så är det inte ens en hundradel av det jag förtjänar.
Inte ens en hundradel av min ilska mot mig själv.

Jag är inte blind. Jag är inte döv. Jag är bara en av världens största idioter som satt sin fot på jorden. Jag har kanske inte trampat i klave så många gånger. Men jag gjorde antagligen mitt livs största misstag den dagen jag träffade honom och öppnade hela mitt hjärta och själ till honom.
Och självfallet att ingen lever för evigt. Men när det är någon du älskar så lever man i en bubbla där inget ont någonsin kan hända. Man selekterar själv vad som kommer in i lilla bubblan medan allting är så overkligt uanför. Och när bubblan spricker kommer allting rusande och man vet inte längre hur man ska hantera det eller i vilken ordning. Många människor är säkerligen intelligentare och delar all oro, tankar och innersta känslor med någon som verbalt kan trösta och hjälpa. Någon som inte är så skör och lever i mer än tjugo år. Men så intelligent var inte jag.
Och jag skrattade åt mig själv i mörk självironi av bara tanken att söka hjälp. Om jag inte kan få mina föräldrar att tillfullo förstå, hur ska jag då lyckas få en utomstående att fatta? Och en del av mig själv skrattar mörkt i självförakt över min reaktion. Över en katt?!
Kan jag någonsin förvänta mig förståelse när en del av mig inte ens verkar förstå?

Men det är väldigt simpelt när det kommer till mina vänner. Jag tvingar aldrig på mig sällskap och hoppas innerligt att de är så ärliga och säger det. Om folk mår dåligt av att se mig, då låser jag hellre in mig tills jag kan kontrollera det bättre. Jag vägrar låta mina vänner lida på grund av mig. Jag vägrar låta vänner känna sig tvingade att göra eller säga något på grund av mig.
Aldrig
Någonsin

I ren ilska, envishet och dålig samvete tryckte jag i mig mat som jag med en kraftansträngning kunde behålla, men till ett visst pris. Precis som innan fick jag ligga timmar i kramper. Till vilken nytta? De säger att jag måste äta. Jag vet. Okej. Jag ska äta. Jag ska trycka i mig skiten och behålla den, bara alla mår bättre och kan gå vidare. Jag är inte bättre eller viktigare än mina vänner, de kommer alltid gå före. Oavsett. Jag kan inte ta hand om mig själv förens jag vet att de andra mår bra. Men jag kan inte längre se vad mina problem börjar och de andras ta vid. Jag mår dåligt men mår sämre när jag ser på de andra.
Mina vänner är en skyddsbarriär som jag lyckligtvis aldrig behövt på det sättet. Det ligger inte i min natur att förlita sig blint på vänner. Förr höll jag allt inom mig till en självdestruktiv gräns. När jag fick hem Sinus gick jag sedan alltid till honom.
Men nu...?
Ingen
Och jag kan inte blint luta mig mot någons axel och förklara allt jag känner och tänker. Dels av rädsla för deras reaktion. Vad skulle de säga om jag verkligen berättade allting som jag tänker? All smärta, oro och rädsla? Skulle de förstå eller bara bli avskräckta?
Jag tar hellre allting till graven än riskerar förstöra vänskap genom att använda dem som klagomur.

Nu är det bara några dagar tills jag äntligen kommer hem och kan reda ut allt öga mot öga. Då jag framförallt kan förklara allting för dem en sista gång. Att de får för allt i världen skaffa en ny katt, men att jag med stor säkerhet blir likgiltlig. Vilka ord och syfte de än har så kommer det alltid innerst inne vara en ersättning för honom. Och innerst inne kommer jag aldrig göra om misstaget att älska något så otroligt skört så otroligt mycket igen. Enough is enough.

Trött

Konståkningen gav mig äntligen en timme utan tankar och knappt känslor. Smärta var endast mjölksyra, sträckningar eller om man föll. Tankarna bestod bara i balans, rörelser och andning.
Tyvärr varade det inte så länge

Trött på att låtsas och trött på att le
Har försökt hålla mig sysselsatt utan större framgångar. Försökt plugga, försökt måla, försökt skriva. Men ändå kommer allting tillbaka. Jag har försökt le, jag har försökt skratta, jag har försökt umgås. Men allt är bara så... ansträngt. Overkligt.
Någonstans känns det som om de känner sig tvingade att få mig att skratta.
Och jag känner inte längre igen personen i spegeln som ler och skrattar tillbaka åt deras skämt.

Hat och ilska bubblar under ytan oresonlig och ologiskt. Om de bara lämnade mig ifred. Om de bara kunde sluta ringa och påminna mig. Om jag bara fått veta. Om någon bara skickat ett sms. De har dolt det för mig. Alla har vetat, alla utom jag. I tron att resan skulle bli bättre har allting bara blivit värre. I stället minns jag inte längre något. Allt jag minns och vet är att min bästa vän var död under tiden jag var borta. Var var jag någonstans? Vad gjorde jag? Jag vet inte längre. Allt jag vet är att jag har dåligt samvete över att jag glömde köpa present till min älskling som inte längre finns.

Bara för att jag kan prata sansat vid samtalen betyder inte att smärtan är mindre. Nej. Smärtan är lika stor, jag har bara lärt mig stänga in den ett tag. Nej jag gråter inte i telefon eller när någon pratar om vad som hänt. Det sparar jag till kvällen och natten.
Det finns bara en önskan. Jag önskar att vara helt ensam. Där inget behöver förklaras. Ingen behöver bry sig. Jag behöver inte kämpa att hålla masken. Men i stället blir det ytterligare fyra dagar umgänge. Fyra dagar av ansträngda leenden och skratt. Hur är det egentligen tänkt att klara av? Med all magont, huvudvärk och illamående och tankar. Det finns yttrade ord om ingen press, men under ytan känner jag mig skyldig till saker jag borde göra och borde säga men framför allt borde förklara. Men hur förklarar man något oförklarigt? Hur sätter man ord på känslor som inte går att beskriva? Hur pratar man utan att smärtan kväver rösten?

Jag trodde verkligen att "ingen förstår" bara var ett uttryck. Men jag har insett sanningen. Förstår verkligen ingen? Jag ägde och förlorade aldrig någon katt. Jag förlorade en själsfrände, bästa vän och en del av mitt hjärta. Han var inte mitt 'husdjur', han ägde mig mer än jag honom. Man kan inte byta ut ett hjärta mot något annat. Jag kan inte byta ut den del av mitt hjärta som dog mot en ny 'katt'. Allt jag kan hoppas på är att i sinom tid kanske hålet blir mindre. Det finns ingenting som kan fylla tomrummet. Det finns inget som kan återuppliva mitt döda hjärta
Det sägs att tiden läker alla sår, men Nej. Nej. Tiden får en att glömma hur smärtsamt såret verkligen är. Och om man har tur kan man till och med glömma var såret sitter.

Vad än allt har fört mig så så blev jag medveten om allt han gett
Mitt lilla hjärta som villkorslöst försökt hjälpa mig när ingen annan var där
Min första bästa vän som jag någonsin anförtrott mig åt
Min första bästa vän som varit en bästa vän

Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för alla samtal
Att du verkligen orkade lyssna på mig och svara
Att du orkade trösta mig och förstående blinkade till mig
Att du gav mig styrka att vara den jag är och orka dagen

Jag kommer aldrig glömma våran tid i skogen
Du fick alltid bestämma stigen vi skulle gå
Du vägledde mig i mörkret ut genom skogen
Vi busade, klättrade i träd och pratade i din takt

Du vann alltid när vi sprang ikapp hem från skogen
Du sprang alltid om mig på ängen och väntade i korsningen så jag skulle komma ifatt.
Och väl ifatt sprang du och jag sista biten hem, men du vann alltid
Och glatt tröstade du mig för att jag förlorade

Men nu är det ingen som bestämmer stigen
Jag får gå ensam i skogen utan din vägledning i mörkret
Jag får ensam hitta ut ur skogen på kvällen
Och jag har inte längre din röst att vägleda mig

Nu finns det inte längre någon att tävla med
Jag får själv springa över ängen
Men jag lovar dig, jag ska träna
Och när vi möts igen då är det jag som kommer vänta i korsningen på dig

Mitt älskade hjärta

Den där gnagande känslan. Konstiga sms... De där missade samtalen...
Jag borda ha förstått.

Redan när mor sa första ordet anade jag. Något är fel. Någonting har hänt.
Men vad gör man? Man intalar sig att man är löjlig. Att man förstorar upp saker.
Och när man äntligen kommit hem till Sverige. Fler sms. Fler samtal om ingenting.
Så frågar far om jag är ensam. Och plötsligt känns allt inte så löjligt längre.
Något är inte fel.
Någonting är fruktansvärt fel.

Och jag vet vad människor runt omkring tänker. Men nej, det är inte så simpelt. Han var så mycket mer. Han var min räddning, min bästa vän och mitt hjärta. Men inte längre. Och tanken på att alla vetat om utom jag lämnar mig mållös. Jag borde fått veta först. Jag ville fått veta. Jag ville fått veta att min bästa vän var död.
När jag ringt har de inte en enda gång nämnt något. Ingen.
Jag har leendet gått o längtat för att få komma hem och krama om honom, springa ikapp med honom och prata med honom.
Och under hela tiden har han inte ens funnits.

Hur är det egentligen tänkt att jag ska kunna "njuta" och "glädjas" av italienresan nu, när allt som spinner runt inte handlar om vad vi gjorde i Italien. Allt handlar bara om att medan jag var där, fick min bästa vän lämna världen ensam medan jag gick ovetande i fyra dagar.
Nej, jag hade inte kunnat göra något.
Men allt hade känts bättre om jag bara vetat.
Jag hade inte gråtit mindre. Jag hade åkt hem och begravt min älskling.
Pengar är stoft. Jag hade velat vara med och begravt den del av mitt hjärta som dog.
Jag hade kunnat säga farväl och krama om honom en sista gång.
Om jag bara hade vetat




Mitt älskade hjärta, min bästa vän och min räddning. Du kommer förevigt leva i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma dig. Må aldrig något mer ont någonsin hända dig.

Lova vara snäll mot han som tar hand om dig tills vi ses igen min älskade vän.
Vila i frid och tack för vår tid ihop

Adaya bat levia 1 (för skojs skull)

Oro och sorg låg henne nära till hands där hon ensam vandrade genom skogen. Stegen knastrade mot gruset och vandrarstaven var hennes enda kompanjon. Omedvetet snuddade hennes hand vid dolken i bältet då en skugga längre fram rörde sig medan smärtan gjorde att det stockade sig i halsen. Tårar hotade redan att bryta fram, men bestämt drog hon bort handen från dolken och förde handen mot halsbandet. Även om hon nu var ensam så behövde hon vara stark. Gillesknekten vid posten stirrade grundligt, innan han sänkte sitt vapen och såg vaksamt på henne. Med orden stockand i halsen förklarade hon cordovernas grymhet och knekten välkommnade henne in i lägret som en herde välkommnar ett vilset får. Papper skickades runt och vakter gick fram och tillbaka, men Adaya låg redan i tältet och stirrade upp i tältduken. Hon hade lyckats, men i mörkret lät hon tårarna rinna av rädsla och sorg.
Dagen grydde och då människor vaknade vid henne, höll Adaya ögonen stängda i hopp om en stund för sig själv.
"Vem är hon?"
"... vet inte. Kom inatt. De sa..."
"... men hon är ju jorgal..."
"...att jobba i mässen..."
Röster viskade runt henne och hon fann sig besegrad. Hon låtsades sträcka sig och öppnade ögonen. Fyra ögonpar stirrade nyfiket men vaksamt mot henne och Adaya rättade självmedvetet till livet då hon sakta och beräknande satte sig upp. Med en lättnad suck kände hon igen sin landssyster i vackra dova färger och ringen runt halsen och sitt höckle på huvudet. Den ena en gillesdam och en gillesknekt. Adaya undvek deras blickar och hälsade artigt på den jorgalska kvinnan först. Den jorgalska kvinnan besvarade handrörelserna med ett leende.
"Mitt namn är Jona."
"Adaya." svarade hon lågt och mötte sedan gillesdamens blick. Hon sa sitt namn utan att Adya la märke till det. Även mannen sa sitt namn, men Adaya uppfattade det inte, hon lyssnade intensivt på rösten. Det var inte han. Lättad slappnade hon av och knöt skorna omsorgsfullt utan att möta några blickar. När hon såg upp såg hon tacksamt att endast Jona var kvar.
"Finns det några fler jorgaler här?"
"Ja, vi är fyra. fem nu." sa Jona och log och Adaya besvarade leendet trött. Inombords stärkte Adaya sig för nästkommande utmaning. Idag var andra gången hon träffade en knekt sen den dagen. Hon visste inte om hon skulle klara ett helt läger med dem. Jona såg avvaktande innan hon verkade inse att Adaya behövde några minuter för sig själv.
"Jag går och pratar med de andra." sa Jona och lämnade tältet. Adaya pustade ut och kramade om ormringen. Om de någonsin fick veta skulle de avrätta henne på fläcken. Varligt knöt hon fast ormringen vid barmklädet, satte över skjortan och knöt fast livet ordentligt. Hon tänkte inte göra det lätt för dem. Hon bad Jor om kraft, grep om halsbandet och klev ut i morgonluften. Knektar gick fram och tillbaka utan att någon ägnade henne någon tid. Hon såg sig varligt omkring utan att våga möta några ögon utifall att hon skulle finna de hårda iskalla ögonen.
Genast såg hon Jona stå ihop med tre andra jorgaler och några gillesdamer. Tacksamt gick hon mot dem medan hon försökte vara stark.
"Hej Adaya. Jag har precis berättat för de andra. Det här är Miriam, Sol och Solvej." De hälsade alla artigt och Adaya besvarade handrörelserna.
"Du kommer precis lagom till morgonbönen." fortsatte Jona muntert och unisont vände sig Adaya och de andra jorgalerna mot öster och hälsade morgonen. De splittrades upp efter den bönen och Adaya gick fram till den rödhåriga gillesdamen som blivit utpekad som hennes chef.
"Gill." sa hon kort och pekade mot ett stort blått tält. De gick i tystnad till tältet och satte sig på en av de tomma bänkarna.
"Så. Har du någon erfarenhet av servering?" frågade hon leende men med olycksbådande ögon som om att svaret inte spelade någon roll.
"Ja." svarade Adya tydligt och vägrade ge vika för hennes blick.
"Bra. Miriam kan lära dig allt här. Miriam!" ropade gill och jorgalflickan från morgonbönen kom genast in i tältet.
"Lär Adaya hur det funkar."
"Ja Gill." sa Miriam blygt och mötte hennes blick.
"Har du jobbat här länge?"
"Några månader..."
"Okej." motvilligt stirrade Adaya på flickans gälla gula liv, men sa inget. Adaya gick tyst ut ur tältet och Jona hann ikapp henne och gav en rundtur i lägret. Adaya nickade och log men mötte inga blickar och försökte ignorera människorna som om tälten vore viktigare. Mässtältet låg precis bredvid stabstältet och lättnad sköljde över henne. Hon skulle inte behöva någon uräkt för att hålla sig vid stabstältet. Morgonen och dagen passerade händelselöst och hon var nästan munter vid början av kvällen. Hon hade inte hört någon röst eller känt igen någon. Först nu insåg hon hur dumt det varit att förutsätta att knektarna skulle befinna sig i lägret. De befann sig säkert långt från lägret, men fortfarande kunde hon inte slappna av. Efter några glas så kunde hon inte sköta sitt jobb. Tröttheten, oron och rädslan spelade spratt. Hon tycktes höra deras skrattande röster. Så efter att nervöst dragit sig bort från mässtältet försökte hon ta sig tillbaka till cordovlägret. Ingen ifrågasatte hennes steg och Adaya gick med behärskat lugn genom lägret, men i utkanten av lägret kom en soldat springande. Pulsen steg och Adaya stannade, med ett fast grepp om dolken under mantlen.
"Och vart är du på väg?" frågade soldaten andfått.
"Jag tänke ta mig ett välbehövt dopp om du ursäktar."
"Jag skulle inte göra det om jag var du. Ulvar rör sig i skogen." soldaten spände sin blick i Adaya och hon låtsades bli förskräckt samtidigt som hon släppte dolklen.
"Tack, nej då väntar jag definitivt tills imorgon. Tack." sa Adaya enkelt och vände om med hjärtat pulserande. Trött återvände hon till sovtältet och somnade och sov för första gången på månader en hel natt utan mardrömmen.

Morgonen grydde och Adaya hoppade snabb upp. Jona var borta, troligtvis på bud i cordovlägret, men de andra sov fortfarande. Adaya gick upp och vandrade ner till sjön för eftertanke och bön. Soldaterna vid vaktpostena hälsade trött godmorgon.
"Är det säkert vid sjön?"
"Jag tror det. Har inte sett något i alla fall." sa soldaten trött och gnuggade sina ögon. Även hans röst var trött, men viktigast av allt var att det inte var HANS röst. Leende började Adaya sjunga och gick ner till sjön, satte sig vid stenen och såg ut över vattnet då hon bad sin morgonbön. Plötsligt hörde hon en gren som knäcktes och ljudlöst såg hon fram bakom stenen. Två brunklädda figurer smög sig vaksamt framåt. Adaya suckade och gick obesvärat upp på stigen mot de två. Ulvarna reste sig med spända bågar och Adaya lyfte fram händerna och hälsade dem.
"Vem är du?"
"Adaya."
"Vems sida står du på jorgal?"
"Jors sida." sa Adaya lugnt och sänkte händerna.
"Behöver vi en krigsfånge?" frågade den ena ulven den andre och Adaya log åt dem.
"Jag vill få slut på kriget. Och jag vill inte att gillet vinner." sa Adaya hårt och lät leendet falna. Hon stirrade på sitt förklä där blod fortfarande var torkat. Hon såg upp och mötte den manliga ulvens blick och han sänkte genast bågen.
"Denna stigen är väldigt obevakad. Ni kan ta er in i lägret här."
"Hur många trupper har de?"
"Jag vet inte. De har hjälp av skaegi, svarta solen och kathorerna." Plötsligt hördes steg som närmade sig från lägret och Adaya kände pulsen gå upp. Om någon knekt fick syn att hon talade med ulvar skulle hon bli fälld för att sympatisera med cordoverna. Om hon hade tur. Annars skulle det bli förräderi och hon skullebli avrättad. Stressad grep hon omedvetet om ringen.
"Snälla. Döda dem. Döda dem alla." sa Adaya hårt och sprang bort från ulvarna. Hon vände sig om i slutet av backen, men de syntes inte till. Tre knektar gick obesvärat mot henne, och Adaya svalde hårt, lyfte axlar och blick och log mot dem. De log tillbaka och gick förbi. Adaya andades ut och kände sig säker där hon äntligen var i utkanten av lägret. Magen frös till is då rop hördes utifrån lägret och fortsatte inåt lägret.
"Ulv! Ulvar i lägret!" Adaya sänkte huvudet, men log och gick till mässtältet och försökte bete sig normalt och servera knektarna så ingen skulle misstänka henne. I ögonvrån såg hon Gills blick och hon försökte ignorera den. Männen gick ut ur tältet och endast mässpersonalen stod kvar. Orolig men nöjd satte Adaya sig ner mellan Miriam och en annan jorgalkvinna.
"Du kan det här rätt bra du." sa Gill leende och Adaya mötte det leende men avvaktande. Ytterligare rop om ulvar i skogen ljöd och Gill suckade.
"Det finns två saker jag hatar. Ulvar och förrädiska jorgaler." sa Gill argt och stirrade ingående på Adaya. Adaya mötte blicken men blev tvungen att ge vika och var tacksam då Jona räddade henne och hälsade.
"Adaya. Visste du om att det är sydlänska furstar här?" Adaya kände själv hur ögonen krympte och Jona såg oroligt på henne. De gick ut ur tältet och samlade ihop de andra jorgalerna. Adaya såg smärtsamt på sina landsbröder och systrar och insåg att hon var ensam sydjorgal. Endast hon hade varit med om furstarnas grymhet. De satt sig i ring och Adaya förklarade lågt så mycket hon vågade.
"Så du är sydjorgal? Vad är det mer du döljer för oss?" sa Miriam argt och Adaya mötte irriterat hennes blick.
"Jag kunde inte förmå mig att tala om det efter att ni alla berättat hur illa ni tycker om cordover."
"Sympatiserar du med de där... de där... vildarna? De vet ju inte ens vems deras far är! Och de bryr sig inte ens om vem som är deras mor!"
"Ni fattar verkligen inte. Utan cordoverna hade sydjorgala dött! Utan cordoverna vore jag död, flera gånger om." sa Adaya lågt och kunde inte hindra sin hatiska blick mot furstarnas tält. Jona verkade förstå och väntade tålmodigt på mer.
"Furstarna tog allt vi hade. De brände ner våra gårdar för att vi inte kunde betala. De få smulor vi kunde skaffa tog de ifrån oss! Ni fattar inte. Utan revolutionen skulle halva vårt folk gått under. Utan cordoverna skulle sydjorgala dött." Tystnaden bröts av några knektar som gick förbi och skrattade, men luften förblev kall.
"Jag kan inte hata cordoverna. Jag kan inte hata de som räddat mig."
"Vill du hämnas?" frågade Jona i tystnaden som följde. Adaya log mörkt mot henne och hon förstod svaret. Tillsammans gick de in i tältet.
"Vi lämnar dem till cordoverna. Jag kan ta reda på vad de heter, så pratar jag om ett byte med cordoverna." sa Jona och Adaya log mot henne på riktigt.
"Tack Jona." Jona sprang ut ur tältet och Adaya följde sakta efter. Hon hade bara varit några år när revolutionen kom, men hennes mor hade återgett vilken pina de levt i innan cordoverna kom. Cordoverna hade tagit Adaya och resten av byns barn till skola så de till och med fick lära sig läsa och skriva. Utan att Adaya insåg det log hon och kände sig lugn för första gången i sen hon kommit till lägret. Staben satt inne i stabstältet och Adaya satte sig på ett beräknat avstånd. Inte nära nog så att folk skulle se att hon tjuvlyssnade, men inte så långt bort att hon inte hörde vad som sas. Hon tog fram sin böneduk och sydde kontrollerat på den medan hon lyssnade intensivt. Dagen förflöt och fyra glas innan solnedgång kom Jona tillbaka med namn på furstarna men inget från cordoverna. Jona skrev ett kärleksbrev till fursten som skulle ledas till svarta solen, strödde på parfym och gav brevet till en annan budbärare som skickade iväg det till furstarna. Stämningen var lätt och munter. Adaya vandrade runt i lägret och började slappna av. De verkade inte vara där. Hon var säker, såvida ingen såg hennes ormring. Gråt och snyftningar hördes plötsligt från tältet och Adaya gick oroligt dit. Jona grät i en jorgalsk kvinnas famn och Adaya knäföll jämte. Jona föll i häftigare gråt och hulkade fram orden.
"De sköt dem bara. En och en." Adaya la tröstsamt en hand om Jonas axel.
"Vad har hänt?" frågade Adaya lågt den andra kvinnan.
"Jag är inte säker...Var stark, jag kommer snart Jona." sa kvinnan och gick. Jona grät ut hos Adaya och förklarade.
"Det är årsdagen. De kom. Den där... den där... saliten. Han bara pekade så dödade de dem." Adaya satt handfallen och kunde inte förstå vad Jona sa. Cordoverna skulle aldrig skada en jorgal. Men Jona skulle aldrig ljuga.
"Allt som händer har en mening. Vi kan inte se eller förstå vad Jor vill med det som händer, men vi litar på honom. Det har vi alltid gjort." Jona gjorde en hastig rörelse som för att slita av sig halsbandet, men hindrade sig i sista stund. Tårarna slutade rinna, men rösten var tom.
"Jag tror inte Jor finns. Han bryr sig inte längre. Vad fanns det för mening? Barn, vuxna, män kvinnor! De bara pekade och dödade! Säg mig, var finns Jor i det?!" I tystnaden sjönk Jona sakta ner mot bädden men Adaya satt stelt kvar.
"Jona. Vi är Jors barn. Först när vi är tillräckligt starka ger Jor oss vårt jorgala. Jor testar vår tro och styrka för att se när vi är redo. Jor testar oss och vår tro. Vi sviktar inte. Jor är vår far och vi tvivlar inte på honom. Jor vet bäst och därför är det ibland svårt att förstå, men i slutändan kommer allt klarna. Jor kommer pröva oss så vi håller oss starka och trofasta. Cordover och knektsvin kommer att dö. Vi ska bara härda ut och vänta ut dem. När allt det här är över kommer vårt folk stå som herre över det utlovade jorgala med vår älskade Jor." Jona sa inget utan låg och fingrade på sitt halsband. Adaya log och tog hennes hand i sin.
"Vi är jorgaler. Vi är starkare än alla andra. Vi överlever och härdar ut vad som helst. För jorgala!" sa Adaya och tryckte Jonas hand. Jona stirrade någonstans mellan gråt och skratt på Adaya.
"Tack. För Jorgala!" sa Jona halvkvävt men när deras blick möttes brast de båda ut i ett rop.
"FÖR JORGALA!"
Plötsligt stacks ett huvud in i tältet och Adaya och Jona mötte varandras blickar. Det var fursten och hans minimala hjärna hade lett honom fel. Jona pekade ut vägen och han gav sig iväg. Fnittrande som småflickor gick Adaya och Jona efter fursten som styrde stegen mot Svarta solen. De skulle slita honom i stycken om han någonsin vågade fråga. Han saktade av stegen då han såg deras tält, men fortsatte bestämt. Förvånat såg Adaya och Jona hur den skräckinjagande ledaren för svarta solen skakade på huvudet och fursten gick lätt skamsen därifrån.
"Vi skickar ett nytt brev imorgon, men ger honom till cordoverna istället."
"Ja, de lär nog roa sig med honom." sa Adaya mörkt.
"Jag kommer lite senare, ska bara kolla en sak." sa Jona och gick ifrån. Tacksamt fortsatte adaya mot sjön ensam utan att några frågor väcktes. Hon tittade vid stenen, men inga meddelanden fanns och ingen syntes till, så besviket gick hon tillbaka till lägret och mässen. Gill och de andra hade bakat paj och bjöd på öl och cider. En knekt satt och spelade på en lyra medan sorl strömmade ut i natten. Adaya njöt av lugnet det skänkte, men såg nedärderande på den jorgalska kvinnan som satt jämte knektar och flörtade ohämmat. Hennes liv täckte precis barmen och magen var bar.
"Vi kallar kvinnoråd imorgon om henne." sa Jona då hon slog sig ner och ignorerade den jorgalska kvinnan. Adaya nickade kort och log då knekten plötsligt slog ett hårt ackord och förberedde tältet på sång. Adaya frös på stället när knekten började sjunga och smet snabbt ut ur tältet. Hur kunde det vara...? Varför...? Hon sprang till sovtältet och bäddade ner sig och grät ohämmat av rädsla. Var det han? Var han den knekt som...? Hur länge hon låg och grät vet hon inte, men efter ett tag somnade hon och mardrömmen tog vid. Hon gick och sjöng ihop med sin bror Micah på vägen. De skrattade och kramade varandra och pratade om livet. Plötsligt kom två knektar gående, helt klädda i svart och med en svart mask med lång näbb över ansiktet. De log båda två åt uppsynen vilket verkade irritera knektarna. Plötsligt drog de vapen mot dem och försökte råna dem. Micah kämpade emot men började sedan slåss mot dem, men Adaya såg hur han höll på att förlora och drog sin dolk mot den ena knekten. Knekten tappade besinningen, hög ner Micah, och slog ner Adaya med knogjärnet. Han stampade, sparkade och slog och panikslaget försökte hon ömsom skydda sig ömsom ta sig till Micah. Om hon bara kunde ta sig till Micah skulle han överleva, hon kunde fortfarande rädda honom...
"Adaya!" Adaya vaknade med ett ryck och fann ingen trygghet då hon insåg var hon befann sig. Jona höll henne varsamt medan otröstliga tårar rann nerför hennes kinder.
"Adaya... Vem är Micah?" Med tårar strömmandes berättade Adaya vad som hänt och Jona tröstade henne tålmodigt och styrkte henne.
"Vi måste anmäla detta till staben."
"Du försår inte. Jag vet inte hur han ser ut. Han kanske är i staben!"
"Det är sent, vi tar det med de andra imorgon. Vila ut nu. Inget kommer hända dig."
Adaya låg utmattad av sorg och vrede vaken och tänkte hur invecklat allt blivit. Jona visste nästan allt, det fattades bara att hon fick reda på att Adaya var spion.

Nästa dag var grå och mulen och kall. I frukostkön såg Adaya stelt bort då de halvnakna kathorerna gick förbi.
"Vi har lite och prata om vid frukost." sa Jona inledande då de hämtat sina ransoner. De satte sig vid trädet, såg sig omkring innan de satte ner skålarna. Jona bad bordsbönen som vanligt och efter det började första problemet med jorgalkvinnan som tappat traditionen. De diskuterade länge och väl, de frågade till och med sol om råd trots att han var man. Tillslut hade de kommit fram till en gemensam dom. Hon skulle bli utfryst tills hon kunde klä sig och bete sig som en jorgal igen. Jona harklade sig efter att hon tackat för maten.
"Adaya. Är det något du vill säga...?" frågade hon försiktigt. Adaya fingrade sakta på ett grässtrå innan hon mötte de andras ögon.
"Jag har inte berättat allt. Det finns en knekt i det här lägret som dödat min bror. Han har rånat och försökt döda mig." sa Adaya tyst medan hon stirrade så att inga tjuvlyssnade. Miriam var den första att prata och hennes röst var lika arg som hennes ögon.
"Du har nästan ljugit för oss. Varför ska vi tro dig?"
"Jag skulle aldrig ljuga för en jorgal." sa Adaya hårt och stirrade menande.
"Varför har du inte sagt något tidigare?" sa Sol lågt.
"Därför att jag varit så rädd. Jag vet inte ens hur han ser ut. Jag känner han till rösten. Och igår kväll hörde jag honom." sa Adaya och kämpade emot tårarna.
"Du går inte ensam någon mer. Vi turas om och går med Adaya genom lägret, pratar med alla. När vi vet vem det är så vet vi hur vi ska göra." sa Jona bestämt och reste sig upp.
"Tack. Ni vet inte vad det betyder." sa Adaya lågt och Jona log. De gick några steg före och Adaya gick i sina tankar. Skulle knekten känna igen henne?
"Vi kan börja." sa Jona och de började gå genom lägret och talade med de de stötte på, men efter bara fem meter efterfrågades Jona, och Adaya försäkrade att hon klarade det ensam. Sakta gick hon tält till tält och lyssnade spänt, men nerverna svek och Adaya gick tillbaka till mässtältet. I ögonvrån såg hon en svartklädd person och hon drog efter andan, men det var svarta solen. Tvekande började hon fundera om det varit svarta solen, och om allt var ett misstag. Tänk om det var svarta solen som överfallit henne? Det skulle inte vara första gången för dem. Då skulle hon aldrig behövt gå och svära eden hos cordoverna och förlita sig på dem, riskera livet... Jona hann ikapp henne, och adaya försökte på sig ett leende.
"Jag ska till cordoverna och lämna om furstarna. Men jag hittar inte ett brev. Du kan väl hålla ögonen öppna?" Adaya nickade kort men innan hon hann svara hördes tumult i stabstältet och i ögonvrån såg hon något gulgrönt. Med ett ryck såg hon upp och stirrade på den stackars söndertrasade värnfalken. Hon hade blivit slagen och blod var smetat utmed klädslen. Hon mötte deras blick och Jona gick fram mot henne och spottade bryskt på henne innan hon gick. Värnfalken mötte Adayas blick först med avsmak, men sedan förvirrat. Adaya förstod att hennes medlidande syntes. Hon vände bort blicken och såg sig öga mot öga mot kathorernas spåkvinna. Hon nickade förstående och tröstande innan hon gick. Adaya såg på knektarna medan hatet speglade sig mellan värnfalken och Adaya.
"Ska du ha lite vatten då?" sa en av knektarna retsamt, men värnfalken vred bort huvudet och spottade mot knekten. Bryskt tryckte han ner henne i marken, slog henne och band henne sedan vid pålen. Adaya satt orörlig och uppenbarligen osynlig två meter bort och iakttog scenen. Knekten hade knutit omsorgsfullt och värnfalken såg för svag ut för att klara ta sig loss själv.
"Vad är det här för liten sak?" sa en av knektarna och knäföll bredvid värnfalken. Hon försökte krypa så långt bort från dem samtidigt som tårar rann nerför hennes ansikte då knekten slet bort gradvimpeln från hennes kläder. De höll den vid hennes ansikte.
"Vad betyder den?"
"Äh, struntsamma. Har hon någon jordpåse?" frågade en annan knekt och fumlade runt hennes hals. Värnfalken såg upp och mötte Adayas blick och Adaya kände smärtan i hennes ögon.
"Hjälp mig..." mimade hon tyst medan hennes ögon glänste av tårar. Adaya svalde hårt klumpen och försökte hitta en bra ursäkt att ta sig nära inpå. Hon brydde sig inte om utifall knekten var en av de som stod där. Hon tänkte inte stå och titta på när de avrättade någon. Hon nickade diskret mot värnfalken och gjorde sig beredd och reste sig upp.
"Har ni gett henne vatten?" frågade Adaya hårt. Knektarna skrattade.
"Hon är för god för vårt vatten. Men testa du, du är ju jorgal." Skratt ljöd igen och Adaya grep flaskan och knäföll jämte henne. Värnfalken stirrade på sina knän och verkade inte medveten om att Adaya var där. Adaya satte sig medvetet så hon täckte värnfalkens rygg och la en hand på hennes axel, men värnfalken blev plötsligt stel.
"Låt bli mig...!" sa hon ihopbitet och försökte dra sig undan, men såg då upp och tog in Adaya, alltifrån den slita kjolen och slitna livet till halsbandet runt halsen. Ögonen mjuknade genast.
"Vatten..." mumlade hon trött, och Adaya smuttade på vattnet innan hon gav värnfalken vattnet. Hon tänke inte tillåta knektarna förgifta någon. Värnfalken drack i djupa och långa klunkar och Adaya passade på att tända cordovens flamma igen.
"För Cordovien." viskade Adaya tyst i örat på värnfalken. Hon stelnade men en av knektarna sa något som fick kamraterna att skratta så ingen verkade märka något. Hennes ögon blev klarare och samtidigt kastades en ny flaska med vatten till Adaya. Hon öppnade flaskan, smakade innan hon gav den till värnfalken.
"Drick sakta så får jag tid att lossa repen." viskade Adaya lågt i örat på värnfalken och fumlade nervöst med repen. Värnfalken drack saktare och Adaya gjorde sitt bästa att lossa repet. När hon druckit ur flaskan säkrade hon värnfalkens flamma igen och upprepade sig.
"För Cordovien." Adaya tog ett skakande andetag och blåste upp sig.
"Vad är det med er grymma knektar?! Inte törstig?" sa Adaya argt och tvingade knektarna att backa några steg så värnfalken skulle få en chans att fly.
"Hon ville inte ha när vi frågade." I ögonvrån såg Adaya hur värnfalken kämpade med det sista av sina krafter att kasta av sig repet, men något som knektarna också sett. Adaya kände det obehagliga ringandet i ögonen då värnfalken kröp baklänges bort från knektarna medan hon outtrötligt bad landseden.
"... vatten vi dricka, den jord vi bruka..."Knekten laddade omsorgsfullt pistolen och gick långsamt och obesvärat efter vänfalken.
"... mitt blod för Cordovien, Cordovien för mitt..." knekten osäkrade pistolen och Adaya såg bort i samma stund skottet ljöd och värnfalken tystnade.
"Här hjälpt till. Vi bär bort kroppen till deras läger, som ett meddelande." Skratt ekade från knektarna när de bar bort kroppen och Adaya fylldes av illamående samtidigt som hon fick en konstig känsla över att någon stirrade. När hon såg upp, såg hon Gill och spåkvinnan som stirrade. Självmedvetet gick Adaya mot andra änden av lägret medan ilska och hat bubblade under ytan. Hur kunde de vara så barabariska och grymma?! Plötsligt stötte någon i hennes axel och irriterat såg hon upp och alla känslor rann av henne. Det var han. De ögonen kunde bara tillhöra honom. Knekten stirrade förvånat tillbaka, men verkade hämta sig snabbt. Adaya vände sig bort men kunde inte undgå att höra hans isande röst.
"Nu vet jag var jag har dig." Adaya gick så behärskat hon kunde mot sjön. Ingen ifrågasatte henne och hon vandrade outtröttligt. Cordovlägret skulle vara mycket bättre och säkrare. Hos cordoverna skulle hon kunna vila ut och planera sin hämd. Plötsligt hörde Adaya hur någon kom springande. Pulsen slog och hon var säker att det var knekten. Han skulle ta sin chans och döda henne nu när ingen kunde se. Handen vitnade om dolken och hon andades tungt, beredd på att slåss för sitt liv.
"Adaya!" hördes Jonas röst och Adaya satte tillbaka dolken och vände sig motvilligt om.
"Det sägs att det är ulvar i skogen, kom!" motvilligt lät Adaya föras tillbaka till lägret medan hon fortfarande var i chock. Jona försvann och Adaya satte sig vid mässtältet för att samla sig. En fras i stabstältet fångade plötsligt hennes uppmärksamhet.
"... hittade brevet vid cordovlägret. Här står det... vi kan göra ett byte med..." Blodet försvann från Adayas ansikte och hon sprang så manteln piskade i vinden medan ögonen sökte efter Jona. Jona kom in i lägret och när deras ögon möttes sprang de in i sovtältet där Adaya förklarade. Adaya kastade Jonas väska till henne och hjälpte henne att fly medan knektar fövirrat stirrade efter dem. Adaya lämnade tältet och frös. Utanför stabstältet stod han. Knekten. Men rädslan överglänstes av tillfredställelse när hon såg en lång rispa utmed hans kind och blod som rann medan han höll stelt stod böjd av smärta. Han var skadad. Leendet lekte på läpparna och hon vände ryggen åt honom och gick till mässtältet. Gill, spåkvinnan och en skaegi kvinna satt där. De hälsade alla tre, men skaegikvinnan verkade se något i Adayas ansikte. Hon stirrade länge och ingående.
"Dagmar." sa skaegikvinnan vänligt och räckte handen.
"Adaya." svarade hon kort utan att ta handen.
"Är allt väl Adaya?"
"Nej. Men jag klarar mig." sa Adaya och log trött.
"Du är ingen klassisk skaegi ser jag?" sa Adaya i den ansträngda tystnaden och gestikulerade menande mot klädseln. Istället för färgglada kläder med spännen och andra utsmyckningar bar hon en enkel kjortel och byxor.
"Nej. Jag trivs bättre så här." sa hon och log vänligt. De blev avbrutna av att knektar kom in med en skadad. Besvärat såg Adaya på Gill och hon mötte kallt blicken. Med en suck reste sig Adaya och knäföll vid den sårade och utmattade knekten samtidigt som Gill och Miriam hjälpte henne.
"Cordoverna... De dödade hela förbandet! De lät mig leva för att säga... För varje cordov vi dödar, dödar de två av oss..." hennes sista ord dränktes i tårar. De hjälpte knekten och hon lämnade tältet haltande.
"Adaya, hämta skrinet i stabstältet. Soldaterna behöver nog något stärkande." sa Gill med en suck och Adaya nickade kort och lämnade tältet. Lätt darrande gick hon förbi den svartklädda knekten utan att möta blicken och in i tältet. Motvilligt hälsade hon på staben innan hon lugnt gick mot skrinet.
"... sända ut en grupp på södra vägen. Ulvarna rör sig obegränsat och behöver stoppas."
"Men påtryckningarna på norra..."
"Det är bara avledande. De kommer på västra vägen."
"Förstärkningar?"
"De kommer om någon dag via luftskeppet."
"Vi ska inte vänta tills förstärkningarna ankommer oberste?" Adaya fumlade med skrinet, men kunde inte dröja längre i tältet utan att dra till sig uppmärksamhet. Hon log mot staben, hälsade och gick ut och in i mässtältet igen.
"Jag är på baksidan tältet Gill. Behöver du hjälp så bara ropa." sa Adaya vänligt, räckte fram skrinet och gick ut bakom disken och satte sig i gräset. Solen stod över träden och kvällen närmade sig. Hon hörde bakom hur tältduken drogs åt sidan och Miriam slog sig ner jämte i tystnad. Lågt började hon sjunga på en välbekant visa och omedvetet sjöng Adaya med. Miriam log och tog ytterligare ton igen. Adaya stelnade och stirrade på Miriam med skarpa ögon då hon sjöng på en visa som hennes mor sjungit för henne och som omöjligt någon annan kunde veta.
"Hur kan du den där?" frågade Adaya lågt utan att möta Miriams blick.
"Vaddå?"
"Hur kan du den där visan? Min mor sjöng den för mig när jag var barn. Det finns ingen chans att du kan den." Miriam stelnade och besvarade argt blicken.
"Din mor? Min mor sjöng den allid för mig. Vad ljuger du om? Varför kan du den?" Adaya försjönk i tystnad då det ofattbara sjönk in. De måste vara släkt. Hon var släkt med en nordjorgal. Chock och lättnad strömmade genom hennes kropp.
"Såvida du inte ljuger så betyder det... att vi är släkt." sa Adaya tyst.
"Släkt? Med en sydjorgal?" sa Miriam giftigt och mötte blicken hårt. Adayas lättnad rann bort och hon blev arg. Miriam var nästan ett barn och kunde inte förstå vad det betydde, men Adaya struntade fullständigt i det.
"Hur tror du det känns för mig? Jag är släkt med en nordjorgal." sa Adaya och reste sig upp, Miriam reste sig också medan luften blev tung.
"Om det är så jobbigt, så stick. Stick till cordoverna." sa hon hårt och puttade till Adaya. Adaya bet ihop och stirrade kritiskt mot Miriam och hennes gälla liv.
"Det vore nog bättre. Men jag trodde faktist... Men det förståss. Du är ju norgjorgal." sa Adaya hårt och vände henne ryggen. Miriam mumlade något ohörbart och med blodet kokande satte sig Adaya vid elden. Knektar gick runt henne, men hon satt envist kvar och lät ilskan nära henne. Hon skulle hämnas på dem alla. Fega nordjorgaler som inte ville slåss, knektsvin. De skulle alla få smaka på Jors och Cordoviens raseri. Knekten var enkelt. Han skulle få känna på samma rädsla och smärta som han orsakat. Men Miriam. Hon var jorgal, och därmed en annan klass av hämnd. Cordoverna skulle spränga knektarnas krutförråd vid sjunde glaset, säkerligen ett halft glas till dess, men adaya var säker, hon visste vad hon skulle göra. Fängelseålan låg väl synlig där hon satt och om mindre än en tredjedelsglas var det vaktbyte. Efter någon tid reste sig Adaya upp och gick in i mässen igen. Soldater drack ur sina stop och skrattade och bakom allt skråll hördes skrik ifrån fängelsehålan. Adaya rös och fanns sig stirrandes på skaegikvinnan igen. Hon stirrade oroligt tillbaka och Adaya lämnade tältet. Lagom såg hon hur knektar lämnade fängelsehålan och gick mot mässen och Adaya kännde ett sting i sitt bröst över vad hon skulle göra. Hon grep vattenflaskan och gick mot knektarna.
"Vatten till fångarna..." sa hon ursäktande och gick förbi dem. De ryckte på axlarna och Adaya ökade på stegen. Fängelsehålan skulle inte vara obevakad länge till. Hon fumlade vid dörren innan den gick upp.
"Spring. Nu, innan de kommer." sa Adaya stressat och såg sig omkring. Två knektar var påväg mot henne, och Adaya försökte se opåverkad och hård ut där hon räckte vatten mot fångarna. De drack tacksamt, och plötsligt hördes en öronbedövande knall. Fångarna tryckte Adaya ur vägen och sprang från fängelsehålan och mot skogen samtidigt som knektarna förgäves sprang efter. Adaya beklagade sig djupt över händelsen för vakterna och gick för att beskåda det sprängda krutförrådet med ett leende inombords. Människor gick som yra höns utana att förstå vad som hänt. Med ett leende vände hon scenen ryggen och gick återigen mot skogen då alla var upptagna. Hon kunde återvända till cordovlägret och rapportera. Södra vägen var fri och Adaya insåg plötsligt vilket övertag cordoverna kunde få. Hon sprang som vinden mot deras läger, men hade bara hunnit knappt halvvägs då en ulv spärrade hennes väg.
"Det lyckades. Deras krutförråd är borta och fångarna befriade." sa Adaya leende. Ulven sänkte bågen och besvarade leendet.
"Vägen är helt obevakad. Passa på." sa Adaya kort och log samtidigt som hon hälsade den jorgalska hälsningen mot den andra ulven som kom. Den andra ulven såg mer vildsint ut, men log varmt då den första ulven förklarade och sprang iväg mot lägret. Adaya och ulven tog följe, där Adaya gick före vid krön och såg till att kusten var klar. I utkanten av lägret log Adaya en sista gång mot ulven innan hon gick in lägret igen. Knektar hälsade henne och undrade om hon sett något, men adaya log och skakade på huvudet. Mörkret sänkte sig och Adaya struntade i mässen och satte sig vid elden i stället. Jona var inte tillbaka än, men det verkade ha varit falskt larm då hon inte hört någon fråga efter henne. Efter en tid gick hon till mässtältet och möttes av ett tomt tält sånär som på skaegikvinnan. Adaya log och satte sig vid henne där de småpratade.
Innerst inne hade hon alltid avskytt skaegi och andra folkslag som utropat sig för herrefolk över jorgaler, men hon var så olik. Gill kom in i tältet och Adaya ursäktade sig.
"Gill. Jag skulle behöva min lön."
"Javisst. Du får den imorgon." frvånat stirrade Adaya efter Gill. Hon hade förväntat sig behöva argumentera. Belåtet gick hon till sitt tält där hon trött föll i en orolig sömn med svarta fåglar, knektar och blod.

längtar med återhållsamhet

Jahapp.
Så sitter man här. Allt känns så underbart. Halsen smärtar, näsan rinner, kontot sinar. Men nu har man tyg så det räcker. Så blir det antagligen som så att den tyrranniska adelsdamen carolina smäller sina undersåtar på fingrarna och hänsynslöst och hjärtlöst utpressar de arma berghemsborna på sina allra sista vetekorn, trots annalkande heosfest och vinter. Så kvarstår frågan, kommer någon våga äventyra alliansen och döda tyrannen carolina? Eller ska jag tillbringa en vecka med att utpressa och bli uppassad? :)

Så har man sytt en klarröd kjortel, ska bara dit med knappar. Sen så fluffa till den lite med renässansstil. Och som reservroll utifall någon väljer och döda skitstövlen carolina så kommer nog en lien berghemsbo hoppa upp :)

Nåja lajv på inång. Men först blir det italien och utgifter som följer där. Tänkte beställa tåg/buss biljett imorgon, samt växla pengar till euro. Sen i helgen så får man ta tag i plugget på allvar efter att kjortlen är helt klar. Men imorgon blir det förberedelser inför seminariet. Ska hålla på med invasiva arter i medelhavet så tanken är att fixa fram en "svarta listan" på invasiva arter.

Så blir det konståkning på måndag igen. Längtar till allt med återhållsamhet.
Italien, skidsko, klubban, älgjakt, paintball, exjobb, redovising, tenta.







Så äntligen, imorgon eller på måndag får jag min mungiga, och då ska det övas. :)

Bye csn. Heeej sparkonto!

Nu termin, nya krav, nya skratt.

Så idag lev det en regndag så ställer in stan-besöket. I stället blir det städning och plugg. För hör och häpna, kursboken är jätte bra och framför allt kul och intressant att läsa. För första gången.
Och sen har man den annalkande italien resan framför sig. Måste växla till euro nån gång i veckan. Menmen. Underbart och träffa alla goa vänner igen. Och dessutom hade vi en väldigt lyckad kräftskiva i lördags med trevligt sällskap och umgånge.

Sen så är det dags och ringa konståkningsklubben igen inför kommande termin, men det ska bli awsume. Fram med skridskorna and be prepared. Har inte lyckats finna några bra konståkningsskridskor men samtidigt har jag klarat mig bra hittills med hckeyskridskor så meh. I survive.

Japp nu är det vällan dags och ta tag i städningen så här ser lite mäskligt ut. Sen lite plugg och sen till gymmet och införskaffa nytt gymkort. Argh! Expensive!
Alla pengar kommer försvinna. utgifter i italien, skridsko, gymkort.
Bye csn. Heeeeej sparkonto! :P
Bya

En sällsam skara

En sällsam skara
En plats därstädes lycka vara
Där vänskap ej äga start eller slut
Var börda vi dela, var storm vi rida ut

Enade vi stå; så som syster, så som bror
Ej snarelik till kropp, sinn eller på det vi tror
Enad av olikhet vi stå, enad av våra skilda mål
Enad äro stark, osårbara finnes intet som vi ej tål

Ty ingen finna lycka i begivenhetens hjärta allena
Skygglapparna på så icke någon skönjer vad de mena
Modfälldast äro de som stodo att bliva skådad av blinda
Där ord faller på döva öron, huru fagert än orden de linda

Ack i skarans hjärta finnes ro, må jag aldrig byta den skaran
Lycka spirar vilt utmed livets stig ock tager oss hän från faran
Därstädes i sällsamhet alles förstår, alles äro ock alles blott bliver
Ty i den sällsamma skaran, lycka ock livets flamma städse oss driver


Tack för att jag fått turen att kunna kalla er mina vänner!

I gryningens ljus

Mina andetag och puls är det enda som hörs när jag stänger bildörren. Tyngden på axeln är betryggande då jag ensam vandrar genom skogen. Inga insekter, inga fåglar, inga människor. Tystnaden trycker som om jag vore femtio meter under ytan. Så sakta smyger jag på den lilla skogsstigen. Stannar efter den rytm min far lärt mig, som i hans tur lärt sig av sin far, som han har lärt sig av sin...

Ingenting

Tystnaden är lika påtaglig som mörkret. Endast tack vare den lilla bit av himmlen som är synlig finner jag stigen. En konstig skugga längre fram får mig att frysa på stället. Sakta och beräknande tar jag fram kikaren och andas sen ut. En stubbe. Leende åt min egna dumdristighet smyger jag vidare medan jag avväger vinden. På gott mod stannar jag ett hundratal meter innan. Vinden susar mjukt genom träden och bryter den tryckande tystanden för en kort sekund. Ett björnbärssnår försöker klamra sig fast vid mitt ben, men befriar det och vandrar den sista biten. Träden delar sig och allt blir ljusare. Dimman ligger tät över gläntan, lika tät som tystnaden.

Ser mig omkring utan att se, klättrar upp och sätter mig varm, svettig och lugn. Sakta blir gläntan ljusare och jag kan nu se träden närmst skogskanterna, se konturer av stubbar och högstubbar. Dimman lyser svagt som ett spöke mot den mörka marken. Skuggor leker inne i skogen samtidigt som skogens invånare inväntar gryningen i sömnen. Bortsett från en bäcks stilla porlande vatten och vindens sus är allting tyst. Helt tyst.

Hur lång tid? Sekunder? Timmar? Dagar? Jag har ingen aning.

En ensam fågel vaknar lugnt och sträcker prövande på vingarna och flyger genom gläntan, sätter sig i trädet jämte och börjar värma upp för morgonkören. I öst kan man ana den ljusnande horisonten bakom träden. Sakta lättar dimman och endast en tunn hinna förblir vid gräset. Jag sitter och tänker på ingenting och ler åt den lilla skogsmusen nedanför som ilar mellan stubbarna och löven i jakt på mat och finner en komisk likhet. Det prasslar i skogen av fåglar som vaknar efter sin nattsömn och de verkar alla förbereda sig för morgonsången. Så flyger en ensam spillkråka och sjunger ödsligt genom gläntan och kören börjar på sin morgonhymn.

Trastar, starar och hackspettar håller i den första föreställningen. I pausen tar två korpar över och svävar över mig i vida cirklar medan de dansar ikapp med deras sång. Och någonstans i symfonin hörs en gren som knäcks, lika tydligt som om någon skrikit i skogen. Mer prassel. Närmre. Högre. Pulsen äkar och jag håller andan då ett vackert djur graciöst hoppar ut i gläntan. Ett smaldjur. Hon ser sig oroligt om, finner ingen ro och löper mer likt forsande vatten än ett rådjur ut ur gläntan igen. Leende lutar jag mig tillbaka, letar i fickan och tar upp buttalon. Varsamt håller jag för hålen och trycker. Ett ödsligt rop ljuder genom gläntan och in i skogen. Jag håller andan och trycker igen. Samma ödsliga rop hörs. Plötsligt prasslar det på samma ställe som smaldjuret kommit ifrån och fram kommer en nyfiken men vaksam bock. Hans horn räcker knappt över öronen och kroppen är liten men smärt. Nyfiken nosar han runt där smaldjuret gått.

Pulsen är på bristningsgränsen och händerna darrar. Inte av rädsla. Inte av glädje. Av spänning. Där solens strålar värmde ansiktet. Dimman som vinden jagade, bäckens porlande, rådjurets vackra smidiga rörelser i den ojämna terrängen. Det var så vackert att det smärtade att se. Sakta och försiktigt sänkte jag pipan, men rådjuret såg rörelsen. Våra ögon möttes och med ett leende över en så vacker varelse, såg jag hur han sprang iväg. Skall ekade genom skogen, men envis tryckte jag på buttalon. Det ödsliga ropet ljöd genom gläntan och bocken drogs tillbaka. När han kom ut i skogskanten såg han direkt på mig och jag fylldes av glädje. Så avgjorde han att jag inte var något hot och vandrade i smaldjurets spår. Plötsligt kände jag vinden vända och rådjuret nedanför stelnade, såg på mig innan han sprang iväg igen.

Beslutsam tryckte jag det magiska talet tre på buttalon, och i skogen hörde jag hans skall men denna gången ville han inte komma fram. Men plötsligt prasslade det igen. Samma ställe som början. Och plötsligt såg jag en annan bock. Stor och vacker. Han gick lugnt och nosade, även han efter smaldjuret. Och när jag sett honom i kikarn var valet redan gjort. Sakta höjde jag pipan utan att han reagerade. Händerna var stadiga och hjärtat lugnt.

Och plötsligt var det över. Jag kunde inte känna någon rekyl, inte höra något skott och inte heller minnas att jag laddat om. Men i onödan. Bocken tecknade skottet och redan innan skottet visste jag att det var över för honom. Försiktigt med högre puls än nånsin gick jag ner från tornet och undersökte skottplatsen. Mycket av ljust blod och lungvävnad. Så tittade jag upp och där låg han. En vacker bock. Han var gammal med bara tre, fyra tänder och returhorn. Horn som säkerligen hade spetsat, skadat, dödat och gjort åtskilliga andra bockar blinda. Han var tung men jag lyckades ensam bära honom tillbaka till bilen i gryningens första ljus.

Vart jag mig i världen vänder...

Har alltid kunnat lita på min omdömeslöshet
Har alltid kunnat tappa min skalle till marken
Har alltid varit säker på att jag kan göra fel
Det ger mig trygghet i stanken, bedragen av tanken

Tror du vi kan ropa efter nån av förstånd
Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar
Jag tror du söker efter mer än du ser
Men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar

När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
Kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
För vi lever alla med känslan att falla
Och vid tomhetens botten står vi på toppen
Vart jag mig i världen vänder
Står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig

Mänsklighet is wrong

Så har man tappat tron på mänskligheten.
Jag menar inte bara de galna fundamentalister som spränger sig själva och andra i luften. Eller människor som anser sig vara mer förmer och kan ta lagen i egna händer. Eller galna människor som anser att de har rätt att kräva andras liv. Inte heller de människor som är djurplågare med ursäkten att "det är bara djur".

Nej. Det är alla människor.
Gamla, unga. Man eller kvinna.

För så opåverkade människor är. En självmordsbombare som sprängt sig själv och tolv andra i luften. Folk rycker på axlarna. Svälten som för nuvarande råder i delar av afrika. Folk tittar bort. Men så fort vi pratar om stigande skatter, bensinpriser och löner... Då är det hög tid att klaga och göra motstånd. Medan människor här klagar på pengar, dör andra för att få friheten att ens få leva. Vi är oroliga över hur vi ska ha råd att köpa den där klänningen, bilen, boken eller vad det är, medan en tonårsflicka i afrika oroar sig för att inte har vatten för dagen och prostituerar sig för att försörja sina föräldrar, får HIV/AIDS...

Så nästa gång ni klagar över att löneförhöjningen inte var så hög eller att det dröjer ytterligare en månad innan du kan köpa den där bilen. Håll käften.

Nemen oj. Har du det jobbigt? Lite skoskav? Lite ont i huvudet? Lite trött? Vad bra. Det betyder att du fortfarande kan vara glad över att vara vid liv.
Så sluta klaga och börja leva. Om något är fel, förändra det. Om något är jobbigt, vänd det.
It is that simple.